Valet i Tierp

Nu när jag har börjat bli hemmastadd här uppe i Tierp så har jag också börjat titta lite på valresultatet efter 19 september. Det är rätt intressant faktiskt - Tierp har alltid styrts av SAP, även om man har fått ta hjälp av stödpartier ibland. För den som inte bor häruppe kännetecknas det politiska landskapet också av ett mycket starkt centerparti. Siffror på 15-20% har varit standard för Centern de senaste valen.

Det är svårt att avgöra exakt vilka följder ett val får här i Tierp, givet att kommunen skiljer sig en del från rikssnittet. Jag har gjort några prognoser med olika antaganden, och hör och häpna: det finns faktiskt en teoretisk chans att sossarna tappar makten! Det låter kanske som en storm i ett vattenglas, men för förhållanden häruppe är det en skräll. Sossarna har ju som bekant styrt kommunen sedan den bildades 1974.

En joker i leken är Piratpartiet, som också ställer upp i valet här. Jag tror nu kanske inte att de når ända fram, men det är inte helt omöjligt. I så fall påverkar de dels genom att de kan dra de där sista rösterna som kan behövas för att skifta majoritet, och eventuellt genom att bli vågmästare.

Det blir spännande att se vad som händer...

En svensk vision, del 2

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat Sveriges historia och de motsättningar som uppstår i ett splittrat samhälle. I det här inlägget tänkte jag gå in mer i detalj på det liberala alternativet, och varför det inte kan fungera.

Det framhävs ofta att ett alternativ till det etniskt homogena samhället skulle vara ett samhälle vars sammanhållande kitt skulle vara baserat på mänskliga rättigheter, på yttrande-, religions- och åsiktsfrihet och där den enskildes bakgrund, kultur och språk skulle vara oväsentligt.
Det är måhända en förförisk tanke. Spontant är det svårt att att försvara sig mot detta eftersom tanken är så enkel – ”varför kan alla inte bara få göra som de vill och lämna varandra ifred?” Tyvärr är det inte så enkelt.

Till att börja med kan det vara värt att påpeka att de mänskliga rättigheterna (MR) inte har tillkommit i ett kulturellt vakuum. Tvärtom skulle jag vilja hävda att MR i allra högsta grad är bundna till det västerländska och kristna kulturella arvet. Det är slående att världens muslimska länder har sett sig föranledda att sätta ihop en egen version av vilka rättigheter det är som ska gälla (den s.k. Kairodeklarationen) eftersom de har haft svårt att acceptera MR som det antagits av FN. MR är helt enkelt inte universellt giltiga värderingar utan lika subjektiva som vilken annan åsikt som helst (för en intressant diskussion av detta, se t.ex. författaren Richard Rorty).

Men: även om nu MR skulle vara allmänt accepterat som giltigt så menar jag att detta inte skulle räcka. Det ligger i människans natur att söka sig till likasinnade och att upprätta lagar för sina samhällen som är baserade på den egna moralen. Denna egna moral är i sin tur baserad på den enskildes arv och uppväxt; på kultur, traditioner, språk och religion som kan ha rötter hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden. Låt oss ta några konkreta exempel:

Det är inte så länge sedan som den svenska statskyrkan avskaffades. Detta system hade sina rötter i Gustav Vasas uppbyggnad av det självständiga Sverige på 1500-talet och var någonting som länge var självklart för många svenskar. Jag spekulerar bara nu, men jag gissar att vid en folkomröstning vid det tillfälle frågan var aktuell så hade utfallit blivit att statskyrkan skulle behållas. Omvänt kan man gissa att frågan huruvida islam skulle vara statsreligion (eller ”mest gynnad religion” eller vad man nu vill kalla det) skulle få ett mycket starkt stöd i valfritt muhammedanskt land.

I Sverige har vi (åtminstone teoretiskt) en långtgående yttrandefrihet. I praktiken är det dock vissa saker som är inskränkta – man får inte sälja negerbollar, man får inte kalla bögar för en svulst på samhällskroppen (om det inte sker i religiösa sammanhang) osv. Andra länder har andra regler – exempelvis är det mycket strikta lagar gällande hanteringen av hakkors i Tyskland (av begripliga historiska skäl) och man kan inte räkna med att fritt få attackera islam hur som helst i muslimska länder.

Det älskade och hatade systembolaget är en svensk institution som ursprungligen byggdes upp som en del i en strategi att få ner det svenska supandet. Trots detta (och trots motboken, en fascinerande uppfinning som jag i ungdomen faktiskt var ganska positiv till) så är det socialt accepterat att dricka sig asfull i Sverige idag. Samtidigt är det fortfarande i de flesta sammanhang inte accepterat att använda några andra droger än alkohol och vi har också en relativt sträng narkotikalagstiftning. Som jämförelse kan nämnas hur vissa andra folkgrupper har en annan inställning till drogbruk och ser det som traditionellt och fullt acceptabelt med exempelvis kat-tuggning. Sa förresten någon snus?

Här och där i Sverige har det börjat dyka upp skolor som har etnisk grund. Jag ska inte låtsas att jag har arbetat på någon mer exotisk sådan, men jag har åtminstone arbetat på skolor där undervisningsspråket var engelska och där också huvuddelen av eleverna hade icke-svensk (till stor del anglosaxisk) bakgrund. Motsvarande exempel finns på skolor och förskolor med arabisk (eller för den delen tysk eller vad man nu vill) inriktning.

Hur ska vi bete oss mot våra barn? Barnaga har varit olagligt i Sverige i ca 35 år. För något år sedan såg jag en dokumentär på TV som handlade om attityden till aga som metod för barnuppfostran bland invandrargrupper från mellanöstern. Flera gymnasieungdomar med utländsk bakgrund vittnade där om hur de hade fått stryk under uppväxten och efter en del letande gick det till och med att hitta en förälder (som faktiskt verkade hel, ren, normal och en ganska välanpassad individ annars) som på rätt god svenska förklarade att jo, han visste att det här egentligen var olagligt i Sverige, men den här uppfostringsmetoden var helt enkelt oundgänglig när det gällde att tillrättavisa olydiga barn. I slutet av programmet tillfrågades ungdomarna hur de själva såg på aga nu. De svävade lite på målet, men när det kom till kritan sade de flesta att de förmodligen skulle aga sina egna barn också när den dagen väl kom.

Religion, normer för det offentliga samtalet, drogvanor, språk, barnuppfostran. Allt det ovanstående är i allra högsta grad saker som berör den enskilde och som är viktiga för att tala om vilka vi är, vad vi accepterar i vårt samhälle, vad som är rätt och vad som är fel.

Och allt det ovanstående är också ståndpunkter som i allra högsta grad är beroende av vilken kultur man är uppväxt i, vilka värderingar man bär med sig, vilket språk man talar och vilken religion man har.

Min poäng med exemplen ovan (och det går att hitta fler) är att MR inte kan vara grunden för ett samhälleligt kitt utan att man tänker bort alla kulturer helt. Visst, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och tryckfrihet kan vara hur utmärkta tankar som helst - men rättigheter kan bara existera i ett samhälle där det redan finns ramar för vad som är acceptabelt och inte som den dominerande majoriteten redan är överens om, ramar som ofrånkomligen är kulturellt definierade.

Ibland anklagas nationalister som jag själv för att vara antidemokratiska eftersom vi vill att nytillkomna invandrare skall anpassa sig till Sverige och anta svenska värderingar. Egentligen menar jag nog att förespråkarna för det liberala alternativet är oerhört mycket mer långtgående – i princip måste en total likriktning av alla människor i hela Sverige genomföras om MR-alternativet skall kunna vara någon grund överhuvudtaget för ett samhälleligt kitt. Alla måste ge upp sitt språk, sin religion, sina traditioner och sina idéer om barnuppfostran till förmån för någon statligt dikterad enhetslinje.

Nu tycker kanske någon att jag överdriver. "Det skulle aldrig komma därhän," säger motståndaren. "I själva verket skulle man försöka vidmakthålla någon sorts balansgång som kanske påminner om den nuvarande, där man har en viss frihet inom juridiska ramar att bibehålla språk och traditioner." Visst.

Om vi för en sekund bortser från att detta alternativ är synnerligen vagt formulerat och att det finns stora praktiska problem behäftat med detta (man får behålla sin religion så länge som den inte påverkar något, sitt språk så länge det inte ställer till besvär, sina värderingar så länge man inte försöker använda dem) så är det just det som vi har försökt hittills. Vad det ovanstående skulle leda till är ett stort antal gruppbildningar på etnisk grund. Vi skulle få vissa områden som är helt dominerade av vissa folkgrupper (t.ex. assyrier i delar av Södertälje) och områden där det knappt existerar etniska svenskar alls (Rinkeby) och det skulle bildades subkulturer med täta band där man var mer lojal mot den egna gruppen än övriga samhället, vilket i sin tur skulle ge etniskt grundade maffiaorganisationer (den s.k. ”Juggemaffian” eller varför inte den ryska maffian är ganska bra exempel, liksom för övrigt den ursprungliga italienska maffian i Förenta Staterna) - alltså vad vi idag kallar segregation. (Jag tycker att Alain Finkielkraut är inne på ungefär den linjen i den debatt som refereras här)

Med andra ord – med det mindre radikala liberala alternativet som jag har skisserat ovan så kan MR helt enkelt inte utgöra ett samhälleligt kitt. Det kan bara fungera i det fall det blir extremt förtryckande för den enskilde på en nivå som inget förslag från SD någonsin har varit i närheten av.

Vilken sorts samhälle bör vi då bygga istället, och varför? Det ska jag återkomma till i ett tredje inlägg.

Sverigedemokraterna i Enköping

Sverigedemokraterna i Enköping har haft torgmöte idag och eftersom ingen annan kunde hoppa in just idag, så blev jag inkallad som talare. Det var ett ovanligt men positivt upplägg - kommunen har tillhandahållit en ljudanläggning på torget och alla partier i KF har fått ett antal tider (i 20-minuterspass) för att redogöra för vilka de är och vad de tycker.

Ett litet problem dock - tiden efter vår var kommunisternas och deras gruppledare passade på att komma med lögner om hur SD-Enköping inte deltar i KF-mötena. Eftersom vår tid var slut så gick det inte att svara på beskyllningarna. Det är väl baksidan av ett system som helt är baserat på deltagarnas vilja till rent spel.

Enköping har andra problem också. Tydligen finns det en semi-aktiv AFA-grupp där som har börjat förfölja våra aktivister. De har valt att göra det på fegast tänkbara sätt: genom anfall på familjen. En av våra ersättare i KF Enköping heter Evert Skirgård och är en äldre herre på 92 år. Den här veckan har han varit bortrest, och då har några rödingligister passat på att banka på dörren i Everts hem och hota och trakassera hans fru. Modigt. Mycket modigt. Polisen är i vart fall underrättad och jag kan bara hoppas att de får vad de förtjänar.

En svensk vision, del 1

För någon vecka sedan har det startats ett försök till bloggdebatt om hur man ska bemöta Sverigedemokraterna. Ett av inslagen i denna debatt har varit uppmaningen att skapa en vision av Sverige för att kontra den nationella. Nu har det dykt upp en sådan som är välformulerad och genomtänkt och som inbjuder till en saklig och eftertänksam diskussion på det sätt som jag anser att riktig politik bör bedrivas – med andra ord vill jag som svar på detta ge min egen vision och bild av Sverige. Jag ska försöka att i det här inlägget enbart beskriva hur jag själv ser på saker och ting och spara min kritik av motståndarvisionen till ett senare inlägg.

Sverige är svenskarnas land. Jag ser detta inte enbart som ett postulat, utan faktiskt som krasst konstaterande av fakta. Under så gott som hela Sveriges historia har befolkningen här utgjorts av svenskar (och det faktum att det fanns provinser som löd under den svenska kronan som hade annan befolkning ändrar inte på detta. Exempel: Det inre av Finland, Livland, Svenska Pommern etc) . I de fall där det förekom invandring så var detta så gott som enbart enstaka specialister (militärer och smeder, t.ex.) från oss närstående folk som snabbt assimilerades i majoritetsbefolkningen. Ända fram till strax efter andra världskriget var andelen personer med utländsk bakgrund minimal i Sverige (omkring 1%).

Det här har utgjort en styrka för Sverige. Sverige är ett land där solidaritet, jämlikhetssträvanden och en sund misstänksamhet mot personer som anser sig förmer länge har varit starkt förankrade värden. Det här beror förstås inte enbart på det etniskt homogena svenska samhället utan också på en lång historia av en stark bondeklass, en svag adel och en kungamakt som tidigt allierade sig med bönderna. Med vetskap om detta förhållande kan mycket av inslagen i vår historia göras begripligt, som t.ex. den svenska samförståndsandan och kanske också den svenska socialdemokratins långa dominans. Det finns givetvis en baksida av dessa värden också, som exempelvis det hårda socialt tryck från bondesamhället att avvikare skall rätta in sig i ledet som idag har en rest i form av den så kallade jantelagen.

I Sverige har vi tack vare dessa sociala faktorer (frånvaron av etniska eller religiösa minoriteter, stark bondeklass osv) kunnat bygga upp ett samhälle som i hög grad har varit tillåtande för den enskilde individen, ett samhälle som byggde på en hög grad av solidaritet mellan invånarna och som inte har varit i behov av starka repressiva maktmedel från statens sida av den enkla anledningen att det ofta gick att bygga upp samförståndslösningar.

Jag kan inte nog understryka att en absolut förutsättning för ett sådant samhälle har varit frånvaron av större samhälleliga konfliktlinjer. Det har gått att enas i Sverige eftersom det helt enkelt har funnits en betydande värdegemenskap som väldigt många har kunnat sluta upp kring. En följd av detta har tyvärr blivit en viss naivitet gentemot omvärlden och en övertro på möjligheterna att alltid i alla lägen komma fram till kompromisser som alla inblandade i en konflikt kan vara nöjda med. Det är min övertygelse att så inte är fallet. Det existerar sådant som värdekonflikter och intressekonflikter på högst reell grund där annat än tillfälliga vapenvilor inte kan åstadkommas. På många platser i världen har detta varit det naturliga tillståndet, och staten har inte utgjort den neutrala medlaren utan snarare ett instrument för den intressegrupp som för tillfället har lyckats rycka åt sig spakarna.

Jag menar att vi nu bygger om vårt samhälle från det homogena konsensussamhälle jag har beskrivit ovan till ett land som innehåller just de konflikter som vi så länge har varit förskonade från. På lång sikt är det så kallade mångkulturella samhället någonting som inte kan existera annat i en övergångsfas. Förr eller senare kommer konflikter mellan motstridiga värden och intressen att göra att talet om tolerans och mångfald framstår som ett cyniskt skämt.

En sak skall vi svenskar också vara säkra på – i ett sådant samhälle kommer vi att utgöra förlorarna. Under efterkrigstiden har andelen (och antalet) utrikes födda samt personer med utländsk bakgrund konstant ökat, medan antalet med svensk bakgrund har stått still sedan 1970-talet. Det krävs inte några större matematiska kunskaper för att inse att detta förr eller senare kommer att leda fram till att svenskarna hamnar i minoritet, i bästa fall en stor minoritet bland många andra minoriteter.

Men det behöver inte vara så! Vi har ett val här. Det är inte så att vi måste fortsätta med ett utsiktslöst försök att bygga ett mångkulturellt samhälle när andra möjligheter finns. Vi kan, om vi väljer det, istället välja att bibehålla en reglerad invandring från närstående länder för att undvika att vi bygger upp etniska minoriteter i vårt land. Vi kan, istället för att ha en hög och kontraproduktiv flyktinginvandring, istället välja att hjälpa folk på plats där oftast de mer omedelbara behoven av hjälp och bistånd finns.

Ett sådant alternativ är inte något som står i konflikt med en vilja att hjälpa nödlidande. Direkthjälp skulle kunna hjälpa minst lika många att rädda livet och troligen fler. Det upphör aldrig att förvåna mig hur detta enkla konstaterande på något sätt alltid går förbi våra etablerade regimpolitiker. Jag tror att det ofta handlar om viljan att känna sig god istället för viljan att faktiskt göra gott. Hellre än att hjälpa hundra människor i något avlägset land som man aldrig kommer att träffa så verkar många välja att hjälpa den enda person som står framför dem. Det är nog ett mycket mänskligt drag. De hundra man kunde ha hjälpt är bara siffror på ett papper, men den enskilde främlingens tårar som man har precis framför ögonen är något mycket konkret att förhålla sig till. Icke desto mindre ska man inte lura sig själv – den som väljer att låta de hundra okända dö på grund av brist på billiga mediciner och tak över huvudet enbart på grund av önskan att känna sig god är inte driven av altruism utan av själviskhet.

Men om det nu är önskvärt med ett samhälle uppbyggt kring gemensamma värden, kan vi då inte bygga upp ett sådant kring gemensamma liberala värden (som t.ex. jämlikhet mellan könen, religionsfrihet och yttrandefrihet) och bibehålla en närmast fri invandring, såsom vissa liberala debattörer hävdar? Jag menar att detta inte går och inte kan gå, vilket jag tar upp i del 2 av det här resonemanget.