För någon vecka sedan har det startats ett försök till bloggdebatt om hur man ska bemöta Sverigedemokraterna. Ett av inslagen i denna debatt har varit uppmaningen att skapa en vision av Sverige för att kontra den nationella. Nu har det dykt upp en sådan som är välformulerad och genomtänkt och som inbjuder till en saklig och eftertänksam diskussion på det sätt som jag anser att riktig politik bör bedrivas – med andra ord vill jag som svar på detta ge min egen vision och bild av Sverige. Jag ska försöka att i det här inlägget enbart beskriva hur jag själv ser på saker och ting och spara min kritik av motståndarvisionen till ett senare inlägg.
Sverige är svenskarnas land. Jag ser detta inte enbart som ett postulat, utan faktiskt som krasst konstaterande av fakta. Under så gott som hela Sveriges historia har befolkningen här utgjorts av svenskar (och det faktum att det fanns provinser som löd under den svenska kronan som hade annan befolkning ändrar inte på detta. Exempel: Det inre av Finland, Livland, Svenska Pommern etc) . I de fall där det förekom invandring så var detta så gott som enbart enstaka specialister (militärer och smeder, t.ex.) från oss närstående folk som snabbt assimilerades i majoritetsbefolkningen. Ända fram till strax efter andra världskriget var andelen personer med utländsk bakgrund minimal i Sverige (omkring 1%).
Det här har utgjort en styrka för Sverige. Sverige är ett land där solidaritet, jämlikhetssträvanden och en sund misstänksamhet mot personer som anser sig förmer länge har varit starkt förankrade värden. Det här beror förstås inte enbart på det etniskt homogena svenska samhället utan också på en lång historia av en stark bondeklass, en svag adel och en kungamakt som tidigt allierade sig med bönderna. Med vetskap om detta förhållande kan mycket av inslagen i vår historia göras begripligt, som t.ex. den svenska samförståndsandan och kanske också den svenska socialdemokratins långa dominans. Det finns givetvis en baksida av dessa värden också, som exempelvis det hårda socialt tryck från bondesamhället att avvikare skall rätta in sig i ledet som idag har en rest i form av den så kallade jantelagen.
I Sverige har vi tack vare dessa sociala faktorer (frånvaron av etniska eller religiösa minoriteter, stark bondeklass osv) kunnat bygga upp ett samhälle som i hög grad har varit tillåtande för den enskilde individen, ett samhälle som byggde på en hög grad av solidaritet mellan invånarna och som inte har varit i behov av starka repressiva maktmedel från statens sida av den enkla anledningen att det ofta gick att bygga upp samförståndslösningar.
Jag kan inte nog understryka att en absolut förutsättning för ett sådant samhälle har varit frånvaron av större samhälleliga konfliktlinjer. Det har gått att enas i Sverige eftersom det helt enkelt har funnits en betydande värdegemenskap som väldigt många har kunnat sluta upp kring. En följd av detta har tyvärr blivit en viss naivitet gentemot omvärlden och en övertro på möjligheterna att alltid i alla lägen komma fram till kompromisser som alla inblandade i en konflikt kan vara nöjda med. Det är min övertygelse att så inte är fallet. Det existerar sådant som värdekonflikter och intressekonflikter på högst reell grund där annat än tillfälliga vapenvilor inte kan åstadkommas. På många platser i världen har detta varit det naturliga tillståndet, och staten har inte utgjort den neutrala medlaren utan snarare ett instrument för den intressegrupp som för tillfället har lyckats rycka åt sig spakarna.
Jag menar att vi nu bygger om vårt samhälle från det homogena konsensussamhälle jag har beskrivit ovan till ett land som innehåller just de konflikter som vi så länge har varit förskonade från. På lång sikt är det så kallade mångkulturella samhället någonting som inte kan existera annat i en övergångsfas. Förr eller senare kommer konflikter mellan motstridiga värden och intressen att göra att talet om tolerans och mångfald framstår som ett cyniskt skämt.
En sak skall vi svenskar också vara säkra på – i ett sådant samhälle kommer vi att utgöra förlorarna. Under efterkrigstiden har andelen (och antalet) utrikes födda samt personer med utländsk bakgrund konstant ökat, medan antalet med svensk bakgrund har stått still sedan 1970-talet. Det krävs inte några större matematiska kunskaper för att inse att detta förr eller senare kommer att leda fram till att svenskarna hamnar i minoritet, i bästa fall en stor minoritet bland många andra minoriteter.
Men det behöver inte vara så! Vi har ett val här. Det är inte så att vi måste fortsätta med ett utsiktslöst försök att bygga ett mångkulturellt samhälle när andra möjligheter finns. Vi kan, om vi väljer det, istället välja att bibehålla en reglerad invandring från närstående länder för att undvika att vi bygger upp etniska minoriteter i vårt land. Vi kan, istället för att ha en hög och kontraproduktiv flyktinginvandring, istället välja att hjälpa folk på plats där oftast de mer omedelbara behoven av hjälp och bistånd finns.
Ett sådant alternativ är inte något som står i konflikt med en vilja att hjälpa nödlidande. Direkthjälp skulle kunna hjälpa minst lika många att rädda livet och troligen fler. Det upphör aldrig att förvåna mig hur detta enkla konstaterande på något sätt alltid går förbi våra etablerade regimpolitiker. Jag tror att det ofta handlar om viljan att känna sig god istället för viljan att faktiskt göra gott. Hellre än att hjälpa hundra människor i något avlägset land som man aldrig kommer att träffa så verkar många välja att hjälpa den enda person som står framför dem. Det är nog ett mycket mänskligt drag. De hundra man kunde ha hjälpt är bara siffror på ett papper, men den enskilde främlingens tårar som man har precis framför ögonen är något mycket konkret att förhålla sig till. Icke desto mindre ska man inte lura sig själv – den som väljer att låta de hundra okända dö på grund av brist på billiga mediciner och tak över huvudet enbart på grund av önskan att känna sig god är inte driven av altruism utan av själviskhet.
Men om det nu är önskvärt med ett samhälle uppbyggt kring gemensamma värden, kan vi då inte bygga upp ett sådant kring gemensamma liberala värden (som t.ex. jämlikhet mellan könen, religionsfrihet och yttrandefrihet) och bibehålla en närmast fri invandring, såsom vissa liberala debattörer hävdar? Jag menar att detta inte går och inte kan gå, vilket jag tar upp i del 2 av det här resonemanget.
Sverige är svenskarnas land. Jag ser detta inte enbart som ett postulat, utan faktiskt som krasst konstaterande av fakta. Under så gott som hela Sveriges historia har befolkningen här utgjorts av svenskar (och det faktum att det fanns provinser som löd under den svenska kronan som hade annan befolkning ändrar inte på detta. Exempel: Det inre av Finland, Livland, Svenska Pommern etc) . I de fall där det förekom invandring så var detta så gott som enbart enstaka specialister (militärer och smeder, t.ex.) från oss närstående folk som snabbt assimilerades i majoritetsbefolkningen. Ända fram till strax efter andra världskriget var andelen personer med utländsk bakgrund minimal i Sverige (omkring 1%).
Det här har utgjort en styrka för Sverige. Sverige är ett land där solidaritet, jämlikhetssträvanden och en sund misstänksamhet mot personer som anser sig förmer länge har varit starkt förankrade värden. Det här beror förstås inte enbart på det etniskt homogena svenska samhället utan också på en lång historia av en stark bondeklass, en svag adel och en kungamakt som tidigt allierade sig med bönderna. Med vetskap om detta förhållande kan mycket av inslagen i vår historia göras begripligt, som t.ex. den svenska samförståndsandan och kanske också den svenska socialdemokratins långa dominans. Det finns givetvis en baksida av dessa värden också, som exempelvis det hårda socialt tryck från bondesamhället att avvikare skall rätta in sig i ledet som idag har en rest i form av den så kallade jantelagen.
I Sverige har vi tack vare dessa sociala faktorer (frånvaron av etniska eller religiösa minoriteter, stark bondeklass osv) kunnat bygga upp ett samhälle som i hög grad har varit tillåtande för den enskilde individen, ett samhälle som byggde på en hög grad av solidaritet mellan invånarna och som inte har varit i behov av starka repressiva maktmedel från statens sida av den enkla anledningen att det ofta gick att bygga upp samförståndslösningar.
Jag kan inte nog understryka att en absolut förutsättning för ett sådant samhälle har varit frånvaron av större samhälleliga konfliktlinjer. Det har gått att enas i Sverige eftersom det helt enkelt har funnits en betydande värdegemenskap som väldigt många har kunnat sluta upp kring. En följd av detta har tyvärr blivit en viss naivitet gentemot omvärlden och en övertro på möjligheterna att alltid i alla lägen komma fram till kompromisser som alla inblandade i en konflikt kan vara nöjda med. Det är min övertygelse att så inte är fallet. Det existerar sådant som värdekonflikter och intressekonflikter på högst reell grund där annat än tillfälliga vapenvilor inte kan åstadkommas. På många platser i världen har detta varit det naturliga tillståndet, och staten har inte utgjort den neutrala medlaren utan snarare ett instrument för den intressegrupp som för tillfället har lyckats rycka åt sig spakarna.
Jag menar att vi nu bygger om vårt samhälle från det homogena konsensussamhälle jag har beskrivit ovan till ett land som innehåller just de konflikter som vi så länge har varit förskonade från. På lång sikt är det så kallade mångkulturella samhället någonting som inte kan existera annat i en övergångsfas. Förr eller senare kommer konflikter mellan motstridiga värden och intressen att göra att talet om tolerans och mångfald framstår som ett cyniskt skämt.
En sak skall vi svenskar också vara säkra på – i ett sådant samhälle kommer vi att utgöra förlorarna. Under efterkrigstiden har andelen (och antalet) utrikes födda samt personer med utländsk bakgrund konstant ökat, medan antalet med svensk bakgrund har stått still sedan 1970-talet. Det krävs inte några större matematiska kunskaper för att inse att detta förr eller senare kommer att leda fram till att svenskarna hamnar i minoritet, i bästa fall en stor minoritet bland många andra minoriteter.
Men det behöver inte vara så! Vi har ett val här. Det är inte så att vi måste fortsätta med ett utsiktslöst försök att bygga ett mångkulturellt samhälle när andra möjligheter finns. Vi kan, om vi väljer det, istället välja att bibehålla en reglerad invandring från närstående länder för att undvika att vi bygger upp etniska minoriteter i vårt land. Vi kan, istället för att ha en hög och kontraproduktiv flyktinginvandring, istället välja att hjälpa folk på plats där oftast de mer omedelbara behoven av hjälp och bistånd finns.
Ett sådant alternativ är inte något som står i konflikt med en vilja att hjälpa nödlidande. Direkthjälp skulle kunna hjälpa minst lika många att rädda livet och troligen fler. Det upphör aldrig att förvåna mig hur detta enkla konstaterande på något sätt alltid går förbi våra etablerade regimpolitiker. Jag tror att det ofta handlar om viljan att känna sig god istället för viljan att faktiskt göra gott. Hellre än att hjälpa hundra människor i något avlägset land som man aldrig kommer att träffa så verkar många välja att hjälpa den enda person som står framför dem. Det är nog ett mycket mänskligt drag. De hundra man kunde ha hjälpt är bara siffror på ett papper, men den enskilde främlingens tårar som man har precis framför ögonen är något mycket konkret att förhålla sig till. Icke desto mindre ska man inte lura sig själv – den som väljer att låta de hundra okända dö på grund av brist på billiga mediciner och tak över huvudet enbart på grund av önskan att känna sig god är inte driven av altruism utan av själviskhet.
Men om det nu är önskvärt med ett samhälle uppbyggt kring gemensamma värden, kan vi då inte bygga upp ett sådant kring gemensamma liberala värden (som t.ex. jämlikhet mellan könen, religionsfrihet och yttrandefrihet) och bibehålla en närmast fri invandring, såsom vissa liberala debattörer hävdar? Jag menar att detta inte går och inte kan gå, vilket jag tar upp i del 2 av det här resonemanget.
