Förslaget till riksdagskandidater

Ah, äntligen!

Nu i natt har till slut valberedningens förslag till kandidatlista till valet släppts, och som den valnörd man är så har jag givetvis suttit och väntat tills det lades ut på internsidorna.

VB väljer att bara föreslå 50 namn och i övrigt uppdra åt VU att fylla på listan om man så finner lämpligt. Ganska rimligt egentligen, det är ju inte särdeles troligt att namnen från 51 och nedåt kommer att ha någon reell chans att se riksdagen annat än från avbytarbänken.

Till min förvåning märker jag att jag faktiskt är någorlunda glad åt förslaget. Vilka som skulle hamna på topp 20 har varit ganska klart i flera år, så jag kan ju inte hävda att jag är överraskad. Naturligtvis har jag väl en del synpunkter - vissa namn som VB valt att inte ta med, hade jag gärna sett på listan och omvänt så finns det nog en handfull av de här namnen som jag nog helst hade petat helt om jag hade fått bestämma. Nu hör det väl till sakens natur att sådana här listor blir kompromisser, så jag räknade väl egentligen aldrig med att få helt och hållet som jag ville.

Några snabba kommentarer:

Om jag ska börja med hemmaplan, så hamnar Uppsalas Pavel Gamov på 28:e plats, precis tillräckligt högt upp för att ha en sportslig chans på riksdagsplats om vi gör ett riktigt bra val. Pavel, som väljs till min efterträdare som distriktsordförande nästa helg, har imponerat djupt på mig under de gångna två åren och skulle bli en värdig representant för SD Upplands bästa traditioner i riksdagen.

Det glädjer mig också att såväl Micke Jansson som David Lång har placerats på valbar plats (5:e respektive 20:e). Båda har ju en lång historia av arbete för partiet på olika nivåer och är personer vars omdöme och politiska kompass jag verkligen litar på.

Lite längre ner hittar jag också Robert Stenqvist, Jimmie Stranne, Arnold Boström och Daniel Spiik som också är bra personer, även om de nog ligger för långt ned för att kunna nå riksdagsplats.

Om jag ska rikta någon kritik mot riksdagslistan i det här läget så blir det nog att det är ont om högprofilerade kvinnliga kandidater. Det var i princip självklart att Margareta Sandstedt, Anna Hagwall och Carina Herrstedt skulle hamna högt upp och att kometen Julia Kronlid låg bra till visste jag, men i övrigt är det tyvärr rätt tunnsått med kvinnor. Det är kanske ett problem som vi får leva med, givet att könsfördelningen i partiet är som den är.

Till sist: Jag hade gärna sett exempelvis Patrik Ehn eller Anders Westergren på listan också. Nu hamnade de istället på listan av "övriga nominerade", så kanske finns det en marginell chans att VU väljer någon av dem för de resterande platserna senare.

Nåja, det blir intressant att se reaktionerna på listan de kommande dagarna.

NEO, riksdagen och missnöjet

I dessa tider är det lätt att bli överlastad. Jag har varit på kommunkonferens, vilket egentligen är tillräckligt för ett eget inlägg. Jag har suttit i kommunfullmäktige, vilket egentligen förtjänar ett eget inlägg. Det amerikanska valet förtjänar ett inlägg det med. Ändå blir det inget – andra saker finns att göra.

Nu har det dock dykt upp något som jag inte kan låta bli att skriva om. Det liberala magasinet NEO har gjort ett specialnummer om de etablerade politikernas mardröm inför valet 2010 – Sverigedemokraterna kommer inte bara in i riksdagen utan blir också vågmästare. På annat håll ser jag att bland annat Johan Ingerö spekulerar i att SD kommer att implodera likt Ny Demokrati när vi väl når över riksdagströskeln. Neos argumentation förefaller landa i att det bästa är att låta en borgerlig regering styra med passivt stöd av SD, vilket skulle få oss att krascha mot den grå vardagens klippa och tappa väljarstöd, underförstått för att vi inte skulle kunna fortsätta att dra till oss ”missnöjesväljare.”

Jag betvivlar detta. Det är en förenkling att tro att likheterna mellan NyD och SD är så stora att vi kommer att agera på exakt samma sätt. Det är också för enkelt att tro att vi inte inser att det är nödvändigt att hålla hårt i partigruppen i riksdagen.

Jag har såpass mycket insyn i partiet att jag törs säga att ett av de viktigaste kriterierna för att bli uppsatt på valbar plats är att man förmår samarbeta med resten av riksdagsgruppen. Våra riksdagsmän kommer tveklöst att handplockas av styrelsen med just detta i åtanke. Det är naturligtvis möjligt att det kan smälla till i personvalet i någon valkrets, men om partiledningen har något alls att säga till om så kommer det att bli en grupp ledamöter som förstår att lyda partipiskan. Ny Demokrati bildades bara några månader innan valet och hade ingen chans att sätta ihop en samtrimmad grupp på det sätt som SD kommer att göra. Det är med andra ord osannolikt att riksdagsgruppen kommer att splittras annat än i någon enstaka fråga och antagligen då inte i någon fråga som är av större betydelse (jag kan möjligen tänka mig att röstsplittring kan förekomma när det gäller enstaka motioner).

Det där med ”missnöjesväljare” är jag också skeptisk till. Många debattörer tycks tro att vi på något sätt lurade väljarna och att de som röstade på oss inte egentligen håller med om programmet utan bara röstade på oss för att jävlas. Jag kan hålla med om att det nog kan finnas en sådan grupp bland våra väljare, men om något så skulle jag vilja säga att den andel av våra väljare som är att betrakta som sverigedemokratiska ”kärnväljare” är att betrakta som tämligen hög jämfört med andra partier. Utrymmet räcker inte till för att gå in på enstaka undersökningar, men t.ex. har valforskaren Marie Demker hävdat (i just NEO) att SD nu har en grupp kärnväljare. Ser man på annan forskning så verkar våra väljare också i hög grad ha en åsiktsprofil som överensstämmer med med partiets ställningstaganden. Ur min synvinkel så verkar det snarare som att det är troligt att vi kommer att behålla de väljare vi får snarare än att de skingras.

I vinter släpps också en rapport från institutet Ratio som just behandlar våra väljarframgångar. Jag ska givetvis läsa den och återkomma med synpunkter.

Nyval som alternativ

Peter S-W har ett intressant debattinlägg om följderna av valet 2010, när nu Mp har bundit sig till SAP. Jag instämmer i hans analys att det förmodligen är en smula korkat av grönkoftorna att redan nu binda sig till SAP, när de antagligen skulle kunna dra åt tumskruvarna på både vänster och höger i ett läge där SD kommer in i riksdagen. För tusan, även om vi inte kommer in i riksdagen (Ha! Trolig ubåt, som vi sa när jag låg i lumpen) så skulle de kunna idka utpressning i ett läge när de själva är vågmästare. Obegripligt. De måste förutsätta att vi inte kommer in och att SAP kommer att vinna valet med stor marginal. Det är lite av ett tärningskast det.

Alltnog, PSW utgår ifrån att SD:s riksdagsgrupp skulle ge sitt passiva stöd till en borgerlig regering hellre än att släppa fram Sahlin (vilket är otänkbart) eller pressa fram ett nyval.

Jag är inte så säker på det. Jag sitter ju inte i PS längre, men jag anser mig ha rätt god personkännedom och kunskap om hur resonemangen går. Jag tror faktiskt att det finns lägen där vår riksdagsgrupp skulle fälla såväl borgerliga som socialistiska regeringsalternativ vid omröstningarna och kanske också pressa fram nyval. Jag tror faktiskt att de flesta situationer skulle sluta så. Den enda situation där vi antagligen inte skulle göra så är ett läge där vi nätt och jämt tar oss in (säg 4-4,5%, ungefär som kd 1994) och opinionssiffrorna dyker direkt efter valet. Ett sådant läge skulle antagligen minska viljan att ta risken av ett nyval. Om vi å andra sidan har lite marginal till spärren (säg 5% och uppåt) och opinionssiffrorna tar ett litet skutt i glädjeyran efter riksdagsinträdet så är det ju tänkbart att vi t.o.m. skulle ha ett bättre läge efter ett nyval. I så fall finns ju inget att förlora på att glatt fälla alla regeringsalternativ som går, om de etablerade nu är dumma nog att inte göra blocköverskridande överenskommelser.

Politisk historia

De senaste två dagarna har jag spenderat betydligt mer tid än vad jag egentligen har lust att tänka på framför de TV-sända riksdagsdebatterna. Förutom att jag kan konstatera att det är långt ifrån alla riksdagsledamöter som besitter någon som helst retorisk talang, så är det lite kul att se hur Sveriges (i teorin) högsta beslutande organ fungerar i stort sett som en lite större och mindre färgstark version av ett SD-årsmöte.

Det har givetvis rört sig om FRA-lagen. Frågan har inte berörts särskilt internt i partiet, även om partiledaren nu har tagit bladet från munnen. Jag är hursomhelst skeptisk. En bestämmelse om att FRA teoretiskt får avlyssna all kommunikation? Jösses. Vart tog privatlivet vägen? Jag kan hålla med om att det kan behövas avlyssning vid en del tillfällen, men någon gräns får det ändå lov att finnas.

Annars tycker jag som sagt att det är kul (eller kanske snarare intressant - fenomenet är ganska deprimerande) att det visas öppet hur partiledningar och gruppledare kör över intern opposition och oliktänkande i riksdagspartierna också. Även om jag knappast håller med Karl Sigfrid, Fredrik Federley eller Annie Johansson i någon politisk fråga i övrigt så kan jag åtminstone känna en viss sympati för deras försök att stå upp för den egna övertygelsen.

Hur kommer det att gå då? Tja, frågan återremitterades i morse strax efter nio, kommer tillbaka om någondag med en liten extraskrivning om att vi verkligen måste se till att det här inte missbrukas och sen röstar alla för den.

Så går det till.