Floskeltoppen

Nyss hemkommen från min första debatt i en valrörelse i Tierp (på Borgenkyrkan i Tierp) så är jag direkt matt.

Jag var faktiskt lite spänd inför den här debatten. Jag hade bestämt mig för att föra fram tre huvudpunkter: stopp för flyktingmottagandet med motiveringen att socialbidragen hade överskridit budget förra året, införande av vårdnadsbidrag enligt modell från Uppsala samt en satsning på förbättrad matkvalitet i äldreomsorgen.

Den sista punkten oroade mig lite. Tänk om någon ställde den enkla frågan hur vi hade tänkt att finansiera det där? Därför grävde jag ner mig lite i kommunbudgeten från senast samt förra årets årsredovisning och lyckades få fram fyra olika sätt att ta fram pengar till finansieringen av den reformen. Nu borde jag ha både byxor och hängslen, tänkte jag.

Det var helt bortkastad tid.

När debatten väl började fördes det fram krav på fler trygghetsboenden, reformer av äldreomsorgen, ökad lärartäthet, nya skolor och fan och hans moster, allt givetvis helt utan ens en antydan om var pengarna ska komma från. Sen kastade borgerligheten fram ett krav på ett nytt resecentrum i köpingen, vilket vänstern snabbt toppade med ett krav på en ny ishall i Söderfors! Jag höll på att smälla av. Båda dessa lär vara investeringar i mångmiljonklassen som här bara kastades fram utan ett enda ord om pengar. Det enda realistiska lär väl vara lånefinansiering förstås.

Senare ställde någon i publiken en fråga om hur man ska bära sig åt för att se till att inflyttningen ökade. Jag fick micken och började förklara hur det här var ett klassiskt landsbygdsproblem med djupgående strukturella orsaker och att det fanns gränser för hur mycket enskilda kommunpolitiker kunde göra åt det här, men att man förstås ändå kunde satsa på förbättrad service för t.ex. barnfamiljer och på inköp av lokala produkter till kommunal verksamhet för att stimulera lokalt näringsliv.

Något sådant hördes dock inte från övriga. Nejdå, övriga företrädare dök på sina respektive mickar och kastade glatt ur sig diverse förslag med en inställning som om det här problemet vore en mindre detalj som vi lätt kunde lösa på en kaffekvart, i ett läge där kommunens befolkning har varit sviktande i bortåt 40 år.

Efter debatten infann sig en viss trötthet. Eh, är det inte vi sverigedemokrater som förväntas vara populisterna?

Det märks att det är valspurt nu.

(Artikel i UNT)

Skolfront

Idag kördes ett inslag på Skolfront om lärares politiska engagemang och SD/ND på skolbesök. Man blir nästan matt över vissa siffror (endast 38% av lärarna säger att det är OK att vara lärare och sverigedemokrat, tyvärr min uppfattning av läraropinionen också), så jag hoppade in i diskussionen på deras hemsida och skrev det följande:

Jag är också sverigedemokrat och har varit SO-lärare vid ett flertal olika gymnasie- och grundskolor. För egen del anser jag att det aldrig har varit några problem att skilja mina privata åsikter från undervisningen och mina elever har i allmänhet inte ens kunnat gissa var jag har stått politiskt. Inte heller har jag hört några klagomål på att min undervisning skulle vara politiskt vinklad.

När jag själv var lärarstudent så stötte jag på en lärare som inte bara var fackombud på sin skola utan också högt uppsatt inom KPML(r). Det var inte heller ett problem och jag förutsätter att också han skilde på sina åsikter och sitt arbete.

Yttrande- och åsiktsfriheten är skyddad i grundlag och det bör den fortsätta vara, anser jag. Det blir ohållbart om lärare inte skall kunna vara politiskt aktiva ens om de är noga med att vara helt neutrala i skolan. Snarare är det så att en lärare som är engagerad i samhällsfrågor har förutsättningar att göra ett bättre jobb och ge en mer nyanserad bild av alla samhällsfrågor tack vare sin politiska gärning - givetvis under förutsättning att man inte blir en megafon för sin egen rörelse.

Dödsstraffet - del 1: Motionen

Det har ju diskuterats en del i media och i diverse fora om min dödsstraffsmotion. Jag tänkte att det kunde vara dags att ta upp ämnet här på bloggen också. Jag börjar med att publicera själva motionen, för att sedan gå vidare lite med argumenten och reaktionerna.

Motion 2: Motion om dödsstraffet
Motionär:
Joakim Larsson (ombud Uppsala län)

Motionstext:
I Sverige avskaffades dödsstraffet i krigstid 1973. Redan 1921 avskaffades det i fredstid och ingen har avrättats i Sverige sedan rånmördaren Alfred Ander år 1910. Motiveringen från motståndarnas sida har varit att dödsstraffet är ineffektivt och att det finns en risk för att döma oskyldiga. Vi i Sverigedemokraterna har tidigare haft återinförande av dödsstraffet på programmet, även om vi har tagit bort den skrivningen sedan några år tillbaka. Nu har det visat sig att det fortfarande finns relativt många inom partiet som anser att dödsstraffet är önskvärt - och jag är en av dem. I detta är vi heller inte ensamma. Faktum är att ca 30-40% av befolkningen i olika undersökningar har sagt sig sig vilja ha dödsstraff för vissa brott. Dödsstraffet är ett kontroversiellt instrument som ändå har fördelar. I motsats till vad exempelvis Amnesty International brukar hävda så finns det viss forskning som pekar på att dödsstraffet faktiskt kan ha en effekt på brottsnivåerna (och det tar ju garanterat bort risken för återfall i det fall det döms ut). Somliga studier under 2000-talet har hävdat att varje utdömt dödsstraff rentav kan rädda flera liv tack vare denna effekt.

Vidare måste vi komma ihåg vad det är vi talar om här – straff för fruktansvärda brott. Alltför ofta fokuserar svensk kriminalpolitik på gärningsmannens väl och ve och grova brottslingar behandlas som om de vore olydiga småpojkar som bara behöver en kram och några vänliga ord för att bli väluppfostrade samhällsmedborgare. Detta synsätt är naivt. Det finns brott som är så grova att ingen förlåtelse kan finnas för dem. Det finns brottslingar och galningar som är bortom alla försök till rehabilitering. Ett par exempel:

I oktober 2008 dömdes Anders Eklund i det uppmärksammade Englafallet för våldtäkt och mord på en tioårig flicka som han av en ren slump hade mött på en landsväg i Dalarna. Samtidigt dömdes han för ett tidigare fall av våldtäkt och mord år 2000. Tror någon att Eklund någonsin kommer att vara något annat än vad han är – ett livsfarligt monster?

1979 dömdes Stig Bergling till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning.
Under ett flertal år hade han mot betalning sålt försvarshemligheter som han stulit under sin tid inom underrättelsetjänsten. En av de saker som såldes var hela planen för samtliga befästningar i de svenska försvarssystemen – information som skulle innebära skillnaden mellan liv och död för tusentals svenska soldater och potentiellt vara avgörande för utgången av krig. Efter sin rymning från fängelset återkom Bergling till Sverige och lever idag ett stillsamt liv som pensionär på ett ålderdomshem i Kista. Tror någon att en sådan typ av ”bestraffning” avskräcker någon annan från att sälja ut Sverige?

Det är min bestämda uppfattning av dödsstraff bör finnas som en möjlighet för särskilt grova
brott.

Jag yrkar därför
att landsdagarna ställer sig bakom den inställning till dödsstraff som anförs i motionen
att det kriminalpolitiska utskottet med utgångspunkt från motionen ges i uppdrag att återkomma med en programskrivning i frågan till landsdagarna.

Yttrande från kriminalpolitiska utskottet:
Utskottet ”Krafttag mot brottsligheten” har under det fortlöpande arbetet avfärdat dödsstraffet
som en möjlig bestraffningsmetod. Argumenten är som följer:
Oåterkallelig åtgärd, om det visar sig att den dömde har blivit dömd på falska grunder finns det ingen återvändo. Det finns dagsaktuella fall runt om i världen och det skulle förmodligen finnas liknande fall även i Sverige.
Bidrar till ett hårdare samhälle med en hårdare människosyn.
Sverige skulle avlägsna sig från den nordeuropeiska, västeuropeiska, synen på dödsstraff.
Det finns andra sätt att minska förekomsten av allvarliga våldsbrott, t.ex. genom att minska
alkoholmissbruket i samhället. Enligt kriminologer minskar inte dödstraffet frekvensen av mord och våldsbrott, eftersom dessa brott vanligen begås i affekt.

Utskottet föreslår därför:
att landsdagarna avslår motionen i dess helhet.

Partistyrelses förslag till Landsdagarna:
Partistyrelsen instämmer i utskottets yttrande.
Partistyrelsen föreslår landsdagarna besluta
att avslå motionen.

Debatt i Radio Uppland

Med anledning av bl.a. Åkessons artikel så blev jag inbjuden till en debatt i Radio Uppland med en företrädare för Diskrimineringsbyrån. Jag var mycket nervös under debatten, men när jag lyssnar på det i efterhand så tycker jag faktiskt att det blev rätt bra (debatten börjar ca 15 minuter in).

Sällström i Agenda

Sven-Olof Sällström fick en sittning i Agenda i afton tillsammans med Fi! och Piratpartiet. Inte illa. Det blev naturligtvis lite snuttigt när talartiden ska delas mellan tre partier som alla behöver sändningstid för att nå ut, men jag tycker att det gick rätt bra. Sällström var lugn och säker och kom aldrig ur balans. Det var bra att han fick tillfälle att hugga på EU-byråkratin och ge en släng av Turkietkritik till PP i sista sekund innan debatten bröts, precis vad vi vill ut med. Möjligen kunde han ha bitit sig kvar i debatten genom att prata färdigt när programledaren ville bryta, men sånt är svårt vet jag.

Bra jobbat.

Debatt

Idag är jag hemma och är sjuk, men ändå en snabb kommentar:

Kvällens SVT Debatt var mycket viktigt eftersom det antagligen blir den linje som framkommer här som blir vårt officiella försvar mot Kaliberaffären. Jag gillar skarpt att Björn gick på offensiven och inte bara backade och skrapade med foten. Åkesson höll en mer tillbakalutad position där han bad om ursäkt för Palmesången, vilket antagligen var det mest lämpliga i hans sits. SR verkade faktiskt bli lite pressade här tror jag.

Bedömning: Kaliberaffären har förstås skadat oss, men det här programmet mildrar nog följderna något.

Själva sändningen (radioprogram 2) återkommer jag till när jag inte har feber.

Åkesson i Debatt

Så, SVT höll en debatt om islamofobi i afton. Uppmuntrande nog så hade Åkesson bjudits in till debattpubliken. Vad kan man då säga som en snabb kommentar?

Tja, han fick inte säga många ord. Det är ju svårt att göra sig hörd i såna där sammanhang, i synnerhet om antalet motståndardebattörer är ca 5 gånger fler. Trevligt att han iallafall fick Per Gudmundson på sin sida. Jag var lite rädd för att blotta mängden av motdebattörer skulle leda till att Åkessons röst drunknade i mängden, men han fick in en rejäl smäll med statistiken från Storbritannien som visar på ett utbrett stöd för radikala tolkningar av islam. Dabrowski kontrar med frågan "Jaha, men känner du någon muslim? Har du varit i en moské?"

Gudars skymning! Har inte SVT några som helst intellektuella krav på sina programledare? Vad har det för relevans för den statistik som Åkesson redogjorde för? Där kan jag möjligen tycka att han borde ha angripit Dabrowskis infantila fråga istället för att svara, men vad tusan - jag är inte säker på att jag själv hade gjort det. Bra jobbat, Åkesson!

Nåja, som vanligt så är ju det viktigaste att Åkesson alls bjöds in. Om vi får bli ett återkommande inslag i sådana där debatter så är jag mer än nöjd.

Debatt Åkesson-Federley

I morse var jag ute på järnvägsstationen i Uppsala och delade ut valtidningen till pendlarna. Jag var tyvärr inte hemma när debatten först sändes, men en partikollega hade koll. Jag lämnar ordet till Holger:

Jimmie Åkesson skötte sig väl. Han såg lite spänd ut, men det gjorde Federley också.

Det handlade enbart om invandring. Åkesson skötte frågan väl. Programledaren ställde inga frågor om sakpolitik utan frågade om partiet stod för BSS, etc; knappast något som biter på våra väljare.

Federley pratade på som på crack och Åkesson fick kämpa för att få en syl i vädret. Federley drog upp liknelse efter liknelse som han hade hittat på; till exempel något om att straffa sjuksköterskor för förhållanden inom vården, eller något sådant. Och SD drivs av hat, bla bla; hans beteende var det känslomässiga som alla vant sig vid att hans sida har när de inte kan förstå hur någon kan ha avvikande åsikter.

Åkesson svarade med att säga att vi driver invandringsfrågan för att den är det absolut viktigaste, och det tänker vi fortsätta med för att ha en levande invandringspolitik. Att vår återvandringspolitik bygger på frivillig återvandring, att många invandrare säkert drömmer om att kunna flytta tillbaka hem någon dag, och de enda vi vill utvisa är de som begått brott eller ljugit sig hit. (Den sista punkten är intressant, eftersom den öppnar för mycken debatt.)

Federley ljög till om att tio procent av SD:s kandidater är brottsbelastade; den riktiga siffran är tre procent. Åkesson svarade med att SD är det minst brottsbelastade partiet; BRÅ presenterade statistik om det igår, kunde han berätta. (Statistik som visade att riksdagspartiernas kandidater har 19 procent dömda för brott som leder till fängelse på straffskalan.) Federley ljög om att "det är er egen statistik som ni har tagit fram" och att "då räknar du in trafikböter också," Åkesson sade nej, Federley malde på för att begrava det hela, och sedan var det slut.

Åkesson borde nog ha tagit tag i det hårdare, upprepat det han sagt när han fick säga några sista meningar i slutet. Men det var ett okej inslag, motståndarna vann inga poänger, och Åkesson sade väl i stort sett det som kan sägas på tio minuters debatt. Slutsumman blev väl: SD har varit med på TV-debatt mot en politiker från riksdagspartierna, helt enkelt.

Statsvetaren Sören Holmberg intervjuas om väljarundersökningar just nu; angående SD sägs det att partiet fått mycket uppmärksamhet på sista tiden. Den lägre siffran för dagen kommenterar han med att det går upp och ned för att det är svårt att säga med så små procent som det rör sig om, och den som slår på TV:n på söndag får se, innan dess går det inte att säga vad som händer. "Vi har
aldrig haft en sådan här situation med Sverigedemokraterna förut som har sådana här siffror."

Jag har sett inslaget på nätet och kan väl i stort bara hålla med. Federley talade nog mest till sina egna anhängare och han har givetvis profilerat sig ytterligare hos sina målgrupper. Liksom, förhoppningsvis, också Åkesson har.
Nu återstår att se hur spritt det här inslaget blir. Det är väldigt mycket tal om SD i media nu. Angreppen har hårdnat, men ändå tror jag att allt detta är bra för oss.

Debatten Malm-Åkerlund

Nu är det inte långt kvar till valet. SD har omnämnts en hel del och nu har vi t.o.m. fått vara med i mediadebatter, hör och häpna. Jonas Åkerlund och Fredrik Malm debatterade i radion häromveckan. Mina reflektioner:

Först och främst: Åkerlund gjorde bra ifrån sig, givet förutsättningarna. Åkerlund är skicklig på att komma med slagfärdiga formuleringar, det har jag allt märkt under de partistyrelsemöten och årsmöten jag sett honom i aktion. Det är också överlag så att det inte är överdrivet viktigt att vinna en radiodebatt av den här typen, halva segern är att vi alls får ställa upp. Åkerlund får därför Väl Godkänt av magister Larsson.

Problemet med debatten är att Malm kan oss ganska bra och att han är en ful fisk som vet vad som slår. Han behöver inte diskutera invandringspolitik för att skada oss (han vet mycket väl att han är på vår hemmaplan om han försöker det). Nej, han använder snabbt det tyngsta vapnet i motståndarnas arsenal, det som alltid har varit svårast att försvara sig emot: personangrepp. Han börjar räkna upp "suspekta" SD:are och försöker därigenom få oss alla att framstå som skumma typer. Och skumma typer kan ju inte ha några goda argument, eller hur?

Det spelar ingen roll att de exempel han drar upp är värdelösa: Erik Hellsborn kan läsa vilken bok han vill och behöver inte hålla med om innehållet i allt han läser, Daniel Olsson i Skåne har varit med i NSF för fem år sen (nyckelorden är "har varit". Den som tar avstånd från sitt förflutna är välkommen som jag ser det) och han rundar av med att gå in på våra kandidaters kronofogdeskulder i Gävleborg (får man inte vara politiskt aktiv om man är fattig?).

Inget av ovanstående sakskäl spelar någon roll, eftersom det inte finns tid i en radiodebatt att gå in på varje enskilt fall. Det vet Malm. Han behöver bara spruta ur sig domar hit och dit för att ta poäng, och så mycket bättre om SD-motståndaren tar betet och går på defensiven. Det bestående minnet av debatten kommer att bli "SD-are är kriminella".

Därför gör Åkerlund helt rätt som inte ens försöker. Det enda man kan göra är att vifta bort anklagelserna och gå in på sakfrågor - invandringspolitiken, EU, kriminaliteten, ekonomin osv.

Partiledardebatten

Den här aftonen har jag spenderat med några andra SD:are för att beskåda hur de etablerade partierna debatterar mot varandra på bästa sändningstid i reklam-TV.

Det är på många sätt ett sömnpiller att hänga med i debatter av det här slaget, men då och då blixtrade det faktiskt till. Det var intressant att se hur GP föll undan inför borgarnas påpekanden att ansvaret för skolans misslyckande till stor del skall placeras på hans axlar och lika roligt att se hur både Reinfeldt och GP aktade sig för att göra alltför välvilliga yttranden till förmån för fri invandring. De vet nog att en del av deras väljare inte är särdeles invandringsvänliga. Mer förutsägbart var väl att alla tävlade om att gulla med invandrarna, alla ville vara den som var mest emot diskriminering, alla anklagade varandra för att bära ansvaret för integrationens misslyckande. Ingen vill sitta med Svarte Petter, förstås.

Det är också intressant att se hur skickliga främst Reinfeldt och Persson är rent retoriskt. Vi har trots allt en bit kvar innan vi har debattörer i deras viktklass. Vi är på väg, men vi är inte där än. Jag kom ändå på mig själv med att flera gånger önska att en Åkesson eller Jansson hade fått sitta där för att klämma till med lite fräscha aspekter på invandringsfrågorna. Kanske i en senare debatt, vem vet?

Det allra bästa var nog trots allt att bli påmind om vilka det är som är den verkliga fienden. Det är knappast någon hemlighet att debatterna och motsättningarna inom partiet stundtals antar krigsproportioner, men trots allt är det de etablerade vi kämpar mot, inte varandra.

Jag skulle önska att fler partikamrater tänkte så.

Jimmie Åkesson i radion

Efter att ha brottats med lite tekniska problem fick jag till sist höra den debatt mellan Jimmie Åkesson och Laila Freivalds som ägde rum för några dagar sedan.

Några reflexioner: för det första är det värt mycket att vi för kanske första gången någonsin får tillfälle att gå upp i debatt mot en minister. Jag har varit med i partiet sedan 1994 och jag kan på rak arm inte påminna mig att vi någonsin har fått debattera mot någon regeringsmedlem tidigare.

För det andra så slår det mig också som uppenbart att Freivalds inte har någon erfarenhet att debattera mot någon av oss eller mot någon från den riktiga världen, efter vad det verkar. Hon stakar sig, gör (i vart fall för en gammal debatträv) uppenbara misstag (som att själv tala om muslimska extremister) och det är också uppenbart att hon avskyr SD och Jimmie så mycket att hon har svårt att tänka klart. Jag brukar känna likadant inför nyliberaler, men av en garvad socialdemokratisk regeringsmedlem borde man väl ändå förvänta sig lite mer?

För det tredje: Jimmie gjorde en stabil insats. I mina öron framstod han som den resonable av de två, en ljusets riddarvakt som ville hålla fast vid yttrandefriheten. Mycket snyggt. Hade jag själv gått upp mot Freivalds hade jag nog kläckt ur mig något betydligt råare.