NEO, riksdagen och missnöjet

I dessa tider är det lätt att bli överlastad. Jag har varit på kommunkonferens, vilket egentligen är tillräckligt för ett eget inlägg. Jag har suttit i kommunfullmäktige, vilket egentligen förtjänar ett eget inlägg. Det amerikanska valet förtjänar ett inlägg det med. Ändå blir det inget – andra saker finns att göra.

Nu har det dock dykt upp något som jag inte kan låta bli att skriva om. Det liberala magasinet NEO har gjort ett specialnummer om de etablerade politikernas mardröm inför valet 2010 – Sverigedemokraterna kommer inte bara in i riksdagen utan blir också vågmästare. På annat håll ser jag att bland annat Johan Ingerö spekulerar i att SD kommer att implodera likt Ny Demokrati när vi väl når över riksdagströskeln. Neos argumentation förefaller landa i att det bästa är att låta en borgerlig regering styra med passivt stöd av SD, vilket skulle få oss att krascha mot den grå vardagens klippa och tappa väljarstöd, underförstått för att vi inte skulle kunna fortsätta att dra till oss ”missnöjesväljare.”

Jag betvivlar detta. Det är en förenkling att tro att likheterna mellan NyD och SD är så stora att vi kommer att agera på exakt samma sätt. Det är också för enkelt att tro att vi inte inser att det är nödvändigt att hålla hårt i partigruppen i riksdagen.

Jag har såpass mycket insyn i partiet att jag törs säga att ett av de viktigaste kriterierna för att bli uppsatt på valbar plats är att man förmår samarbeta med resten av riksdagsgruppen. Våra riksdagsmän kommer tveklöst att handplockas av styrelsen med just detta i åtanke. Det är naturligtvis möjligt att det kan smälla till i personvalet i någon valkrets, men om partiledningen har något alls att säga till om så kommer det att bli en grupp ledamöter som förstår att lyda partipiskan. Ny Demokrati bildades bara några månader innan valet och hade ingen chans att sätta ihop en samtrimmad grupp på det sätt som SD kommer att göra. Det är med andra ord osannolikt att riksdagsgruppen kommer att splittras annat än i någon enstaka fråga och antagligen då inte i någon fråga som är av större betydelse (jag kan möjligen tänka mig att röstsplittring kan förekomma när det gäller enstaka motioner).

Det där med ”missnöjesväljare” är jag också skeptisk till. Många debattörer tycks tro att vi på något sätt lurade väljarna och att de som röstade på oss inte egentligen håller med om programmet utan bara röstade på oss för att jävlas. Jag kan hålla med om att det nog kan finnas en sådan grupp bland våra väljare, men om något så skulle jag vilja säga att den andel av våra väljare som är att betrakta som sverigedemokratiska ”kärnväljare” är att betrakta som tämligen hög jämfört med andra partier. Utrymmet räcker inte till för att gå in på enstaka undersökningar, men t.ex. har valforskaren Marie Demker hävdat (i just NEO) att SD nu har en grupp kärnväljare. Ser man på annan forskning så verkar våra väljare också i hög grad ha en åsiktsprofil som överensstämmer med med partiets ställningstaganden. Ur min synvinkel så verkar det snarare som att det är troligt att vi kommer att behålla de väljare vi får snarare än att de skingras.

I vinter släpps också en rapport från institutet Ratio som just behandlar våra väljarframgångar. Jag ska givetvis läsa den och återkomma med synpunkter.