Partiledardebatten

Den här aftonen har jag spenderat med några andra SD:are för att beskåda hur de etablerade partierna debatterar mot varandra på bästa sändningstid i reklam-TV.

Det är på många sätt ett sömnpiller att hänga med i debatter av det här slaget, men då och då blixtrade det faktiskt till. Det var intressant att se hur GP föll undan inför borgarnas påpekanden att ansvaret för skolans misslyckande till stor del skall placeras på hans axlar och lika roligt att se hur både Reinfeldt och GP aktade sig för att göra alltför välvilliga yttranden till förmån för fri invandring. De vet nog att en del av deras väljare inte är särdeles invandringsvänliga. Mer förutsägbart var väl att alla tävlade om att gulla med invandrarna, alla ville vara den som var mest emot diskriminering, alla anklagade varandra för att bära ansvaret för integrationens misslyckande. Ingen vill sitta med Svarte Petter, förstås.

Det är också intressant att se hur skickliga främst Reinfeldt och Persson är rent retoriskt. Vi har trots allt en bit kvar innan vi har debattörer i deras viktklass. Vi är på väg, men vi är inte där än. Jag kom ändå på mig själv med att flera gånger önska att en Åkesson eller Jansson hade fått sitta där för att klämma till med lite fräscha aspekter på invandringsfrågorna. Kanske i en senare debatt, vem vet?

Det allra bästa var nog trots allt att bli påmind om vilka det är som är den verkliga fienden. Det är knappast någon hemlighet att debatterna och motsättningarna inom partiet stundtals antar krigsproportioner, men trots allt är det de etablerade vi kämpar mot, inte varandra.

Jag skulle önska att fler partikamrater tänkte så.