En bokmal bekänner

Det är tyst på bloggen nu. Det beror på att vi nyligen hade kompletterande budgetfullmäktige och en del medlemsmöten på olika platser i länet, så jag är lite mätt på att skriva och tala om politik just nu. Istället finner jag mig med näsan i Mats G. Larssons Minnet av vikingatiden, eller William Urbans Tyska Orden eller Rudolf Kjelléns Världskrigets politiska problem. Fascinerande läsning. Jag återkommer när jag tycker att jag har något klokt jag vill säga.

Valdag på andra sidan pölen

Idag är det val i Förenta Staterna. Jag har följt valet nästan dagligen via nyhets- och politiksajter, såväl av intresse som av professionella skäl: man kan förvänta sig av en SO-lärare att han håller lite koll på vad det är som händer. Jag kommer att runda av den låååånga valrörelsen med att se på valvakan nu under natten, även om det ser ut som om det är avgjort redan. Troligen vinner Barack Obama.

Jag hoppades länge på att McCain skulle slå honom och länge var det mitt stalltips till alla som frågade mig hur det skulle gå. Jag band mig t.ex. rätt hårt inför arbetskamraterna i våras när jag sa att McCain nog skulle slå Obama i slutspurten. Det tyckte jag höll också, eftersom McCain knappade in och faktiskt ledde i undersökningarna under en period nu i höst. Sen kom den ekonomiska kraschen. Jag tror att det var Jay Cost på Real Clear Politics som uttryckte det bäst:

[V]oters often rely on simple yet sensible metrics to make political decisions about the economy. One of them has been more or less operative since the election of 1840: if the economy tanks during a Republican administration, vote Democrat. If it tanks during a Democratic administration, vote Republican. Applying this rule to 2008, we get the following. McCain, because he is of the incumbent party, gets the political harm. Obama, because he is of the out party, gets the political benefit. That's all there is to it.

Så, McCain förlorar (förmodligen) tack vare ekonomin. Utan kraschen... tja, vem vet?

Av det ovanstående kan man kanske förledas att tro att jag stöder McCain. Icke så. Jag är nämligen lite gammaldags av mig: jag anser att man ska stödja den kandidat som man gillar mest bland alla tävlande, inte bara de två främsta. Under primärvalen så föredrog jag Ron Paul, även om han nu har slagits ut och har avböjt att kandidera som oberoende. Istället så han gett sitt stöd till kandidaten för Konstitutionspartiet - Chuck Baldwin. Baldwin har en del bra ståndpunkter, även om jag inte instämmer i allt. Så - vore jag amerikan skulle jag antagligen rösta på honom.

NEO, riksdagen och missnöjet

I dessa tider är det lätt att bli överlastad. Jag har varit på kommunkonferens, vilket egentligen är tillräckligt för ett eget inlägg. Jag har suttit i kommunfullmäktige, vilket egentligen förtjänar ett eget inlägg. Det amerikanska valet förtjänar ett inlägg det med. Ändå blir det inget – andra saker finns att göra.

Nu har det dock dykt upp något som jag inte kan låta bli att skriva om. Det liberala magasinet NEO har gjort ett specialnummer om de etablerade politikernas mardröm inför valet 2010 – Sverigedemokraterna kommer inte bara in i riksdagen utan blir också vågmästare. På annat håll ser jag att bland annat Johan Ingerö spekulerar i att SD kommer att implodera likt Ny Demokrati när vi väl når över riksdagströskeln. Neos argumentation förefaller landa i att det bästa är att låta en borgerlig regering styra med passivt stöd av SD, vilket skulle få oss att krascha mot den grå vardagens klippa och tappa väljarstöd, underförstått för att vi inte skulle kunna fortsätta att dra till oss ”missnöjesväljare.”

Jag betvivlar detta. Det är en förenkling att tro att likheterna mellan NyD och SD är så stora att vi kommer att agera på exakt samma sätt. Det är också för enkelt att tro att vi inte inser att det är nödvändigt att hålla hårt i partigruppen i riksdagen.

Jag har såpass mycket insyn i partiet att jag törs säga att ett av de viktigaste kriterierna för att bli uppsatt på valbar plats är att man förmår samarbeta med resten av riksdagsgruppen. Våra riksdagsmän kommer tveklöst att handplockas av styrelsen med just detta i åtanke. Det är naturligtvis möjligt att det kan smälla till i personvalet i någon valkrets, men om partiledningen har något alls att säga till om så kommer det att bli en grupp ledamöter som förstår att lyda partipiskan. Ny Demokrati bildades bara några månader innan valet och hade ingen chans att sätta ihop en samtrimmad grupp på det sätt som SD kommer att göra. Det är med andra ord osannolikt att riksdagsgruppen kommer att splittras annat än i någon enstaka fråga och antagligen då inte i någon fråga som är av större betydelse (jag kan möjligen tänka mig att röstsplittring kan förekomma när det gäller enstaka motioner).

Det där med ”missnöjesväljare” är jag också skeptisk till. Många debattörer tycks tro att vi på något sätt lurade väljarna och att de som röstade på oss inte egentligen håller med om programmet utan bara röstade på oss för att jävlas. Jag kan hålla med om att det nog kan finnas en sådan grupp bland våra väljare, men om något så skulle jag vilja säga att den andel av våra väljare som är att betrakta som sverigedemokratiska ”kärnväljare” är att betrakta som tämligen hög jämfört med andra partier. Utrymmet räcker inte till för att gå in på enstaka undersökningar, men t.ex. har valforskaren Marie Demker hävdat (i just NEO) att SD nu har en grupp kärnväljare. Ser man på annan forskning så verkar våra väljare också i hög grad ha en åsiktsprofil som överensstämmer med med partiets ställningstaganden. Ur min synvinkel så verkar det snarare som att det är troligt att vi kommer att behålla de väljare vi får snarare än att de skingras.

I vinter släpps också en rapport från institutet Ratio som just behandlar våra väljarframgångar. Jag ska givetvis läsa den och återkomma med synpunkter.

Jörg Haiders död

Imorse dog alltså Jörg Haider i vad som förefaller ha varit en bilolycka på vägen till en familjemiddag. Det är sorgligt, inte bara för Haiders själv och hans familj utan också för Österrike och för nationalismen i hela Europa. Vi står alla idag svagare utan Jörg Haider.

Som kunde väntas har givetvis motståndare av olika slag tagit bladet från munnen och gläds åt dödsfallet. Exempel:

Anna Rahm. Ohyra. JJ.N. Trollharen Immanuel. Fredzilla.

Nyval som alternativ

Peter S-W har ett intressant debattinlägg om följderna av valet 2010, när nu Mp har bundit sig till SAP. Jag instämmer i hans analys att det förmodligen är en smula korkat av grönkoftorna att redan nu binda sig till SAP, när de antagligen skulle kunna dra åt tumskruvarna på både vänster och höger i ett läge där SD kommer in i riksdagen. För tusan, även om vi inte kommer in i riksdagen (Ha! Trolig ubåt, som vi sa när jag låg i lumpen) så skulle de kunna idka utpressning i ett läge när de själva är vågmästare. Obegripligt. De måste förutsätta att vi inte kommer in och att SAP kommer att vinna valet med stor marginal. Det är lite av ett tärningskast det.

Alltnog, PSW utgår ifrån att SD:s riksdagsgrupp skulle ge sitt passiva stöd till en borgerlig regering hellre än att släppa fram Sahlin (vilket är otänkbart) eller pressa fram ett nyval.

Jag är inte så säker på det. Jag sitter ju inte i PS längre, men jag anser mig ha rätt god personkännedom och kunskap om hur resonemangen går. Jag tror faktiskt att det finns lägen där vår riksdagsgrupp skulle fälla såväl borgerliga som socialistiska regeringsalternativ vid omröstningarna och kanske också pressa fram nyval. Jag tror faktiskt att de flesta situationer skulle sluta så. Den enda situation där vi antagligen inte skulle göra så är ett läge där vi nätt och jämt tar oss in (säg 4-4,5%, ungefär som kd 1994) och opinionssiffrorna dyker direkt efter valet. Ett sådant läge skulle antagligen minska viljan att ta risken av ett nyval. Om vi å andra sidan har lite marginal till spärren (säg 5% och uppåt) och opinionssiffrorna tar ett litet skutt i glädjeyran efter riksdagsinträdet så är det ju tänkbart att vi t.o.m. skulle ha ett bättre läge efter ett nyval. I så fall finns ju inget att förlora på att glatt fälla alla regeringsalternativ som går, om de etablerade nu är dumma nog att inte göra blocköverskridande överenskommelser.

Tredje största parti?

Igår var Åkesson här i länet för att träffa lokala aktivister och kf-ledamöter samt ge sin syn på den kommande EU-valskampanjen. Han passade på att förnya vår gamla målsättning om att bli tredje största parti. Och se!

s 44,9 (-0,7)
m 28,4 (+4,3)
fp 4,9 (-3,2)

mp   4,8 (-0,8)
c  4,5 (+-0)
sd  4,5 (+2,4)
v    4,3 (-1,9) 
kd  3,2 (+-0)
övr  0,5 (-0,1)

Nu handlar det bara om tiondelar...

Vad beror det här på då? Tja, jag tror ju t.ex. att förra månadens nedgång i huvudsak var slumpartad. I absoluta tal så utgör de som svarar "SD" i undersökningarna ett rätt litet antal. Jag tror inte att instituten ännu har lyckats hitta en riktigt bra metod för att vikta just vårt parti. Jag vet inte riktigt om jag tror på att finanskrisen har inneburit en vinst för oss. Om den hade haft någon effekt så skulle jag snarare ha gissat att den var negativ för oss. I kristid så sägs det ju att folk sluter upp bakom regeringen och det är ju inte direkt så att särskilt många har frågat oss vad vi tycker om saken.

En annan detalj - 73% av befolkningen röstar på SAP eller M. Fascinerande. Gissningsvis är det en långsiktig följd av mediaexponeringen och att klasskopplingen till röstandet har försvagats mycket. Icke desto mindre så föreställer jag mig att C borde ångra att man sålde av sin tidningskoncern.

Sydsvenskan DN SvD

Miljöpartiet nu för EU

Så, Mp:s medlemmar röstade för att släppa kravet på utträde ur Europeiska Unionen. Trevligt att de bekvämade sig att låta medlemmarna avgöra, tråkigt att en röst tystnar i utträdesfrågan, positivt att Mp visar färg. Det blir allt tydligare vilka det är man ska rösta på om man vill gå ur EU.

EU-frågan är i hög grad en nationalistisk fråga. Vill man att Sverige ska behålla sitt självbestämmande så bör man stödja ett nationalistiskt parti. Miljöpartiet har aldrig varit nationalistiskt i grunden och alltså var det egentligen ett logiskt steg för dem.

Jag baxnar

Det här kan väl för fan ändå inte vara sant? Ungdomsgäng som skjuter - SKJUTER - mot ett äldreboende och reaktionen på det blir att dra bort väktarna eftersom det är för farligt för väktarna att vara kvar?

Vad fan, finns det ingen som har någon ryggrad över huvudtaget? Ställ ut beväpnade vakter och skjut skarpt, säger jag. Ska såna där gatugäng få terrorisera våra gamla helt fritt?

Uppdatering:

TT-ELA rapporterade visst om det tidigare i veckan. Givetvis verkar det största problemet vara att SD kanske tjänar på det...

Gudars skymning!

Demonstrationsläget

SDU med hr. ungdomsansvarige Almqvist i spetsen har rört på sig och gjort något bra - demonstrerat mot svenskfientlighet. Det gläder mig att ungdomsförbundet tar initiativ till sådana här aktioner - det är precis sånt har som har saknats i förbundet.

Jag noterar också att mycket lite har förändrats sedan jag själv var ute på torgen sist. Rödingarna finns fortfarande där och saboterar torgmöten så mycket det bara går. Jag noterar också att högt uppsatta lokalpolitiker deltar i AFA-demonstrationerna, t.o.m. så högt uppsatta som Ilmar Reepalu själv. Det säger rätt mycket om var deras sympatier ligger och hur mycket snacket om det öppna samhället är värt.

Den liberale doktoranden och samtalstonen

Ibland när man svävar runt i bloggvärldens mer stillsamma nejder så kan man hitta ett och annat som är ganska intressant.

Det här inlägget är skrivet av en doktor i Lund och han diskuterar en händelse i Almedalen för ett tag sedan. Alla som är offentliga SD:are känner igen det - företrädare för etablerade partier vänder en ryggen och någon kommer fram och ska ge en spydig kommentar. Inget nytt där.

Det intressanta är resonemanget som Lundamannen sedan för fram - den samtalston vi väljer är avhängig vår tilltro till att också motparten är ärlig och på jakt efter sanningen. Om vi inte tror att den vi talar med ens försöker tala sanning (eller tror på att sanning existerar) så är det meningslöst att hålla en civiliserad samtalston eller att ens tala med vederbörande.

Jag instämmer. Det är ungefär så jag ser på diskussioner med politiska motståndare också. Det är för mig uppenbart att ganska många etablissemangspartister på låg- och mellannivå håller med om en hel del av det man säger och dessutom lider av rätt stora vanföreställningar om vart SD står. Sådana människor föröker jag vara någorlunda korrekt mot och när tillfälle ges så kan man ju försöka ge dem en bättre bild av SD än vad de har. Jag vill gärna tro att de egentligen inte har några stora problem med vårt program och att de helt enkelt inte har förstått vad det är som håller på att hända. Kanske kan man värva över en och annan av dem - det är ju trots allt ungefär så jag själv och många andra hamnade i SD från början.

Däremot så finns det också "riktiga" motståndare. De är ofta framstående företrädare för sina respektive partier och har förstått precis vad det är som pågår och skiter i det. Det kommer aldrig att gå att få något samförstånd med en sådan människa - för att återkoppla till Lundamannen så tror jag inte att vi och de har samma uppfattning om sanningen och inte strävar efter att uppnå samförstånd eller ens att de spelar rent - och mot sådana har jag mycket svårt att ens vara artig. De är ju trots allt (precis som Tobias Lindgren säger i samma diskussion) landsförrädare.

S-v-mp och valkretsarna

Jag ser i tidningen att Mp tänker sig att samarbeta med socialdemokraterna inför valet 2010. Jag måste säga att det där förvånar mig lite. Jag hade nog uppfattat det lite som att Mp åtminstone i början av mandatperioden försökte hålla lite öppet för ett samarbete med borgarna vid nästa val, om resultatet skulle bli så. Jag köper att de hellre samrbetar med sossarna i och för sig, men det är ju faktiskt ett tänkbart resultat att vi blir vågmästare i Uppsala nästa gång. Det är troligt att vi tar ett mandat till och blir det jämnt mellan blocken så kan det avgöra majoritetsförhållandet om inget av de andra partierna vill samarbeta över blockgränsen.

Efter att ha frågat runt lite försiktigt så verkar det som om ingen av de övriga partierna verkar räkna med den här möjligheten. Gissningsvis hoppas de på att vi åker ur fullmäktige nästa val, vilket verkar mindre troligt. I måndags spikade fullmäktige förslaget till valkretsindelning, och det verkar bli tre valkretsar som ser ut ungefär som förra gången. Med det underlaget är det som sagt troligt att vi tar två eller möjligen tre mandat.

Lustig detalj, förresten - ju fler valkretsar det är, desto mer vinner stora partier på det. De enda som var för fem valkretsar (vilket vi hade förlorat stort på) var socialdemokraterna. Originellt nog så var de mycket uppriktiga med sina skäl - "Vi vill ha fem valkretsar eftersom vi tjänar på det", som Jan Ask sa (fritt citerat).

Anders Eklund

Det meddelas att barnamördaren Anders Eklund nu snart kommer att få sin dom. Jag har svårt att se att det kan bli något annat än livstids fängelse, givet vad det är han har gjort sig skyldig till. I det här läget kan det ändå vara värt att säga det:

Eklund ska ha dödsstraff. Det finns inga ursäkter för en sådan som han. Det enda tänkbara straffet är dödsstraff.

Om det som säges i förtroende

Värsta sortens förrädare

Jag instämmer.

Två miljarder till

I övriga nyheter meddelas att regimen har beslutat lägga ytterligare två miljarder på invandringen. Den här gången ska utlänningar få introduktionsbidrag/socialbidrag parallellt med att de också arbetar.

Undrar om inte jag också ska gå ner till soc och fråga om jag kan få lite bidrag som extrainkomst ovanpå arbetet?

Nåja, man får väl vara glad att de åtminstone öppet redovisar den här kostnaden.

Stenkastning 2

Mer information: Radio Uppland rapporterar att busstrafiken stoppades tack vare ytterligare stenkastning under kvällen i... just det: Gottsunda.

Se också DN.

Stenkastning

Nu på morgonen rapporterar UNT och Dagens Nyheter att stenkastning mot ambulans och buss har ägt rum på Dag Hammarskjölds väg. Det sägs inte exakt vart detta ägde rum och den vägen är sju kilometer lång.

Tidigare har andra större städer drabbats av stenkastning mot utryckningsfordon och bussar. Man kan bara hoppas att den trenden inte sprider sig hit.

Andra bloggare har också tagit upp saken.

Nedåt i Landskrona

Enligt en artikel i Helsingborgs Dagblad så har väljarstödet för oss i Landskrona dykt från 22,3% till 14,8%. Onekligen en rejäl minskning, men tyvärr inte så oväntat (Dagens Nyheter har nu hängt på).

Valresultatet i Landskrona var vårt bästa i hela Sverige, vilket berodde på den oerhört förmånliga situation vi hade där under valåret. Vi hade välkända lokala företrädare, en hög andel arbetslösa och en skadeskjuten arbetsmarknad och en hög andel invandrare med en i lokala media uppmärksammad våg av invandrarrelaterad brottslighet. Vad jag har sett hittills pekar på att just dessa faktorer är bland de viktigaste för att vi ska nå höga resultat.

Folk var alltså missnöjda med invandringspolitiken och såg oss som ett tänkbart alternativ. Valet kom och gick och få saker förändrades omedelbart. Utan att ha statistik på bordet så vågar jag gissa att mycket av situationen i Landskrona är i stort sett detsamma som det var före valet. Den enskilde väljaren kan då ställa sig frågan vad det var för mening att rösta på oss.

Så långt är det knappast någon överraskning. Alla partier drabbas av vad vi kan kalla "de brustna förhoppningarnas missnöje." Vi drabbas säkerligen extra hårt eftersom våra väljare med stor sannolikhet är mer rörliga. Vår grupp av inbitna kärnväljare existerar men är ännu ganska liten och för den som redan har bytt parti en gång är det antagligen ganska lätt att byta en gång till. I Landskrona nådde vi antagligen en lokal topp i maximeringen av vårt potentiella väljarstöd år 2006 - vilket inte är samma sak som att detta potentiella väljarstöd inte kan öka och/eller maximeras en gång till.

Nu kommer förståsigpåare och politiska fiender säkert att glädjas åt nedgången. De kommer att slå sig för bröstet och basunera ut att SD inte klarar av att ta ansvar och att väljarna kommer att tappa intresset för oss. Två små påminnelser:

1. Det är fortfarande 14,8% som säger att de skulle rösta på oss igen. Det är fortfarande långt över vårt väljarstöd på riksnivå.
2. Alla undersökningar visar att en förkrossande majoritet av våra väljare prioriterade invandrarfrågan högst av allt. Gissningsvis har de väljare som nu har glidit tillbaka till (s) och (fp) kvar dessa åsikter. Hur ska ni hantera det?

Tradition och fason

Det finns fortfarande här och där representanter för etablerade partier som jag kan betrakta som relativt vettiga. Några sådana har funnits bland dem som en gång i världen fanns med kring det avsomnade nätverket Engelbrekt.

För några år sedan läste jag rätt ofta Jacob Söderbaums blogg. En annan representant för den "riktiga" högern som jag då och då har läst är Dag Elfström. Nu har dessa två och ytterligare några startat en gemensam blogg där de kommenterar diverse dagshändelser. Än så länge så verkar de flesta inläggen bestå av det material som tidigare fanns på deras personliga bloggar, men det verkar lovande. Därför väljer jag att länka till deras blogg här till höger.

För säkerhets skull ska jag kanske säga att jag inte håller med om allt vad de konservativa herrarna skriver och att de helt säkert inte vill förknippas med SD.

Ett par små steg

Man kan bedriva politik på många sätt. Ikväll togs ett par små steg mot ett bättre Uppsala (och Sverige) när Uppsala kommunfullmäktige avskaffade de socialistiskt influerade policydokument som kommunen har använt under ett flertal år. Bland dem fanns t.ex. integrationspolicyn, som bland annat innehöll följande pärlor:

• "de flesta invånare skulle kunna definieras både som invandrare och som svenskar "
• "Integration berikar alla"
• "Kommunens arbetsmarknads- och sysselsättningspolitik ska särskilt uppmärksamma utsatta individer och grupper."

Ni vet, det där vanliga fluffet som betyder att man ska lägga ut grova pengar på nya integrationsprojekt och prioritera utlänningar framför svenskar (och förresten finns det inga svenskar, bla bla bla). Nu är det borta.

Ibland känns det extra skönt att åka hem från fullmäktige.

Johan Rinderheim avgår

Jag förmodar att det är dags att jag ger min syn på det som har hänt i partiet under helgen.

Alla som håller någon som helst koll på vad som händer i partiet är ju vid det här laget medvetna om att Johan Rinderheim har valt att lämna SD. Partiets officiella syn på saken känner bloggläsaren säkert redan till - ”det är synd men han får skylla sig själv.”

Jag anser att det är mycket sorgligt. Det är en epok i Sverigedemokraterna som tar slut i och med Johans avgång och jag beklagar att det gick så här långt. När jag fick reda på att partiledningen hade ställt kravet att han skulle lämna alla poster förutom kf-platsen i Nynäshamn så blev faktiskt t.o.m. jag lite överraskad. Jag hade inte trott att de skulle vara riktigt så fräcka. Jag menar, alldeles oavsett vilka anklagelser som framkommit så är Johan vald av Stockholms medlemmar och hade ända till slutet stöd ifrån de övriga representanterna i distriktsstyrelsen. Dessutom väcktes aldrig ens något ärende i frågan i riksstyrelsen utan det hela hanterades ”informellt”. Huruvida partistyrelsen ens har fått studera de konkreta anklagelserna låter jag vara osagt.

Ur min synvinkel så förefaller de anklagelser som lagts fram inte vara av sådan natur att de borde ha lett till uteslutning – för ingen skall tvivla på att det är vad det här hade lett fram till i slutänden. Jag vet att det fanns vissa i Stockholm som har partiledningens öra som ansåg att Johan var olämplig som distriktsordförande, men ärligt talat, killar – det hade varit hederligare att lägga fram ett förslag på någon annan ordförande vid årsmötet i så fall. Nu togs det aldrig upp inför medlemmarna.

Jag kan bara önska Johan lycka till i sitt fortsatta politiska arbete. Jag betvivlar inte att vi också i framtiden kommer att stöta på varandra i olika sammanhang.