Efter att ha brottats med lite tekniska problem fick jag till sist höra den debatt mellan Jimmie Åkesson och Laila Freivalds som ägde rum för några dagar sedan.
Några reflexioner: för det första är det värt mycket att vi för kanske första gången någonsin får tillfälle att gå upp i debatt mot en minister. Jag har varit med i partiet sedan 1994 och jag kan på rak arm inte påminna mig att vi någonsin har fått debattera mot någon regeringsmedlem tidigare.
För det andra så slår det mig också som uppenbart att Freivalds inte har någon erfarenhet att debattera mot någon av oss eller mot någon från den riktiga världen, efter vad det verkar. Hon stakar sig, gör (i vart fall för en gammal debatträv) uppenbara misstag (som att själv tala om muslimska extremister) och det är också uppenbart att hon avskyr SD och Jimmie så mycket att hon har svårt att tänka klart. Jag brukar känna likadant inför nyliberaler, men av en garvad socialdemokratisk regeringsmedlem borde man väl ändå förvänta sig lite mer?
För det tredje: Jimmie gjorde en stabil insats. I mina öron framstod han som den resonable av de två, en ljusets riddarvakt som ville hålla fast vid yttrandefriheten. Mycket snyggt. Hade jag själv gått upp mot Freivalds hade jag nog kläckt ur mig något betydligt råare.
Om en beredskapsinsats
4 år sedan
1 kommentar:
Själv hadse jag också agerat annorlunhda. Jag hade inte tagit tillbaka allt vettigt jag sagt någon timme efter debatten.
SKönt att man inte är SDare.
Skicka en kommentar