Möten, möten, möten

*pust*

Äntligen är man hemma igen efter en intensiv period av vad vi i SD kallar "mötesbögeri". :-)

Söndag 19 februari var det distriktsårsmöte för SD Uppland. Undertecknad fick nöjet att dels bli distriktsordförande för ännu ett år och dels bli förstanamn på den lokala riksdagslistan. Tack, tack!

Tisdag 21 februari blev jag värvad som mötesordförande på SD Stockholms distriktsårsmöte. Stockholmsdistriktet är ju mycket större än mitt hemdistrikt, så mötet var riktigt välbesökt. Ordföranden i distriktet (Johan Rinderheim) valdes om och olika upplägg inför valet diskuterades. Eventuellt blir det en länslista till riksdagsvalet också där, frågan överläts till distriktsstyrelsen.

Slutligen visade det sig att jag lyckades komma loss till ett besök på riksorganisationens valkonferens i Skåne. Det var ett intressant möte där man fick möjlighet att träffa flera gamla kämpar och strategifrågor kunde benas ut. I bästa fall kan även undertecknad få en intressant roll att spela i jakten på valresurser, mer om detta senare. Vi fick också en inblick i hur Dansk Folkeparti har lagt upp sin organisation, vilket verkligen var en väckarklocka.

Allt som allt en slitsam men givande period. Idag är det skönt att vara hemma och ta det lite lugnt, men några saker ska ändå fixas, såsom kontakter med tjänstemän inför länets val osv osv. Ingen rast, ingen ro!

Partiledardebatten

Den här aftonen har jag spenderat med några andra SD:are för att beskåda hur de etablerade partierna debatterar mot varandra på bästa sändningstid i reklam-TV.

Det är på många sätt ett sömnpiller att hänga med i debatter av det här slaget, men då och då blixtrade det faktiskt till. Det var intressant att se hur GP föll undan inför borgarnas påpekanden att ansvaret för skolans misslyckande till stor del skall placeras på hans axlar och lika roligt att se hur både Reinfeldt och GP aktade sig för att göra alltför välvilliga yttranden till förmån för fri invandring. De vet nog att en del av deras väljare inte är särdeles invandringsvänliga. Mer förutsägbart var väl att alla tävlade om att gulla med invandrarna, alla ville vara den som var mest emot diskriminering, alla anklagade varandra för att bära ansvaret för integrationens misslyckande. Ingen vill sitta med Svarte Petter, förstås.

Det är också intressant att se hur skickliga främst Reinfeldt och Persson är rent retoriskt. Vi har trots allt en bit kvar innan vi har debattörer i deras viktklass. Vi är på väg, men vi är inte där än. Jag kom ändå på mig själv med att flera gånger önska att en Åkesson eller Jansson hade fått sitta där för att klämma till med lite fräscha aspekter på invandringsfrågorna. Kanske i en senare debatt, vem vet?

Det allra bästa var nog trots allt att bli påmind om vilka det är som är den verkliga fienden. Det är knappast någon hemlighet att debatterna och motsättningarna inom partiet stundtals antar krigsproportioner, men trots allt är det de etablerade vi kämpar mot, inte varandra.

Jag skulle önska att fler partikamrater tänkte så.

Jimmie Åkesson i radion

Efter att ha brottats med lite tekniska problem fick jag till sist höra den debatt mellan Jimmie Åkesson och Laila Freivalds som ägde rum för några dagar sedan.

Några reflexioner: för det första är det värt mycket att vi för kanske första gången någonsin får tillfälle att gå upp i debatt mot en minister. Jag har varit med i partiet sedan 1994 och jag kan på rak arm inte påminna mig att vi någonsin har fått debattera mot någon regeringsmedlem tidigare.

För det andra så slår det mig också som uppenbart att Freivalds inte har någon erfarenhet att debattera mot någon av oss eller mot någon från den riktiga världen, efter vad det verkar. Hon stakar sig, gör (i vart fall för en gammal debatträv) uppenbara misstag (som att själv tala om muslimska extremister) och det är också uppenbart att hon avskyr SD och Jimmie så mycket att hon har svårt att tänka klart. Jag brukar känna likadant inför nyliberaler, men av en garvad socialdemokratisk regeringsmedlem borde man väl ändå förvänta sig lite mer?

För det tredje: Jimmie gjorde en stabil insats. I mina öron framstod han som den resonable av de två, en ljusets riddarvakt som ville hålla fast vid yttrandefriheten. Mycket snyggt. Hade jag själv gått upp mot Freivalds hade jag nog kläckt ur mig något betydligt råare.

Dagen efter

Då står vi här då.

För vad som förefaller vara första gången sedan andra världskriget så har en svensk tidning stoppats tack vare en intervention från säkerhetstjänsten och staten.

Det är inte helt lätt att ta ställning i det här debaclet angående SD:s publicering av muhammedbilderna. Å ena sidan så är det naturligtvis för jävligt att ett gäng fanatiska mussar ska få diktera yttrandefriheten med hot om våld, å andra sidan så får vi kanske också tänka på att det inte är vi SD:are som kommer att få ta den första stöten utan snarare de svenskar som befinner sig i utlandstjänst. (Visserligen uttrycktes det en del oro för attacker senast jag var på rikskansliet, men nu är vi ju ganska välbefästa där.) Kanske är detta vad som borde ha fällt avgörandet för oss från första början. Nå, även om yttrandefriheten måste värnas så väger trots allt oskyldiga svenskars liv tyngre än våra politiska hänsyn. Hade det bara varit våra egna liv vi riskerade så hade det inte varit mycket snack.

Vad som nu står uppenbart är att islams anhängare har vunnit. Genom våld och hot har de lyckats begränsa yttrandefriheten i Europa. Sveriges och västvärldens regeringar är inte längre någon garant för ursprungsbefolkningens rättigheter.

Jag föreställer mig att Karl Martell vänder sig i sin grav.