Ibland går det inte som man vill.
Tommy Funebo är en person som jag i det längsta har försökt undvika här på bloggen. När han uteslöts ur partiet (för de facto så var detta vad som skedde) så ansåg jag att det bästa var att ignorera honom, precis som vi i regel har ignorerat de flesta andra personer som har avpolletterats. Så småningom skulle han väl tröttna, tänkte jag.
Nu håller inte detta längre. Han fortsatte envist sitt korståg mot Sverigedemokraterna och har nu lyckats etablera sig som en ”SD-expert” som ofta tillfrågas av media. Detta är illa nog, men dessutom så har flera partiföreträdare valt att kommentera hans bloggutspel i olika sammanhang och nu har han ju definitivt legitimerats genom att ges plats i partiets jubileumsskrift. Det går inte att låtsas som om han inte finns längre, den försvarslinjen har fallit.
Så vad tycker jag då själv om Funis? Enkelt uttryckt: inte. Vad han gjorde sig skyldig till under sitt sista år i SD och under tiden därefter var något som jag och många med mig aldrig kommer att förlåta honom för. Icke desto mindre så ska jag vara så ärlig att jag ändå säger att Tommy Funebo är en intelligent och beläst man som har en god förmåga att förstå hur saker och ting hänger ihop, även om han sällan håller sig för god för att tumma på sanningen om det gynnar honom. Funebo har i regel angripit mig hårt på sin blogg, men någon enstaka gång har han faktiskt öppet erkänt att han har instämt med något jag har sagt eller skrivit. Därför skall jag inte vara sämre karl - jag håller faktiskt med om mycket i Funebos senaste inlägg.
I SD-Kuriren skriver Göran Olsson om den föreslagna stadgeändringen som kommer att diskuteras på det kommade årsmötet. Jag är mycket kritisk till förslaget. Till viss del har förslaget tagits upp på SDU:s forum, men där blir man tyvärr bortklippt om diskussionen blir för hård. Jag anser att stadgeförslaget leder till en ökad maktkoncentration inom partiet och att de vanliga medlemmarna får ännu mindre möjlighet att påverka (eller för den delen ens förstå) vad det är som sker på riksnivå. Riksårsmöte vartannat år, 40% av pengarna in till riks, programförslag som antas av partistyrelsen... hur skall detta kunna ses som något annat än maktkoncentration? I huvudsak så har förslaget försvarats av PS-majoriteten och deras närmaste medarbetare ute i landet. Funebo tycker att jag ska citera Lenin och kräva all makt åt sovjeterna, men jag nöjer mig med Marx: "Intresset ljuger inte."
