Med tanke på förslaget till ny svensk kommissionär (Cecilia Malmström) så kan det vara värt att påminna lite om vad EU innebär för oss.
Lucka 21: Krigsbasorganisationen
5 år sedan
17 november 2009
09 november 2009
Weine Berg är död
Den före detta SD-Bulletin-redaktören och partistyrelseledamoten Weine Berg är död. Han avled av kräftan, som han diagnosticerades med under förra året. Han var bäst känd för en bredare publik som mannen bakom bloggen "Rakryggad".
Några av oss kände till att vägens slut närmade sig och jag själv samlade in namnunderskrifter under landsdagarna till en sista hälsning till Weine. Jag hade tänkt ge dem till honom själv, men sjukdomen tog honom fortare än vad jag kunde tänka mig och jag såg honom aldrig innan han avled.
Vila i frid, Weine. Vi fortsätter din strid.
http://frianyheter.wordpress.com/2009/11/09/weine-berg-1971%E2%80%932009-har-avlidit/
Några av oss kände till att vägens slut närmade sig och jag själv samlade in namnunderskrifter under landsdagarna till en sista hälsning till Weine. Jag hade tänkt ge dem till honom själv, men sjukdomen tog honom fortare än vad jag kunde tänka mig och jag såg honom aldrig innan han avled.
Vila i frid, Weine. Vi fortsätter din strid.
http://frianyheter.wordpress.com/2009/11/09/weine-berg-1971%E2%80%932009-har-avlidit/
26 oktober 2009
Kulturmurvel håller tummarna för döden
Jag vill understryka en sak: jag är inte känslig. Jag är ganska cyniskt lagd och vare sig förvånas eller förfäras när den öppna fiendskapen och avskyn dyker upp i debatten. På sätt och vis tycker jag att det är uppfriskande när det kryper fram vad folk egentligen anser, eftersom det gör konfliktlinjerna klara och visa världen som den är. Allra roligast är det förstås när diverse PK-fjollor hemfaller till sådant språkbruk, eftersom de i allmänhet brukar hålla sig för fina för sådant.
Idag har jag hittat just ett sådant exempel. Kulturmurveln Bo Lundin håller en lång utläggning om hur Bröderna Lejonhjärta egentligen ska tolkas som brödernas sista gemensamma feberdröm sekunden innan det eviga mörkret inträder och sätter sedan ihop det med SD:
Idag har jag hittat just ett sådant exempel. Kulturmurveln Bo Lundin håller en lång utläggning om hur Bröderna Lejonhjärta egentligen ska tolkas som brödernas sista gemensamma feberdröm sekunden innan det eviga mörkret inträder och sätter sedan ihop det med SD:
Har Sverigedemokraterna skådat samma ljus som Skorpan är således slutet nära för dem, vilket låter alldeles utomordentligt.Det är svårt att se det som något annat än att han håller tummarna för kollektiv massdöd snarast. En smula överraskande, men det är som sagt uppfriskande med ärlighet.
25 oktober 2009
Dödsstraffet - del 3: Reaktionen
Jag har i två tidigare delar berört min motion om dödsstraff och mina argument i frågan. Nu till frågan om hur dessa teoretiska resonemang mötte verkligheten.
För det första ska jag vara uppriktig med vad jag själv trodde före landsdagarna: motionen hade inte en chans. Partiledningen hade tydligt signalerat att de inte gillade motionen och att de rekommenderade att den skulle avslås. Jag ville dock ändå lägga den bl.a. eftersom jag tror på den och vet att det finns en hel del medlemmar och aktiva som instämmer i sak. Jag ville alltså testa hur röstsiffrorna skulle bli när frågan lades fram på stämman.
Det blev ju nu alltså 120 nej-röster och 3 ja-röster och röstsiffrorna i sig hade jag väl inte haft något emot om det inte vore för ledningens agerande. Det stod nämligen helt klart under eftermiddagen att PL drog åt tumskruvarna och skärpte debattonen. Vad man var ute efter var enligt min uppfattning att skrämma de anhängare som ändå fanns till att avstå från att rösta eller rösta mot sin övertygelse. Det är svårt att i ord beskriva hur det var i mötessalen under den senare delen av debatten. Jag uppfattade stämningen som mycket tryckt, och i stort sett hela PL var upp i talarstolen för att med darr på stämman tala om "den fruktansvärda motionen", "det här är inte sverigedemokratiska värderingar" och "rött kort" för mig personligen. Det sista har i vart fall jag svårt att tolka som annat än en antydan om uteslutning. Ordval och tonfall påminde ärligt talat mer om hur etablerade partier brukar behandla oss i kommunfullmäktige än om hur det bör vara när vi själva för diskussioner. Resultatet blev också därefter: flera av de ombud som på förhand hade sagt att de skulle rösta ja vågade inte göra det när det kom till kritan. Några kvittade t.o.m. ut sig och åkte hem tidigt för att slippa dilemmat.
Jag vill understryka en gång till att jag inte har några problem med att förlora en omröstning efter en hederlig debatt där folk röstar efter sitt hjärtas mening. Jag kan stå ut med att förlora en omröstning där folk röstar mot sin övertygelse av politisk-taktiska skäl (t.ex. att dödsstraffet inte är en valvinnare). Men att förlora en omröstning för att de som tänkt rösta ja blir skrämda att rösta nej, det gillar jag inte.
Varför blev det så här då? Som sagt, motionen hade ju förmodligen röstats ner iallafall, om än kanske med lite mindre marginal (själv hade jag gissat på något i stil med 115-15 om det hade rått rent spel)? Jo, det har att göra med hur landsdagarna fungerar jämfört med de gamla riksårsmötena. Vi bjuder numera in media till mötena och PL använder mötena som ett sätt att göra politiska utspel. Ingen ska tro annat än att de tal som hölls under landsdagarna var ägnade att kasta ut beten till media att skriva artiklar om. Det var exempelvis därför ett av talen var fullkomligt gödslat med referenser till Astrid Lindgren: oundvikligen skulle någon reporter bli förbannad och skriva ett par artiklar om det.
Före dödsstraffsmotionen hade tydligen SVT flaggat för att de skulle lägga ett visst fokus på debatten om dödsstraff, eftersom det enligt uppgift var den enskilt längsta debatten under helgen. Det var en mardröm för PL, eftersom de verkligen inte ville ha mediafokus på den frågan utan på sina egna planerade utspel. Därför måste man göra allt för att framställa motionen som "stollemotion" som minsann inga riktiga sverigedemokrater håller med om. Alltså framförde flera PS-talare hur önskvärt det var att bara jag själv borde rösta för och det var därför det begärdes votering med rösträkning trots att det var fullständigt uppenbart vilken sida som hade vunnit. PL gick helt enkelt in för att krossa motionen.
Jag tycker att det hela är lite sorgligt, även om jag inte direkt är förvånad. Det är såhär det tyvärr ser ut i politiska partier idag, även om jag hade hoppats att vi skulle stå över sådant.
För det första ska jag vara uppriktig med vad jag själv trodde före landsdagarna: motionen hade inte en chans. Partiledningen hade tydligt signalerat att de inte gillade motionen och att de rekommenderade att den skulle avslås. Jag ville dock ändå lägga den bl.a. eftersom jag tror på den och vet att det finns en hel del medlemmar och aktiva som instämmer i sak. Jag ville alltså testa hur röstsiffrorna skulle bli när frågan lades fram på stämman.
Det blev ju nu alltså 120 nej-röster och 3 ja-röster och röstsiffrorna i sig hade jag väl inte haft något emot om det inte vore för ledningens agerande. Det stod nämligen helt klart under eftermiddagen att PL drog åt tumskruvarna och skärpte debattonen. Vad man var ute efter var enligt min uppfattning att skrämma de anhängare som ändå fanns till att avstå från att rösta eller rösta mot sin övertygelse. Det är svårt att i ord beskriva hur det var i mötessalen under den senare delen av debatten. Jag uppfattade stämningen som mycket tryckt, och i stort sett hela PL var upp i talarstolen för att med darr på stämman tala om "den fruktansvärda motionen", "det här är inte sverigedemokratiska värderingar" och "rött kort" för mig personligen. Det sista har i vart fall jag svårt att tolka som annat än en antydan om uteslutning. Ordval och tonfall påminde ärligt talat mer om hur etablerade partier brukar behandla oss i kommunfullmäktige än om hur det bör vara när vi själva för diskussioner. Resultatet blev också därefter: flera av de ombud som på förhand hade sagt att de skulle rösta ja vågade inte göra det när det kom till kritan. Några kvittade t.o.m. ut sig och åkte hem tidigt för att slippa dilemmat.
Jag vill understryka en gång till att jag inte har några problem med att förlora en omröstning efter en hederlig debatt där folk röstar efter sitt hjärtas mening. Jag kan stå ut med att förlora en omröstning där folk röstar mot sin övertygelse av politisk-taktiska skäl (t.ex. att dödsstraffet inte är en valvinnare). Men att förlora en omröstning för att de som tänkt rösta ja blir skrämda att rösta nej, det gillar jag inte.
Varför blev det så här då? Som sagt, motionen hade ju förmodligen röstats ner iallafall, om än kanske med lite mindre marginal (själv hade jag gissat på något i stil med 115-15 om det hade rått rent spel)? Jo, det har att göra med hur landsdagarna fungerar jämfört med de gamla riksårsmötena. Vi bjuder numera in media till mötena och PL använder mötena som ett sätt att göra politiska utspel. Ingen ska tro annat än att de tal som hölls under landsdagarna var ägnade att kasta ut beten till media att skriva artiklar om. Det var exempelvis därför ett av talen var fullkomligt gödslat med referenser till Astrid Lindgren: oundvikligen skulle någon reporter bli förbannad och skriva ett par artiklar om det.
Före dödsstraffsmotionen hade tydligen SVT flaggat för att de skulle lägga ett visst fokus på debatten om dödsstraff, eftersom det enligt uppgift var den enskilt längsta debatten under helgen. Det var en mardröm för PL, eftersom de verkligen inte ville ha mediafokus på den frågan utan på sina egna planerade utspel. Därför måste man göra allt för att framställa motionen som "stollemotion" som minsann inga riktiga sverigedemokrater håller med om. Alltså framförde flera PS-talare hur önskvärt det var att bara jag själv borde rösta för och det var därför det begärdes votering med rösträkning trots att det var fullständigt uppenbart vilken sida som hade vunnit. PL gick helt enkelt in för att krossa motionen.
Jag tycker att det hela är lite sorgligt, även om jag inte direkt är förvånad. Det är såhär det tyvärr ser ut i politiska partier idag, även om jag hade hoppats att vi skulle stå över sådant.
24 oktober 2009
En ärlig tidningsutgivare
Ägaren av Göteborgs-Posten Peter Hjörne är ärlig när det gäller hur media ska behandla SD:
SLUGT OCH SKICKLIGT har Åkesson nyttjat de goda avsikterna. Nu är det dags att lämna de yviga gesterna och tävlandet i avståndstagande och ge Åkesson och hans parti rätt proportioner. SD sitter inte riksdagen och rätt hanterade kommer de heller inte att göra det. Och väljs SD in i riksdagen kommer partiet inte att få något inflytande, för det har sedan länge stått klart att inget annat riksdagsparti ämnar samarbeta med SD, vad än Aftonbladets ledarsida försöker att leda i bevis. Och skall man debattera med Sverigedemokraterna skall man gör det i de frågor som de är sämst på – det som har med ett anständigt samhälle att göra!Hjörne låtsas inte ens spela rollen av den kritiskt granskande journalisten - ni vet den där s.k. "vitala delen av demokratin" som alla murvlar faller tillbaka på när man kritiserar dem. Nej, här är maktspråket naket: det handlar om att motarbeta SD. För politiker gäller dock andra order: tala absolut inte om invandring med SD!
En uppriktig kulturdebattör
Reaktionerna på Åkessons debattartikel har varit så groteska att man blir uppriktigt förvånad när någon representant för etablerad media faktiskt uttrycker sig balanserat. Idag skriver Lena Andersson i DN just om hysteriska reaktioner och hur flera av Åkessons synpunkter faktiskt är sakligt grundade och att man inte behöver gilla Åkesson eller Sd för att instämma i det.
Ser man på. det finns fortfarande en och annan någorlunda vettig människa därute.
Ser man på. det finns fortfarande en och annan någorlunda vettig människa därute.
22 oktober 2009
Dödsstraffet - del 2: Argumenten
Inför årsmötet visade utskottets och partistyrelsens yttrande att det fanns två huvudargument mot dödsstraffet: för det första att det inte fungerade och istället leder till en brutalisering av samhället och för det andra att det ledde till att oskyldiga skulle kunna dömas. Min argumentation på landsdagarna kom att gå ut på ett försvar mot just dessa två argument.
Det första argumentet anser jag är felaktigt. Det har i Förenta Staterna gjorts en hel del undersökningar på hur dödsstraffet påverkar brottsligheten och dessa har kommit till lite olika slutsatser beroende på hur man utformar undersökningen. Förra sommaren gjordes en sammanställning och analys över de senaste 35 årens forskning på området och resultatet blev att det finns en avskräckande effekt, även om det är svårt att avgöra exakt hur stor den är. Det kan dessutom vara värt att påpeka att SD i alla andra sammanhang är inne på linjen att hårdare straff är avskräckande, och jag kan inte se varför något annat skulle gälla här.
Det andra argumentet är besvärligare, och under landsdagarna var det också på detta som fokus kom att läggas. Hur ska man hantera risken att en oskyldig döms till dödsstraff? Jag ska vara ärlig: den risken finns. Den är så gott som omöjlig att eliminera helt. Om den risken nu finns, är då inte dödsstraffet helt avfört från diskussion?
Jag menar att svaret är nej. Låt oss vara uppriktiga: varje dag accepterar vi verksamheter som löper risk att döda oskyldiga eller rent av helt säkert gör det. Några exempel:
Min poäng med ovanstående är att vi mer eller mindre omedvetet gör en avvägning mellan risken att oskyldiga drabbas och den samhällsnytta de ovanstående företeelserna medför. Jag anser att på ett moraliskt plan är det ingen skillnad mellan de här exemplen och fallet dödsstraff. Man bör alltså väga nytta mot risk även här.
Det finns amerikanska forskare som har hävdat att statistiskt sett kan avskräckningseffekten av dödsstraff uttryckas som att varje avrättning avskräcker 18 potentiella mord från att äga rum. Det finns alltså en samhällsnytta. Jag anser att det svenska rättsväsendet är så pass rättssäkert att risken för att en oskyldig kan drabbas är såpass liten att nyttan väger över. Dödsstraffet räddar fler oskyldiga liv än vad det tar och är alltså acceptabelt.
Det första argumentet anser jag är felaktigt. Det har i Förenta Staterna gjorts en hel del undersökningar på hur dödsstraffet påverkar brottsligheten och dessa har kommit till lite olika slutsatser beroende på hur man utformar undersökningen. Förra sommaren gjordes en sammanställning och analys över de senaste 35 årens forskning på området och resultatet blev att det finns en avskräckande effekt, även om det är svårt att avgöra exakt hur stor den är. Det kan dessutom vara värt att påpeka att SD i alla andra sammanhang är inne på linjen att hårdare straff är avskräckande, och jag kan inte se varför något annat skulle gälla här.
Det andra argumentet är besvärligare, och under landsdagarna var det också på detta som fokus kom att läggas. Hur ska man hantera risken att en oskyldig döms till dödsstraff? Jag ska vara ärlig: den risken finns. Den är så gott som omöjlig att eliminera helt. Om den risken nu finns, är då inte dödsstraffet helt avfört från diskussion?
Jag menar att svaret är nej. Låt oss vara uppriktiga: varje dag accepterar vi verksamheter som löper risk att döda oskyldiga eller rent av helt säkert gör det. Några exempel:
- Polisen har rätt att använda våld i sin verksamhet under vissa förutsättningar. Det är i princip ofrånkomligt att detta ibland kommer att leda till att oskyldiga dör (se t.ex. fallet Osmo Vallo). Ändå hävdar ytterst få att polisen skall avskaffas.
- Vi har tidigare under många år använt oss av allmän värnplikt för att försvara Sverige. Under träningen av en årsklass värnpliktiga är det så gott som ofrånkomligt att några av dessa kommer att skadas eller t.o.m. dö. Det är ju trots allt en verksamhet som involverar skarpladdade vapen, tunga fordon och ganska ofta mycket trötta och frusna män som hanterar dessa. Trots detta var systemet med allmän värnplikt mycket stabilt och få såg det faktum att oskyldiga dog i verksamheten som ett argument i sig för att avskaffa värnplikten.
- Varje år dör ca 3-400 människor i biltrafiken. Vi vet det, det sker varje år och har varit i stort sett omöjligt att ändra på. Ändå accepterar vi att bilkörning är tillåtet. Jag med.
Min poäng med ovanstående är att vi mer eller mindre omedvetet gör en avvägning mellan risken att oskyldiga drabbas och den samhällsnytta de ovanstående företeelserna medför. Jag anser att på ett moraliskt plan är det ingen skillnad mellan de här exemplen och fallet dödsstraff. Man bör alltså väga nytta mot risk även här.
Det finns amerikanska forskare som har hävdat att statistiskt sett kan avskräckningseffekten av dödsstraff uttryckas som att varje avrättning avskräcker 18 potentiella mord från att äga rum. Det finns alltså en samhällsnytta. Jag anser att det svenska rättsväsendet är så pass rättssäkert att risken för att en oskyldig kan drabbas är såpass liten att nyttan väger över. Dödsstraffet räddar fler oskyldiga liv än vad det tar och är alltså acceptabelt.
21 oktober 2009
Dödsstraffet - del 1: Motionen
Det har ju diskuterats en del i media och i diverse fora om min dödsstraffsmotion. Jag tänkte att det kunde vara dags att ta upp ämnet här på bloggen också. Jag börjar med att publicera själva motionen, för att sedan gå vidare lite med argumenten och reaktionerna.
Motion 2: Motion om dödsstraffet
Motionär:
Joakim Larsson (ombud Uppsala län)
Motionstext:
I Sverige avskaffades dödsstraffet i krigstid 1973. Redan 1921 avskaffades det i fredstid och ingen har avrättats i Sverige sedan rånmördaren Alfred Ander år 1910. Motiveringen från motståndarnas sida har varit att dödsstraffet är ineffektivt och att det finns en risk för att döma oskyldiga. Vi i Sverigedemokraterna har tidigare haft återinförande av dödsstraffet på programmet, även om vi har tagit bort den skrivningen sedan några år tillbaka. Nu har det visat sig att det fortfarande finns relativt många inom partiet som anser att dödsstraffet är önskvärt - och jag är en av dem. I detta är vi heller inte ensamma. Faktum är att ca 30-40% av befolkningen i olika undersökningar har sagt sig sig vilja ha dödsstraff för vissa brott. Dödsstraffet är ett kontroversiellt instrument som ändå har fördelar. I motsats till vad exempelvis Amnesty International brukar hävda så finns det viss forskning som pekar på att dödsstraffet faktiskt kan ha en effekt på brottsnivåerna (och det tar ju garanterat bort risken för återfall i det fall det döms ut). Somliga studier under 2000-talet har hävdat att varje utdömt dödsstraff rentav kan rädda flera liv tack vare denna effekt.
Vidare måste vi komma ihåg vad det är vi talar om här – straff för fruktansvärda brott. Alltför ofta fokuserar svensk kriminalpolitik på gärningsmannens väl och ve och grova brottslingar behandlas som om de vore olydiga småpojkar som bara behöver en kram och några vänliga ord för att bli väluppfostrade samhällsmedborgare. Detta synsätt är naivt. Det finns brott som är så grova att ingen förlåtelse kan finnas för dem. Det finns brottslingar och galningar som är bortom alla försök till rehabilitering. Ett par exempel:
I oktober 2008 dömdes Anders Eklund i det uppmärksammade Englafallet för våldtäkt och mord på en tioårig flicka som han av en ren slump hade mött på en landsväg i Dalarna. Samtidigt dömdes han för ett tidigare fall av våldtäkt och mord år 2000. Tror någon att Eklund någonsin kommer att vara något annat än vad han är – ett livsfarligt monster?
1979 dömdes Stig Bergling till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning.
Under ett flertal år hade han mot betalning sålt försvarshemligheter som han stulit under sin tid inom underrättelsetjänsten. En av de saker som såldes var hela planen för samtliga befästningar i de svenska försvarssystemen – information som skulle innebära skillnaden mellan liv och död för tusentals svenska soldater och potentiellt vara avgörande för utgången av krig. Efter sin rymning från fängelset återkom Bergling till Sverige och lever idag ett stillsamt liv som pensionär på ett ålderdomshem i Kista. Tror någon att en sådan typ av ”bestraffning” avskräcker någon annan från att sälja ut Sverige?
Det är min bestämda uppfattning av dödsstraff bör finnas som en möjlighet för särskilt grova
brott.
Jag yrkar därför
att landsdagarna ställer sig bakom den inställning till dödsstraff som anförs i motionen
att det kriminalpolitiska utskottet med utgångspunkt från motionen ges i uppdrag att återkomma med en programskrivning i frågan till landsdagarna.
Yttrande från kriminalpolitiska utskottet:
Utskottet ”Krafttag mot brottsligheten” har under det fortlöpande arbetet avfärdat dödsstraffet
som en möjlig bestraffningsmetod. Argumenten är som följer:
Oåterkallelig åtgärd, om det visar sig att den dömde har blivit dömd på falska grunder finns det ingen återvändo. Det finns dagsaktuella fall runt om i världen och det skulle förmodligen finnas liknande fall även i Sverige.
Bidrar till ett hårdare samhälle med en hårdare människosyn.
Sverige skulle avlägsna sig från den nordeuropeiska, västeuropeiska, synen på dödsstraff.
Det finns andra sätt att minska förekomsten av allvarliga våldsbrott, t.ex. genom att minska
alkoholmissbruket i samhället. Enligt kriminologer minskar inte dödstraffet frekvensen av mord och våldsbrott, eftersom dessa brott vanligen begås i affekt.
Utskottet föreslår därför:
att landsdagarna avslår motionen i dess helhet.
Partistyrelses förslag till Landsdagarna:
Partistyrelsen instämmer i utskottets yttrande.
Partistyrelsen föreslår landsdagarna besluta
att avslå motionen.
Motion 2: Motion om dödsstraffet
Motionär:
Joakim Larsson (ombud Uppsala län)
Motionstext:
I Sverige avskaffades dödsstraffet i krigstid 1973. Redan 1921 avskaffades det i fredstid och ingen har avrättats i Sverige sedan rånmördaren Alfred Ander år 1910. Motiveringen från motståndarnas sida har varit att dödsstraffet är ineffektivt och att det finns en risk för att döma oskyldiga. Vi i Sverigedemokraterna har tidigare haft återinförande av dödsstraffet på programmet, även om vi har tagit bort den skrivningen sedan några år tillbaka. Nu har det visat sig att det fortfarande finns relativt många inom partiet som anser att dödsstraffet är önskvärt - och jag är en av dem. I detta är vi heller inte ensamma. Faktum är att ca 30-40% av befolkningen i olika undersökningar har sagt sig sig vilja ha dödsstraff för vissa brott. Dödsstraffet är ett kontroversiellt instrument som ändå har fördelar. I motsats till vad exempelvis Amnesty International brukar hävda så finns det viss forskning som pekar på att dödsstraffet faktiskt kan ha en effekt på brottsnivåerna (och det tar ju garanterat bort risken för återfall i det fall det döms ut). Somliga studier under 2000-talet har hävdat att varje utdömt dödsstraff rentav kan rädda flera liv tack vare denna effekt.
Vidare måste vi komma ihåg vad det är vi talar om här – straff för fruktansvärda brott. Alltför ofta fokuserar svensk kriminalpolitik på gärningsmannens väl och ve och grova brottslingar behandlas som om de vore olydiga småpojkar som bara behöver en kram och några vänliga ord för att bli väluppfostrade samhällsmedborgare. Detta synsätt är naivt. Det finns brott som är så grova att ingen förlåtelse kan finnas för dem. Det finns brottslingar och galningar som är bortom alla försök till rehabilitering. Ett par exempel:
I oktober 2008 dömdes Anders Eklund i det uppmärksammade Englafallet för våldtäkt och mord på en tioårig flicka som han av en ren slump hade mött på en landsväg i Dalarna. Samtidigt dömdes han för ett tidigare fall av våldtäkt och mord år 2000. Tror någon att Eklund någonsin kommer att vara något annat än vad han är – ett livsfarligt monster?
1979 dömdes Stig Bergling till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning.
Under ett flertal år hade han mot betalning sålt försvarshemligheter som han stulit under sin tid inom underrättelsetjänsten. En av de saker som såldes var hela planen för samtliga befästningar i de svenska försvarssystemen – information som skulle innebära skillnaden mellan liv och död för tusentals svenska soldater och potentiellt vara avgörande för utgången av krig. Efter sin rymning från fängelset återkom Bergling till Sverige och lever idag ett stillsamt liv som pensionär på ett ålderdomshem i Kista. Tror någon att en sådan typ av ”bestraffning” avskräcker någon annan från att sälja ut Sverige?
Det är min bestämda uppfattning av dödsstraff bör finnas som en möjlighet för särskilt grova
brott.
Jag yrkar därför
att landsdagarna ställer sig bakom den inställning till dödsstraff som anförs i motionen
att det kriminalpolitiska utskottet med utgångspunkt från motionen ges i uppdrag att återkomma med en programskrivning i frågan till landsdagarna.
Yttrande från kriminalpolitiska utskottet:
Utskottet ”Krafttag mot brottsligheten” har under det fortlöpande arbetet avfärdat dödsstraffet
som en möjlig bestraffningsmetod. Argumenten är som följer:
Oåterkallelig åtgärd, om det visar sig att den dömde har blivit dömd på falska grunder finns det ingen återvändo. Det finns dagsaktuella fall runt om i världen och det skulle förmodligen finnas liknande fall även i Sverige.
Bidrar till ett hårdare samhälle med en hårdare människosyn.
Sverige skulle avlägsna sig från den nordeuropeiska, västeuropeiska, synen på dödsstraff.
Det finns andra sätt att minska förekomsten av allvarliga våldsbrott, t.ex. genom att minska
alkoholmissbruket i samhället. Enligt kriminologer minskar inte dödstraffet frekvensen av mord och våldsbrott, eftersom dessa brott vanligen begås i affekt.
Utskottet föreslår därför:
att landsdagarna avslår motionen i dess helhet.
Partistyrelses förslag till Landsdagarna:
Partistyrelsen instämmer i utskottets yttrande.
Partistyrelsen föreslår landsdagarna besluta
att avslå motionen.
20 oktober 2009
Debatt i Radio Uppland
Med anledning av bl.a. Åkessons artikel så blev jag inbjuden till en debatt i Radio Uppland med en företrädare för Diskrimineringsbyrån. Jag var mycket nervös under debatten, men när jag lyssnar på det i efterhand så tycker jag faktiskt att det blev rätt bra (debatten börjar ca 15 minuter in).
Åkessons artikel
Jösses vilket liv det blev!
Åkessons debattartikel i Aftonbladet verkar ha gett hela etablissemanget kollektiv hjärnblödning. AB verkar visst ha tappat koncepterna fullkomligt och lanserar idag kritik mot Åkessons artikel som "bevis" för att han har fel. Nåväl, Aftonbladet, ingenting blir sant eller falskt bara för att ni vill det. Pressekretariatet har källor på Åkessons påståenden och det ska bli intressant att se om någon media nappar på det.
Själv tycker jag att det är glädjande att Åkesson talar klarspråk om partiets politik. Vår kritik mot islam bottnar i mer än att det är fult med moskéer som det ibland framställs i media. Visst är kritiken just nu massiv, men det är de positiva reaktionerna också. Jag har inte varit med om att såhär många har ringt på vårt lokala nummer på länge. Jag tippar att vi tjänar på det här.
Åkessons debattartikel i Aftonbladet verkar ha gett hela etablissemanget kollektiv hjärnblödning. AB verkar visst ha tappat koncepterna fullkomligt och lanserar idag kritik mot Åkessons artikel som "bevis" för att han har fel. Nåväl, Aftonbladet, ingenting blir sant eller falskt bara för att ni vill det. Pressekretariatet har källor på Åkessons påståenden och det ska bli intressant att se om någon media nappar på det.
Själv tycker jag att det är glädjande att Åkesson talar klarspråk om partiets politik. Vår kritik mot islam bottnar i mer än att det är fult med moskéer som det ibland framställs i media. Visst är kritiken just nu massiv, men det är de positiva reaktionerna också. Jag har inte varit med om att såhär många har ringt på vårt lokala nummer på länge. Jag tippar att vi tjänar på det här.
13 oktober 2009
Expo och jag
Idag körde Expo en liten artikel om undertecknad och dödsstraffsmotionen jag har lagt. De skriver på slutet att jag har avstått att kommentera artikeln. Helt riktigt. Dalsbro ringde mig och ville ha en kommentar. Jag avböjde av ett mycket enkelt skäl:
Jag ger inga intervjuer till Expo. Aldrig.
Pontus Mattson ringde i samma ärende för några dagar sedan, jag tackade ja och jag föreställer mig att det kanske blir ett inslag så småningom.
Jag ger inga intervjuer till Expo. Aldrig.
Pontus Mattson ringde i samma ärende för några dagar sedan, jag tackade ja och jag föreställer mig att det kanske blir ett inslag så småningom.
07 oktober 2009
Ny blogg
Jag har då och då tittat in på bloggen Nonicoclasos och läst den med intresse. Det har endast blivit då och då eftersom alltför ingående läsning av bloggen är smärtsamt för själen, men icke desto mindre väcker den fascinerande tankar. Därför hamnar den nu bland mina länkar här till höger.
Nonicoclasos
Nonicoclasos
01 oktober 2009
Tor Paulsson igen
Än en gång får jag det bevisat för mig: Tor Paulsson hade rätt. SD är inget för mjukostar.
30 september 2009
Gottsunda igen
Det har skrivits en hel del av journalistkåren om varför det som har hänt i G-sunda och S-hagen har hänt. Ofta har jag fått ungefär samma intryck som Haore Suleiman har fått:
Helt fantastiskt. Den sanna historien kommer fram när det inte är en lättlurad svennemurvel som kommer och ställer frågor, utan istället...
Självklart, när småligisterna inte tror att de kan blåsa någon lika lätt utan talar med någon som uppfattas som "en av dem" så kostar de kanske på sig att säga som det är: det är kul att jävlas.
Suleiman bedyrar i sin artikel:
Nej, kanske är det inte vad han vill. Men det är onekligen svårt att inte tänka en sak eller två om ett mediaetablissemang som helt blivit fört bakom ljuset.
Men tidningarna skriver att… (frågan avbryts)?
– Journalister är lättlurade idioter. Det vet alla här. När de kommer hit och snackar med några snorungar om varför det blir bråk så säger de massa saker till journalisterna om att ungdomarna här inte har någon utväg eller så. Men det är skitsnack. Gottsunda är inte som förorterna i Stockholm eller Göteborg. Det här är inte Harlem.
Helt fantastiskt. Den sanna historien kommer fram när det inte är en lättlurad svennemurvel som kommer och ställer frågor, utan istället...
Jag kan inte helt avgöra varför dessa killar berättar allt detta för mig. En sak som möjligen spelar in är att jag som invandrare har ett större förtroendekapital. Kanske hyser de större tilltro till mig. Men det kan också vara att de vet att jag kan skärskåda dem bättre än en välvillig svensk reporter och att jag inte är lika ”lättlurad”.
Självklart, när småligisterna inte tror att de kan blåsa någon lika lätt utan talar med någon som uppfattas som "en av dem" så kostar de kanske på sig att säga som det är: det är kul att jävlas.
Suleiman bedyrar i sin artikel:
SYFTET MED DENNA redogörelse är inte att dumförklara kollegorna på redaktionerna (...)
Nej, kanske är det inte vad han vill. Men det är onekligen svårt att inte tänka en sak eller två om ett mediaetablissemang som helt blivit fört bakom ljuset.
17 september 2009
Aftonbladet säger nej
Aftonbladet har bestämt sig för att säga nej till våra annonser utan snack. Jag tycker nog ärligt talat att det mest är positivt. Annonser ger inte så mycket ändå, om man tänker på vad vi skulle kunna använda pengarna till istället: ytterligare någon anställd, en kampanj på någon viktig ort, fler tidningar, utrustning för bra TV-inslag för SD-TV, transport av aktivister hitan och ditan...
Framför allt tycker jag att det är bra att AB är ärliga med att de inte tänker behandla oss som alla andra och att de erkänner att de inte är en politiskt neutral tidning. Johan Ingerö gör samma analys. DN kommenterar.
Framför allt tycker jag att det är bra att AB är ärliga med att de inte tänker behandla oss som alla andra och att de erkänner att de inte är en politiskt neutral tidning. Johan Ingerö gör samma analys. DN kommenterar.
Ett dödsfall
12 september 2009
Avd. Bra Prioriteringar
Det som är riktigt allvarligt är att vi märker hur de rent rasistiska tendenserna växer fram. Vi får sådana påringningar från allmänheten och det är allvarligt. Det här väcker oerhörda krafter, även om de flesta som ringer oss är sansade personer, säger Christer Nordström.
Källa: SVD. Man tar sig för pannan. Visst är det härligt med folk som gör bra prioriteringar? Är det såhär planeringen ser ut hos polisledningen här i stan så är det inte konstigt att upploppen tillåts fortgå. Det finns ju viktigare saker att tänka på, som att den icke-kriminella delen av Uppsalaborna inte råkar uttrycka sig fel. Jag är faktiskt lite förvånad. Jag har stött på Christer Nordström rätt många gånger under årens lopp och jag förväntade mig inte att han skulle kläcka ur sig något sådant här. Man får hoppas att han är felciterad.
Bilbränderna i Uppsala har pågått i ett par veckor nu. Det är ju inte första gången, men jag noterar att det inte brukar pågå så här länge i vanliga fall. Samhällssituationen har eskalerat. Det är lite kusligt.
Jimmie Åkesson har kommenterat på SVT Debatt och kräver, helt riktigt, att polisen får rätt till extraordinära åtgärder. Jag håller med. Det här är våldsamt upplopp som pågår dag ut och dag in. Polisen har faktiskt våldsmonopolet i det här landet. Ta i med hårdhandskarna för bövelen!
21 juni 2009
Folkradio?
Om programmet "Sommar" i SVD:
Tydligare kan det inte sägas. Sakligt och opartiskt? Bah, humbug!
Spretig pratarlista är målet. Ingen dominans av 50-plussare med adress Södermalm. Men heller ingen jämn fördelning av någonting. Inga regionala, kulturella eller politiska hänsyn.
Så en politiker från Sverigedemokraterna är okej?
– Där går nog en gräns, vissa åsikter kan vi inte släppa fram oemotsagda.
Tydligare kan det inte sägas. Sakligt och opartiskt? Bah, humbug!
19 juni 2009
Avfolkningen
Tidskriften Fokus rapporterar om hur avfolkningen fortsätter i glesbygden och om den statliga tvångsförvaltning som kan bli följden längre nedåt vägen om utvecklingen fortsätter.
Utav tvekan är det så att många mindre kommuner kommer att få problem att fylla sina lagstadgade åtaganden när befolkningen minskar. Men är lösningen nödvändigtvis då att lägga ned kommunen? En annan tänkbar lösning borde kunna vara att minska kraven på kommunerna och göra fler verksamheter frivilliga. Naturligtvis finns det en fara i att inte ha samma standard på all verksamhet i hela Sverige, men en situation som den i Dorotea är ju ohållbar. I princip borde en kommun kunna bära kostnaderna för egen verksamhet.
Utav tvekan är det så att många mindre kommuner kommer att få problem att fylla sina lagstadgade åtaganden när befolkningen minskar. Men är lösningen nödvändigtvis då att lägga ned kommunen? En annan tänkbar lösning borde kunna vara att minska kraven på kommunerna och göra fler verksamheter frivilliga. Naturligtvis finns det en fara i att inte ha samma standard på all verksamhet i hela Sverige, men en situation som den i Dorotea är ju ohållbar. I princip borde en kommun kunna bära kostnaderna för egen verksamhet.
14 juni 2009
Första mätningen efter valet
SVD (och Göteborgs-Posten) publicerar idag den första SIFO-mätningen efter EU-valet. Det ser bra ut. Så gott som helt jämnt mellan blocken och 3,1% för SD.
Jag har under det gångna året varit skeptisk till de förhoppningar som många sympatisörer har om att vi är underskattade i opinionsmätningarna. Jag menar, man måste väl förutsätta att opinionsinstituten fattar galoppen någon gång och förbättrar sina mätmetoder? Tyvärr finns det inget sätt att, förutom på valdagen, mäta det verkliga stödet. Nu visar EU-valet att det fortfarande är så att opinionsinstituten tar fel på vårt stöd. Tydligen kan man räkna upp resultaten med sisådär 40-50% för att få ett rättvisande resultat... och då når vi över spärren.
Inslag.se diskuterar riksdagssituationen vid ett riksdagsinträde för SD. Per Gudmundson hänger på i kommentarsfältet. Nu är det många som är spända.
Jag har under det gångna året varit skeptisk till de förhoppningar som många sympatisörer har om att vi är underskattade i opinionsmätningarna. Jag menar, man måste väl förutsätta att opinionsinstituten fattar galoppen någon gång och förbättrar sina mätmetoder? Tyvärr finns det inget sätt att, förutom på valdagen, mäta det verkliga stödet. Nu visar EU-valet att det fortfarande är så att opinionsinstituten tar fel på vårt stöd. Tydligen kan man räkna upp resultaten med sisådär 40-50% för att få ett rättvisande resultat... och då når vi över spärren.
Inslag.se diskuterar riksdagssituationen vid ett riksdagsinträde för SD. Per Gudmundson hänger på i kommentarsfältet. Nu är det många som är spända.
08 juni 2009
Resultatet
Jahapp, inget mandat i parlamentet alltså. 3,3% när allt är räknat. Jag ser helt ärligt detta som en framgång trots det. Vi har tagit nästan fyra gånger så många röster som vi gjorde 2004 och vi har dessutom lyckats få en större del av våra riksdagsväljare till urnorna jämfört med -04 (ca 35% då, ca 60% nu). Dessutom tror jag att vi tappade väljare till sofflocket förutom till Piratpartiet.
Nåja, längre analys får vänta. Det är dags att sova. Tack alla som har hjälpt till - ni har varit guld värda!
Nåja, längre analys får vänta. Det är dags att sova. Tack alla som har hjälpt till - ni har varit guld värda!
07 juni 2009
Valdag
Jag har varit runt lite och kollat vallokalerna och våra valsedlar verkar finnas överallt, precis som det ska vara. Har fått höra av andra aktivister att det har varit stulna valsedlar på ett par ställen, men inget mer än isolerade incidenter.
I väntan på valresultatet så kan man ju alltid drömma lite - Dick Erixon kommenterar vårt resultat på Expressens nätomröstning.
06 juni 2009
En närking till EU
Nu är jag äntligen hemma.
Jag skulle ljuga om jag sa att tempot i den här valrörelsen har varit lika högt som i en riksdagsvalrörelse, men det har ändå blivit en del aktiviteter. Fantastiskt nog har vi kunnat ha ett valtält i flera dagar på torget här i stan för att kunna nå väljare. Extra roligt var det att se folkpartisternas sura blickar några meter bort.
Det har också varit några sista-minuten-utdelningar idag för att nå ytterligare några väljare. Själv landade jag i Tierp på eftermiddagen för att springa ytterligare något i de trappuppgångar jag har täckt så många gånger sen 1994.
Så - den sista frågan: vem röstade jag på då?
Efter lite funderingar blev det ett stabilt och (för den som känner mig) knappast förvånande val. Jag kryssade partiets förre ordförande Micke Jansson. Inte så att jag har något emot Sällström, tvärtom! Han har imponerat på rejält på mig trots den skepsis jag kände när jag förstod i början av förra året att denne då helt okände jämte skulle toppa partiets lista. Jansson skulle dock också klara jobbet i parlamentet galant och jag betvivlar inte att hans ideologiska kompass och långa erfarenhet skulle räcka långt.
Jag skulle ljuga om jag sa att tempot i den här valrörelsen har varit lika högt som i en riksdagsvalrörelse, men det har ändå blivit en del aktiviteter. Fantastiskt nog har vi kunnat ha ett valtält i flera dagar på torget här i stan för att kunna nå väljare. Extra roligt var det att se folkpartisternas sura blickar några meter bort.
Det har också varit några sista-minuten-utdelningar idag för att nå ytterligare några väljare. Själv landade jag i Tierp på eftermiddagen för att springa ytterligare något i de trappuppgångar jag har täckt så många gånger sen 1994.
Så - den sista frågan: vem röstade jag på då?
Efter lite funderingar blev det ett stabilt och (för den som känner mig) knappast förvånande val. Jag kryssade partiets förre ordförande Micke Jansson. Inte så att jag har något emot Sällström, tvärtom! Han har imponerat på rejält på mig trots den skepsis jag kände när jag förstod i början av förra året att denne då helt okände jämte skulle toppa partiets lista. Jansson skulle dock också klara jobbet i parlamentet galant och jag betvivlar inte att hans ideologiska kompass och långa erfarenhet skulle räcka långt.
24 maj 2009
Sällström i Agenda
Sven-Olof Sällström fick en sittning i Agenda i afton tillsammans med Fi! och Piratpartiet. Inte illa. Det blev naturligtvis lite snuttigt när talartiden ska delas mellan tre partier som alla behöver sändningstid för att nå ut, men jag tycker att det gick rätt bra. Sällström var lugn och säker och kom aldrig ur balans. Det var bra att han fick tillfälle att hugga på EU-byråkratin och ge en släng av Turkietkritik till PP i sista sekund innan debatten bröts, precis vad vi vill ut med. Möjligen kunde han ha bitit sig kvar i debatten genom att prata färdigt när programledaren ville bryta, men sånt är svårt vet jag.
Bra jobbat.
Bra jobbat.
07 april 2009
Debatt
Idag är jag hemma och är sjuk, men ändå en snabb kommentar:
Kvällens SVT Debatt var mycket viktigt eftersom det antagligen blir den linje som framkommer här som blir vårt officiella försvar mot Kaliberaffären. Jag gillar skarpt att Björn gick på offensiven och inte bara backade och skrapade med foten. Åkesson höll en mer tillbakalutad position där han bad om ursäkt för Palmesången, vilket antagligen var det mest lämpliga i hans sits. SR verkade faktiskt bli lite pressade här tror jag.
Bedömning: Kaliberaffären har förstås skadat oss, men det här programmet mildrar nog följderna något.
Själva sändningen (radioprogram 2) återkommer jag till när jag inte har feber.
Kvällens SVT Debatt var mycket viktigt eftersom det antagligen blir den linje som framkommer här som blir vårt officiella försvar mot Kaliberaffären. Jag gillar skarpt att Björn gick på offensiven och inte bara backade och skrapade med foten. Åkesson höll en mer tillbakalutad position där han bad om ursäkt för Palmesången, vilket antagligen var det mest lämpliga i hans sits. SR verkade faktiskt bli lite pressade här tror jag.
Bedömning: Kaliberaffären har förstås skadat oss, men det här programmet mildrar nog följderna något.
Själva sändningen (radioprogram 2) återkommer jag till när jag inte har feber.
02 april 2009
Ett år till
Jag erkänner - jag har låtit mig övertalas. Jag hade egentligen tänkt kliva av DO-posten i år, men till slut blev jag nedtjatad. Så, SD:are i Uppland som läser denna blogg: Tack för förtroendet. Ni får stå ut med mig i ett år till. :-)
01 april 2009
April, april!
Tänk, ett tag hoppades jag faktiskt att det var sant. SR får tackbrev från Nordkorea och skäms och ber om ursäkt för sin infiltration. Sedan tittade jag på datumet. Nå, ett gott skratt fick jag iallafall.
Fast sen blir det ännu roligare. SR-pampen i skämtet tappar koncepterna fullständigt och kräver juridiska åtgärder mot detta oerhörda. Vad? Skämta om mig!? :-)
Bortsett från att pampen givetvis gör bort sig genom sin överreaktion så är det lite intressant att bli påmind om att det här förmodligen är grundattityden i journalistkår och bland makthavare. Om man på minsta sätt förekommer i ett sammanhang där SD nämns eller är involverat så är det katastrof och fasa och kränkande. Hur ska man kunna räkna med objektiv behandling från en sådan yrkesgrupp?
Fast sen blir det ännu roligare. SR-pampen i skämtet tappar koncepterna fullständigt och kräver juridiska åtgärder mot detta oerhörda. Vad? Skämta om mig!? :-)
Bortsett från att pampen givetvis gör bort sig genom sin överreaktion så är det lite intressant att bli påmind om att det här förmodligen är grundattityden i journalistkår och bland makthavare. Om man på minsta sätt förekommer i ett sammanhang där SD nämns eller är involverat så är det katastrof och fasa och kränkande. Hur ska man kunna räkna med objektiv behandling från en sådan yrkesgrupp?
31 mars 2009
Kaliber
Nu när det har gått ett par dagar sedan det första radioprogrammet med hemlig avlyssning av oss publicerades så har jag hunnit tänka efter lite.
Flera av de citat som man får höra är svepande, klumpigt formulerade och i en del fall rent plumpa. Inget snack om det. Och varför?
Som aktiv SD:are känner jag mycket väl igen mig i den här situationen. Visst händer det då och då att någon kommer med sådana här yttranden till en. Några exempel, lätt omskrivna för att skydda personerna:
Ett av de program som man kan höra ovan handlar om ett möte inför fullmäktige i Göteborg. Folk säger en del sådana här saker och Micke Jansson är med på mötet. Flera gånger hör jag honom med trött stämma försöka få mötet tillbaka på banan. "Kan vi prata om skolplanen nu?" Jansson har säkert hört sådana här utbrott förut och är förmodligen lite less. Han vill prata om sakfrågor och vilken taktik vi ska ha i fullmäktige, men han vet säkert också att medlemmarna behöver prata av sig eftersom de inte kan göra det någon annanstans. Jag känner igen mig. Som aktivist kan man visserligen hålla med om att situationen är för jävlig, men ur min synvinkel gäller det ju att kanalisera den ilska folk känner till konstruktiv handling. Så, när sådana här kommentarer fälls så hummar man lite och sen försöker man leda in samtalet på nästa flygbladsutdelning, en artikel som behöver skrivas till SD-K eller hur partiet verkligen skulle behöva en liten donation till nästa valkampanj. Kort sagt - "kan vi inte prata om skolplanen nu?"
Det verkar kanske lite cyniskt att göra så. Det handlar inte om det. Missnöje som inte kanaliseras till handling för att förbättra den situation man befinner sig i är improduktivt.
Jag tror att Kaliberprogrammet inte kommer att skada oss, i vart fall inte om det är på den här nivån det ligger. Vad som framkommer i programmet är att folk i partiet uttrycker sig ungefär som många människor kanske gör själv hemma vid matbordet, och det är knappast en skadlig effekt för oss ( snarare tvärtom, och vissa motståndare håller med ). Så, med viss reservation för att jag ännu inte har hört det andra programmet, så vågar jag påstå att det här inte är något särdeles omskakande reportage. Expressens förhoppningar om att vi skall fälla oss själva kommer förhoppningsvis på skam.
Flera av de citat som man får höra är svepande, klumpigt formulerade och i en del fall rent plumpa. Inget snack om det. Och varför?
Som aktiv SD:are känner jag mycket väl igen mig i den här situationen. Visst händer det då och då att någon kommer med sådana här yttranden till en. Några exempel, lätt omskrivna för att skydda personerna:
- Jag är kanslichef på rikskansliet (jäpp, kort period för sex år sen). Telefonen ringer och en äldre man börjar tala om de där irriterande utlänningarna som bråkade med honom i tvättstugan. "...och jag har det för jävligt och pensionen är låg." Ajdå, säger jag lite förstrött. Du skulle inte kunna tänka dig att dela ut lite flygblad? "Nja", säger mannen. Samtalet avslutas snabbt.
- Jag avslöjar på min (tidigare) arbetsplats att jag är aktiv sverigedemokrat. Chockad tystnad följer och samtalet övergår till annat. Nästa dag kommer flera olika av mina arbetskamrater fram till mig, var och en för sig. Deras agerande är så identiskt att det blir skrattretande: de sänker rösten, ser sig över axeln och häver ur sig några grovheter om "de där jävla utlänningarna" - saker som skulle få de där citaten ur Kaliber att verka svaga i jämförelse. "Ja, jag röstar ju inte på SD, förstås, så extrem är jag inte, men..." säger de.
- Jag börjar prata med en etablerad politiker. Ingen annan hör vad vi talar om. "Ja, egentligen har ni ju rätt när det gäller [valfri fråga med koppling till invandring] . Det är inte klokt egentligen att det kan få vara på det här sättet." Jaha, säger jag, då kan du väl säga det offentligt? (Det där sista brukar jag aldrig få något svar på)
Ett av de program som man kan höra ovan handlar om ett möte inför fullmäktige i Göteborg. Folk säger en del sådana här saker och Micke Jansson är med på mötet. Flera gånger hör jag honom med trött stämma försöka få mötet tillbaka på banan. "Kan vi prata om skolplanen nu?" Jansson har säkert hört sådana här utbrott förut och är förmodligen lite less. Han vill prata om sakfrågor och vilken taktik vi ska ha i fullmäktige, men han vet säkert också att medlemmarna behöver prata av sig eftersom de inte kan göra det någon annanstans. Jag känner igen mig. Som aktivist kan man visserligen hålla med om att situationen är för jävlig, men ur min synvinkel gäller det ju att kanalisera den ilska folk känner till konstruktiv handling. Så, när sådana här kommentarer fälls så hummar man lite och sen försöker man leda in samtalet på nästa flygbladsutdelning, en artikel som behöver skrivas till SD-K eller hur partiet verkligen skulle behöva en liten donation till nästa valkampanj. Kort sagt - "kan vi inte prata om skolplanen nu?"
Det verkar kanske lite cyniskt att göra så. Det handlar inte om det. Missnöje som inte kanaliseras till handling för att förbättra den situation man befinner sig i är improduktivt.
Jag tror att Kaliberprogrammet inte kommer att skada oss, i vart fall inte om det är på den här nivån det ligger. Vad som framkommer i programmet är att folk i partiet uttrycker sig ungefär som många människor kanske gör själv hemma vid matbordet, och det är knappast en skadlig effekt för oss ( snarare tvärtom, och vissa motståndare håller med ). Så, med viss reservation för att jag ännu inte har hört det andra programmet, så vågar jag påstå att det här inte är något särdeles omskakande reportage. Expressens förhoppningar om att vi skall fälla oss själva kommer förhoppningsvis på skam.
23 februari 2009
"Översofistikerad"
...blev jag kallad på kommunfullmäktige i afton. Jag ska nog ta det som en komplimang, tror jag (fast jo, jag förstår mycket väl att det var menat som en förolämpning).
I afton avhandlades min motion om att säga upp avtalet med Migrationsverket och folkomrösta om något nytt skall slutas. Det blev 80-1, naturligtvis, efter en hätsk debatt. Precis som vanligt.
I afton avhandlades min motion om att säga upp avtalet med Migrationsverket och folkomrösta om något nytt skall slutas. Det blev 80-1, naturligtvis, efter en hätsk debatt. Precis som vanligt.
19 februari 2009
Guillou och Åkesson
Idag kom den då, artikeln som man har gått och väntat på. Det har snackats en del internt om hur Jan Guillou följt Åkesson under en veckas verksamhet och jag vet att rätt många har varit oroliga över hur Guillou skulle göra. Oavsett vad man anser om honom i övrigt så är han ju en begåvad skribent, så det står ju onekligen i hans makt att sabla ned oss fullständigt (och på ett underhållande sätt!) om han så skulle önska.
Resultatet är väl lite blandat. Guillou gör sig skyldig till några småfel (Sven-Olle Olsson i Sjöbo blir Sven-Olle Svensson) och man kan inte kalla SD 1988 för ”en liten nazistisk sekt” som Guillou gör. Tyvärr är det rätt få kvar i partiet från den tiden, så det är inte helt lätt att kontra det propagandaövertag som Guillou och etablerad press har. Jag gillar inte riktigt heller att han försöker framställa det som att vi har stulit idéer från KD och C.
Å andra sidan ges en i stort sett korrekt bild av hur det ser ut idag. Flera gånger påpekar JG hur mötena är stillsamma, att det är vanligt folk som är med och han tar till och med upp flera fall av hur vi blir överfallna av rödingar och hur media behandlar oss styvmoderligt. Åkesson framställs som en svärmorsdröm och JG är faktiskt så ärlig att han ger Micke Jansson en stor del av äran för att partiet rensades upp.
Överlag tror jag att vi tjänar på den här delen. Frågan är hur de kommande delarna i artikelserien ser ut.
07 februari 2009
Larv!
Det har varit kravaller i Rosengård. I flera dagar faktiskt. De problem som har varit kända för oss sverigedemokrater men som har tigits ihjäl på många andra håll kokade över under hösten och våldet på gatorna blev helt öppet för alla. Efter ett par dagars upplopp lugnade det hela ned sig något och rättegången har nu kommit. Lyckligtvis hade polisen haft med sig filmkameran så att man faktiskt (eventuellt) nu skall kunna döma några missdådare.
Vad fokuserar media på? Jo, hör och häpna, polisen har uttryckt ilska och irritation över de personer som ägnar sig åt gatuupplopp och faktiskt svurit lite över dem i polisbilen!
Skandal!
Jag kan bara hoppas att det absurda i situationen är uppenbart för folk i gemen. Ärligt talat, vad är det största problemet? Kravaller på gatorna i en av Sveriges största städer eller att polisen svär i bilen över dessa brottslingar?
Vad fokuserar media på? Jo, hör och häpna, polisen har uttryckt ilska och irritation över de personer som ägnar sig åt gatuupplopp och faktiskt svurit lite över dem i polisbilen!
Skandal!
Jag kan bara hoppas att det absurda i situationen är uppenbart för folk i gemen. Ärligt talat, vad är det största problemet? Kravaller på gatorna i en av Sveriges största städer eller att polisen svär i bilen över dessa brottslingar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
