Wordpress

Jag experimenterar lite med Wordpress just nu. Eventuellt flyttar jag bloggen dit om jag fastnar för formatet. Experimentbloggen återfinns på jockelarson.wordpress.com . Notera att det som skiljer i adressen är att "larsson" där stavas med ett s, inte två. Det är väl antagligen moderaten eller miljöpartisten Joakim Larsson som hunnit regga sig först. :-)

Våld på Uppsalaskola

En grov misshandel ägde i måndags rum på Katedralskolan i Uppsala, där ett par ligister sparkade på ett liggande offer samtidigt som fyra andra hindrade någon i omgivningen från att gripa in. En verkar ha blivit gripen av polis, men fyra av de övriga går fortfarande kvar på skolan. Det tog fem minuter att på nätet ta reda på att offret är svensk och brottslingarna lankes respektive kurd. Hör och häpna.

Vad som är rätt här givetvis att kasta ut de där eleverna från skolan permanent. Dessutom är det helt korrekt att införa väktare på skolan. Som samhället har blivit är det nog tyvärr en oundviklig utveckling.

Ledarskribent på Arbetarbladet?

Idag har jag bestämt mig för att slå in på en ny väg för mitt politiska arbete genom att söka detta utlysta arbete. Följande arbetsansökan gick iväg idag:

Hej Arbetarbladet!

Mitt namn är Joakim Larsson och jag är intresserad av positionen som ledarskribent på Arbetarbladet. Jag har varit politiskt verksam för bl.a. svenska arbetares intressen och för bevarande av folkhemmet sedan tonåren. Några av mina politiska förebilder är Per-Albin Hansson och hans roll i uppbyggnaden av socialdemokraterna till ett statsbärande parti samt Hjalmar Brantings och August Palms arbete under uppbyggnadsfasen av den socialdemokratiska folkrörelsen.

I övrigt har jag varit verksam i flera gymnasie- och grundskolor de senaste åren och har där fått se hur olika regeringars politik lett till en nedmontering av folkbildningen och ett hårdare samhällsklimat där de svaga slås ut. Jag skulle se det som en glädje och ett privilegium att få ta kampen mot sådana nedskärningar på Arbetarbladets ledarsida.

Arbetsprov på mitt författande återfinns på min personliga blogg ( http://jockelarsson.blogspot.com/ ) där jag utvecklar mina politiska tankar mer detaljerat.

Med vänlig hälsning

Joakim Larsson
Box 1932
751 49 Uppsala
070-260 92 47
joakim.larsson@sverigedemokraterna.se

Segern och framtiden

Valet 2010 är en enorm seger för nationalismen i Sverige. Exakt hur stor segern är får vi se när den slutliga sammanräkningen är slut senare idag.

För egen del har jag rensat huvudet genom en lång förmiddagspromenad runt Österväga idag. Det är mycket som har hänt under valrörelsen och jag kommer nog behöva en del tid att smälta allt. Dessutom blir man lätt lite mätt på politik efter en så här intensiv period. Därför kommer det nog att vara ganska tyst här på bloggen ett tag framåt medan jag bestämmer mig för vad jag själv ska göra nu.

Valdagen har börjat

Det är allt något speciellt att gå upp tidigt en vacker höstmorgon och bege sig till vallokalen för att lägga sin röst. Inte minst är det också en påtaglig känsla av avslut; att detta är änden på en lång valrörelse som varat inte bara under några intensiva höstveckor utan egentligen hela mandatperioden. Minst.

På min lott idag står vallokalerna i Örbyhus och Tobo. På förmiddagen har jag varit runt till båda och lagt ut våra valsedlar (fast i Tobo hade någon valförrättare varit snäll och fixat det åt oss) och därefter tagit en extra sväng för att kolla att de låg kvar. I Örbyhus hade någon småfifflat lite vid andra vändan - nån hade tagit våra riksdagsvalsedlar, vänt dem upp och ner samt lagt dem längst bak i valsedelsstället. Det var åtminstone lätt åtgärdat.

Det var idel kända ansikten också. En av valförrättarna i min vallokal var Ing-Britt, f.d. skolvärdinna på grundskolan jag gick i som grabb och flera andra var också gamla bekanta.

Vem röstade jag på då? Tja, i riksdagsvalet lade jag min röst på David Lång. Jag funderade lite på att rösta på Micke Jansson, men han är så högt upp på valsedeln att han garanterat blir vald hur det än går. I landstingsvalet kryssade jag Lars Bleckert, som har gjort en gedigen insats med landstingsfrågorna och som tagit debatten mot de etablerade i radion nyligen. Vem jag röstade på i kommunalvalet håller jag nog för mig själv, med det lilla förbehållet att jag inte röstade på mig själv.

Nu ska jag ta en kopp kaffe innan jag går ner till vallokalen för att dela ut valsedlar en stund.

Och du: rösta svenskt!

Intervju med pensionärsdamen i SD-reklamen

Det är inte så känt, men den gamla damen med rullator från vår TV-reklam har faktiskt medverkat i en kort intervju där hon avger sin syn på Sveriges invandringspolitik.

Möte med byalaget

Ikväll var det ett möte här i byn angående ett gemensamt inköp av en ny mack. De gamla mackarna i Tobo och Örbyhus lades ned för ett par år sen och ingen mack har funnits på närmare avstånd än 1½ mil. Planen är att en gemensam byalagsförening där man kan köpa andelar ska bildas som sedan driver ett helägt mackbolag. Det är ett mycket bra upplägg tycker jag och det ser hoppfullt ut. Mötet var i skolans matsal och den var fylld till sista plats. Till slut fick skolvaktmästaren gå och hämta fler stolar som fick ställas utanför ingången. Uppskattningsvis deltog 200 personer i mötet, och med tanke på att det inte bor mer än kanske 2500 personer i Tobo och Örbyhus så är det en betydande del av den vuxna befolkningen.

Jag äger ingen bil själv, men en mack är en viktig del för att hålla en by levande. Det är väldigt roligt att se att det finns såhär mycket engagemang och att så många är beredda att ställa upp och dra sitt strå till stacken för det gemensamma bästa. Jag ska såklart köpa andelar i byalaget när det väl konstitueras.

Floskeltoppen

Nyss hemkommen från min första debatt i en valrörelse i Tierp (på Borgenkyrkan i Tierp) så är jag direkt matt.

Jag var faktiskt lite spänd inför den här debatten. Jag hade bestämt mig för att föra fram tre huvudpunkter: stopp för flyktingmottagandet med motiveringen att socialbidragen hade överskridit budget förra året, införande av vårdnadsbidrag enligt modell från Uppsala samt en satsning på förbättrad matkvalitet i äldreomsorgen.

Den sista punkten oroade mig lite. Tänk om någon ställde den enkla frågan hur vi hade tänkt att finansiera det där? Därför grävde jag ner mig lite i kommunbudgeten från senast samt förra årets årsredovisning och lyckades få fram fyra olika sätt att ta fram pengar till finansieringen av den reformen. Nu borde jag ha både byxor och hängslen, tänkte jag.

Det var helt bortkastad tid.

När debatten väl började fördes det fram krav på fler trygghetsboenden, reformer av äldreomsorgen, ökad lärartäthet, nya skolor och fan och hans moster, allt givetvis helt utan ens en antydan om var pengarna ska komma från. Sen kastade borgerligheten fram ett krav på ett nytt resecentrum i köpingen, vilket vänstern snabbt toppade med ett krav på en ny ishall i Söderfors! Jag höll på att smälla av. Båda dessa lär vara investeringar i mångmiljonklassen som här bara kastades fram utan ett enda ord om pengar. Det enda realistiska lär väl vara lånefinansiering förstås.

Senare ställde någon i publiken en fråga om hur man ska bära sig åt för att se till att inflyttningen ökade. Jag fick micken och började förklara hur det här var ett klassiskt landsbygdsproblem med djupgående strukturella orsaker och att det fanns gränser för hur mycket enskilda kommunpolitiker kunde göra åt det här, men att man förstås ändå kunde satsa på förbättrad service för t.ex. barnfamiljer och på inköp av lokala produkter till kommunal verksamhet för att stimulera lokalt näringsliv.

Något sådant hördes dock inte från övriga. Nejdå, övriga företrädare dök på sina respektive mickar och kastade glatt ur sig diverse förslag med en inställning som om det här problemet vore en mindre detalj som vi lätt kunde lösa på en kaffekvart, i ett läge där kommunens befolkning har varit sviktande i bortåt 40 år.

Efter debatten infann sig en viss trötthet. Eh, är det inte vi sverigedemokrater som förväntas vara populisterna?

Det märks att det är valspurt nu.

(Artikel i UNT)

Om valsystemet

Nu i dagarna har det talats mycket om risken för att valsedlar blir slängda i förhandsröstningslokalerna. Det här har vi fått lida mycket av tidigare val. denna gång är ju skadan mer begränsade eftersom det är lag på att valförrättarna ska se till att det åtminstone finns partimarkerade valsedlar i lokalerna. Här och där erbjuder sig dessutom förrättarna att lägga ut våra valsedlar om de får en bunt att fylla på med. Mycket hyggligt.

Icke desto mindre är valsedelssystemet ett otyg. Små partier (inte bara vi) lider mycket av det. Jag skulle mycket hellre ha ett system där alla partier fanns listade på en valsedel där väljarna sedan finge kryssa för det parti och den kandidat som de helst ville ha.

När jag säger "alla partier" så menar jag "alla partier som registrerat sig till riksdagsval". Man kan förstås diskutera vilka krav som ska gälla för registrering, men min grundinställning är att dessa krav ska vara mycket generösa. Det är ett rättvise- och demokratikrav att kunna kandidera med ett parti i ett val anser jag - till och med om det är ett enmansparti.

Se Torbjörn Jerlerup för debatt i ämnet.

Valet i Tierp

Nu när jag har börjat bli hemmastadd här uppe i Tierp så har jag också börjat titta lite på valresultatet efter 19 september. Det är rätt intressant faktiskt - Tierp har alltid styrts av SAP, även om man har fått ta hjälp av stödpartier ibland. För den som inte bor häruppe kännetecknas det politiska landskapet också av ett mycket starkt centerparti. Siffror på 15-20% har varit standard för Centern de senaste valen.

Det är svårt att avgöra exakt vilka följder ett val får här i Tierp, givet att kommunen skiljer sig en del från rikssnittet. Jag har gjort några prognoser med olika antaganden, och hör och häpna: det finns faktiskt en teoretisk chans att sossarna tappar makten! Det låter kanske som en storm i ett vattenglas, men för förhållanden häruppe är det en skräll. Sossarna har ju som bekant styrt kommunen sedan den bildades 1974.

En joker i leken är Piratpartiet, som också ställer upp i valet här. Jag tror nu kanske inte att de når ända fram, men det är inte helt omöjligt. I så fall påverkar de dels genom att de kan dra de där sista rösterna som kan behövas för att skifta majoritet, och eventuellt genom att bli vågmästare.

Det blir spännande att se vad som händer...

En svensk vision, del 2

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat Sveriges historia och de motsättningar som uppstår i ett splittrat samhälle. I det här inlägget tänkte jag gå in mer i detalj på det liberala alternativet, och varför det inte kan fungera.

Det framhävs ofta att ett alternativ till det etniskt homogena samhället skulle vara ett samhälle vars sammanhållande kitt skulle vara baserat på mänskliga rättigheter, på yttrande-, religions- och åsiktsfrihet och där den enskildes bakgrund, kultur och språk skulle vara oväsentligt.
Det är måhända en förförisk tanke. Spontant är det svårt att att försvara sig mot detta eftersom tanken är så enkel – ”varför kan alla inte bara få göra som de vill och lämna varandra ifred?” Tyvärr är det inte så enkelt.

Till att börja med kan det vara värt att påpeka att de mänskliga rättigheterna (MR) inte har tillkommit i ett kulturellt vakuum. Tvärtom skulle jag vilja hävda att MR i allra högsta grad är bundna till det västerländska och kristna kulturella arvet. Det är slående att världens muslimska länder har sett sig föranledda att sätta ihop en egen version av vilka rättigheter det är som ska gälla (den s.k. Kairodeklarationen) eftersom de har haft svårt att acceptera MR som det antagits av FN. MR är helt enkelt inte universellt giltiga värderingar utan lika subjektiva som vilken annan åsikt som helst (för en intressant diskussion av detta, se t.ex. författaren Richard Rorty).

Men: även om nu MR skulle vara allmänt accepterat som giltigt så menar jag att detta inte skulle räcka. Det ligger i människans natur att söka sig till likasinnade och att upprätta lagar för sina samhällen som är baserade på den egna moralen. Denna egna moral är i sin tur baserad på den enskildes arv och uppväxt; på kultur, traditioner, språk och religion som kan ha rötter hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden. Låt oss ta några konkreta exempel:

Det är inte så länge sedan som den svenska statskyrkan avskaffades. Detta system hade sina rötter i Gustav Vasas uppbyggnad av det självständiga Sverige på 1500-talet och var någonting som länge var självklart för många svenskar. Jag spekulerar bara nu, men jag gissar att vid en folkomröstning vid det tillfälle frågan var aktuell så hade utfallit blivit att statskyrkan skulle behållas. Omvänt kan man gissa att frågan huruvida islam skulle vara statsreligion (eller ”mest gynnad religion” eller vad man nu vill kalla det) skulle få ett mycket starkt stöd i valfritt muhammedanskt land.

I Sverige har vi (åtminstone teoretiskt) en långtgående yttrandefrihet. I praktiken är det dock vissa saker som är inskränkta – man får inte sälja negerbollar, man får inte kalla bögar för en svulst på samhällskroppen (om det inte sker i religiösa sammanhang) osv. Andra länder har andra regler – exempelvis är det mycket strikta lagar gällande hanteringen av hakkors i Tyskland (av begripliga historiska skäl) och man kan inte räkna med att fritt få attackera islam hur som helst i muslimska länder.

Det älskade och hatade systembolaget är en svensk institution som ursprungligen byggdes upp som en del i en strategi att få ner det svenska supandet. Trots detta (och trots motboken, en fascinerande uppfinning som jag i ungdomen faktiskt var ganska positiv till) så är det socialt accepterat att dricka sig asfull i Sverige idag. Samtidigt är det fortfarande i de flesta sammanhang inte accepterat att använda några andra droger än alkohol och vi har också en relativt sträng narkotikalagstiftning. Som jämförelse kan nämnas hur vissa andra folkgrupper har en annan inställning till drogbruk och ser det som traditionellt och fullt acceptabelt med exempelvis kat-tuggning. Sa förresten någon snus?

Här och där i Sverige har det börjat dyka upp skolor som har etnisk grund. Jag ska inte låtsas att jag har arbetat på någon mer exotisk sådan, men jag har åtminstone arbetat på skolor där undervisningsspråket var engelska och där också huvuddelen av eleverna hade icke-svensk (till stor del anglosaxisk) bakgrund. Motsvarande exempel finns på skolor och förskolor med arabisk (eller för den delen tysk eller vad man nu vill) inriktning.

Hur ska vi bete oss mot våra barn? Barnaga har varit olagligt i Sverige i ca 35 år. För något år sedan såg jag en dokumentär på TV som handlade om attityden till aga som metod för barnuppfostran bland invandrargrupper från mellanöstern. Flera gymnasieungdomar med utländsk bakgrund vittnade där om hur de hade fått stryk under uppväxten och efter en del letande gick det till och med att hitta en förälder (som faktiskt verkade hel, ren, normal och en ganska välanpassad individ annars) som på rätt god svenska förklarade att jo, han visste att det här egentligen var olagligt i Sverige, men den här uppfostringsmetoden var helt enkelt oundgänglig när det gällde att tillrättavisa olydiga barn. I slutet av programmet tillfrågades ungdomarna hur de själva såg på aga nu. De svävade lite på målet, men när det kom till kritan sade de flesta att de förmodligen skulle aga sina egna barn också när den dagen väl kom.

Religion, normer för det offentliga samtalet, drogvanor, språk, barnuppfostran. Allt det ovanstående är i allra högsta grad saker som berör den enskilde och som är viktiga för att tala om vilka vi är, vad vi accepterar i vårt samhälle, vad som är rätt och vad som är fel.

Och allt det ovanstående är också ståndpunkter som i allra högsta grad är beroende av vilken kultur man är uppväxt i, vilka värderingar man bär med sig, vilket språk man talar och vilken religion man har.

Min poäng med exemplen ovan (och det går att hitta fler) är att MR inte kan vara grunden för ett samhälleligt kitt utan att man tänker bort alla kulturer helt. Visst, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och tryckfrihet kan vara hur utmärkta tankar som helst - men rättigheter kan bara existera i ett samhälle där det redan finns ramar för vad som är acceptabelt och inte som den dominerande majoriteten redan är överens om, ramar som ofrånkomligen är kulturellt definierade.

Ibland anklagas nationalister som jag själv för att vara antidemokratiska eftersom vi vill att nytillkomna invandrare skall anpassa sig till Sverige och anta svenska värderingar. Egentligen menar jag nog att förespråkarna för det liberala alternativet är oerhört mycket mer långtgående – i princip måste en total likriktning av alla människor i hela Sverige genomföras om MR-alternativet skall kunna vara någon grund överhuvudtaget för ett samhälleligt kitt. Alla måste ge upp sitt språk, sin religion, sina traditioner och sina idéer om barnuppfostran till förmån för någon statligt dikterad enhetslinje.

Nu tycker kanske någon att jag överdriver. "Det skulle aldrig komma därhän," säger motståndaren. "I själva verket skulle man försöka vidmakthålla någon sorts balansgång som kanske påminner om den nuvarande, där man har en viss frihet inom juridiska ramar att bibehålla språk och traditioner." Visst.

Om vi för en sekund bortser från att detta alternativ är synnerligen vagt formulerat och att det finns stora praktiska problem behäftat med detta (man får behålla sin religion så länge som den inte påverkar något, sitt språk så länge det inte ställer till besvär, sina värderingar så länge man inte försöker använda dem) så är det just det som vi har försökt hittills. Vad det ovanstående skulle leda till är ett stort antal gruppbildningar på etnisk grund. Vi skulle få vissa områden som är helt dominerade av vissa folkgrupper (t.ex. assyrier i delar av Södertälje) och områden där det knappt existerar etniska svenskar alls (Rinkeby) och det skulle bildades subkulturer med täta band där man var mer lojal mot den egna gruppen än övriga samhället, vilket i sin tur skulle ge etniskt grundade maffiaorganisationer (den s.k. ”Juggemaffian” eller varför inte den ryska maffian är ganska bra exempel, liksom för övrigt den ursprungliga italienska maffian i Förenta Staterna) - alltså vad vi idag kallar segregation. (Jag tycker att Alain Finkielkraut är inne på ungefär den linjen i den debatt som refereras här)

Med andra ord – med det mindre radikala liberala alternativet som jag har skisserat ovan så kan MR helt enkelt inte utgöra ett samhälleligt kitt. Det kan bara fungera i det fall det blir extremt förtryckande för den enskilde på en nivå som inget förslag från SD någonsin har varit i närheten av.

Vilken sorts samhälle bör vi då bygga istället, och varför? Det ska jag återkomma till i ett tredje inlägg.

Sverigedemokraterna i Enköping

Sverigedemokraterna i Enköping har haft torgmöte idag och eftersom ingen annan kunde hoppa in just idag, så blev jag inkallad som talare. Det var ett ovanligt men positivt upplägg - kommunen har tillhandahållit en ljudanläggning på torget och alla partier i KF har fått ett antal tider (i 20-minuterspass) för att redogöra för vilka de är och vad de tycker.

Ett litet problem dock - tiden efter vår var kommunisternas och deras gruppledare passade på att komma med lögner om hur SD-Enköping inte deltar i KF-mötena. Eftersom vår tid var slut så gick det inte att svara på beskyllningarna. Det är väl baksidan av ett system som helt är baserat på deltagarnas vilja till rent spel.

Enköping har andra problem också. Tydligen finns det en semi-aktiv AFA-grupp där som har börjat förfölja våra aktivister. De har valt att göra det på fegast tänkbara sätt: genom anfall på familjen. En av våra ersättare i KF Enköping heter Evert Skirgård och är en äldre herre på 92 år. Den här veckan har han varit bortrest, och då har några rödingligister passat på att banka på dörren i Everts hem och hota och trakassera hans fru. Modigt. Mycket modigt. Polisen är i vart fall underrättad och jag kan bara hoppas att de får vad de förtjänar.

En svensk vision, del 1

För någon vecka sedan har det startats ett försök till bloggdebatt om hur man ska bemöta Sverigedemokraterna. Ett av inslagen i denna debatt har varit uppmaningen att skapa en vision av Sverige för att kontra den nationella. Nu har det dykt upp en sådan som är välformulerad och genomtänkt och som inbjuder till en saklig och eftertänksam diskussion på det sätt som jag anser att riktig politik bör bedrivas – med andra ord vill jag som svar på detta ge min egen vision och bild av Sverige. Jag ska försöka att i det här inlägget enbart beskriva hur jag själv ser på saker och ting och spara min kritik av motståndarvisionen till ett senare inlägg.

Sverige är svenskarnas land. Jag ser detta inte enbart som ett postulat, utan faktiskt som krasst konstaterande av fakta. Under så gott som hela Sveriges historia har befolkningen här utgjorts av svenskar (och det faktum att det fanns provinser som löd under den svenska kronan som hade annan befolkning ändrar inte på detta. Exempel: Det inre av Finland, Livland, Svenska Pommern etc) . I de fall där det förekom invandring så var detta så gott som enbart enstaka specialister (militärer och smeder, t.ex.) från oss närstående folk som snabbt assimilerades i majoritetsbefolkningen. Ända fram till strax efter andra världskriget var andelen personer med utländsk bakgrund minimal i Sverige (omkring 1%).

Det här har utgjort en styrka för Sverige. Sverige är ett land där solidaritet, jämlikhetssträvanden och en sund misstänksamhet mot personer som anser sig förmer länge har varit starkt förankrade värden. Det här beror förstås inte enbart på det etniskt homogena svenska samhället utan också på en lång historia av en stark bondeklass, en svag adel och en kungamakt som tidigt allierade sig med bönderna. Med vetskap om detta förhållande kan mycket av inslagen i vår historia göras begripligt, som t.ex. den svenska samförståndsandan och kanske också den svenska socialdemokratins långa dominans. Det finns givetvis en baksida av dessa värden också, som exempelvis det hårda socialt tryck från bondesamhället att avvikare skall rätta in sig i ledet som idag har en rest i form av den så kallade jantelagen.

I Sverige har vi tack vare dessa sociala faktorer (frånvaron av etniska eller religiösa minoriteter, stark bondeklass osv) kunnat bygga upp ett samhälle som i hög grad har varit tillåtande för den enskilde individen, ett samhälle som byggde på en hög grad av solidaritet mellan invånarna och som inte har varit i behov av starka repressiva maktmedel från statens sida av den enkla anledningen att det ofta gick att bygga upp samförståndslösningar.

Jag kan inte nog understryka att en absolut förutsättning för ett sådant samhälle har varit frånvaron av större samhälleliga konfliktlinjer. Det har gått att enas i Sverige eftersom det helt enkelt har funnits en betydande värdegemenskap som väldigt många har kunnat sluta upp kring. En följd av detta har tyvärr blivit en viss naivitet gentemot omvärlden och en övertro på möjligheterna att alltid i alla lägen komma fram till kompromisser som alla inblandade i en konflikt kan vara nöjda med. Det är min övertygelse att så inte är fallet. Det existerar sådant som värdekonflikter och intressekonflikter på högst reell grund där annat än tillfälliga vapenvilor inte kan åstadkommas. På många platser i världen har detta varit det naturliga tillståndet, och staten har inte utgjort den neutrala medlaren utan snarare ett instrument för den intressegrupp som för tillfället har lyckats rycka åt sig spakarna.

Jag menar att vi nu bygger om vårt samhälle från det homogena konsensussamhälle jag har beskrivit ovan till ett land som innehåller just de konflikter som vi så länge har varit förskonade från. På lång sikt är det så kallade mångkulturella samhället någonting som inte kan existera annat i en övergångsfas. Förr eller senare kommer konflikter mellan motstridiga värden och intressen att göra att talet om tolerans och mångfald framstår som ett cyniskt skämt.

En sak skall vi svenskar också vara säkra på – i ett sådant samhälle kommer vi att utgöra förlorarna. Under efterkrigstiden har andelen (och antalet) utrikes födda samt personer med utländsk bakgrund konstant ökat, medan antalet med svensk bakgrund har stått still sedan 1970-talet. Det krävs inte några större matematiska kunskaper för att inse att detta förr eller senare kommer att leda fram till att svenskarna hamnar i minoritet, i bästa fall en stor minoritet bland många andra minoriteter.

Men det behöver inte vara så! Vi har ett val här. Det är inte så att vi måste fortsätta med ett utsiktslöst försök att bygga ett mångkulturellt samhälle när andra möjligheter finns. Vi kan, om vi väljer det, istället välja att bibehålla en reglerad invandring från närstående länder för att undvika att vi bygger upp etniska minoriteter i vårt land. Vi kan, istället för att ha en hög och kontraproduktiv flyktinginvandring, istället välja att hjälpa folk på plats där oftast de mer omedelbara behoven av hjälp och bistånd finns.

Ett sådant alternativ är inte något som står i konflikt med en vilja att hjälpa nödlidande. Direkthjälp skulle kunna hjälpa minst lika många att rädda livet och troligen fler. Det upphör aldrig att förvåna mig hur detta enkla konstaterande på något sätt alltid går förbi våra etablerade regimpolitiker. Jag tror att det ofta handlar om viljan att känna sig god istället för viljan att faktiskt göra gott. Hellre än att hjälpa hundra människor i något avlägset land som man aldrig kommer att träffa så verkar många välja att hjälpa den enda person som står framför dem. Det är nog ett mycket mänskligt drag. De hundra man kunde ha hjälpt är bara siffror på ett papper, men den enskilde främlingens tårar som man har precis framför ögonen är något mycket konkret att förhålla sig till. Icke desto mindre ska man inte lura sig själv – den som väljer att låta de hundra okända dö på grund av brist på billiga mediciner och tak över huvudet enbart på grund av önskan att känna sig god är inte driven av altruism utan av själviskhet.

Men om det nu är önskvärt med ett samhälle uppbyggt kring gemensamma värden, kan vi då inte bygga upp ett sådant kring gemensamma liberala värden (som t.ex. jämlikhet mellan könen, religionsfrihet och yttrandefrihet) och bibehålla en närmast fri invandring, såsom vissa liberala debattörer hävdar? Jag menar att detta inte går och inte kan gå, vilket jag tar upp i del 2 av det här resonemanget.

Att bemöta Sverigedemokraterna

Moderaten Kent Persson har startat något som han kallar veckans bloggdebatt där han förespråkar alternativa sätt att bemöta Sverigedemokraterna. Hans resonemang vilar på något som har tagits fram av två piratpartister:

Vi är övertygad om att det enda sättet att vinna debatten med Sverigedemokraterna bland deras sympatisörer måste bygga på något annat än smutskastning.
Vi tror det handlar om tre saker:
1. Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
2. Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
3. Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Jag ser det här som en trend bland våra motståndare. De mer intelligenta av motståndarna verkar ha bestämt sig för att det antagligen inte kommer att fungera med en fortsatt utestängning och marginalisering i längden (såvida den inte blir betydligt mer hårdhänt än vad den är just nu, och det verkar alla inte riktigt ha mage till). Jag tror dock ändå att denna alternativa strategi kommer att misslyckas, iallafall baserat på vad den förklaras utgöra ovan.

1. ”Lyssna på dem”? Vad betyder det lite mer konkret? Jag misstänker nämligen att om våra potentiella väljare, som enligt undersökningarna redan är bland de som är mest misstänksamma till politiker av alla, ska mötas av politiker som ”lyssnar på dem” men sedan ger blanka fan i att göra ett smack åt det som de har hört så kommer vårt väljarstöd knappast att minska.
2. Det här är ju vad alla partier förväntas göra hela tiden. Självklart handlar politiskt vardagsarbete om att också mellan valen prata politik med intresserade och att förklara varför man gör som man har gjort. Om detta nu helt enkelt är mer av samma sak som de etablerade partierna kolporterar också till vardags, varför skulle det fungera nu när det inte har gjort det förut?
3. ”Bygga en berättelse...” grunden för resonemanget vilar på att det inte är någon sanning som får folk att rösta som de gör utan vad folk får för sig, och att de politiska partierna inte ska ägna sig åt sanning utan åt ”berättelser”, dvs. fritt fram att fabulera hur mycket man vill så länge som det främjar ”berättelsen” man vill föra fram.
Bortsett från att det är moraliskt förkastligt (och mycket talande för författarnas syn på politik) att basera sin politik på vad man ser som den mest röstmaximerande propagandahistorien istället för vad man faktiskt tror på, så betvivlar jag att det är en hållbar strategi.

Vår väljarbas vilar på en grupp väljare som håller invandringsfrågan som den viktigaste, och vid det här laget har vi också hunnit få en grupp väljare som är återkommande och röstat på SD i flera val. Med en ”berättelse” skulle man alltså åstadkomma att dessa väljare skulle avstå från att stödja det parti som företräder den högst konkreta och lättbegripliga åsikten ”ta emot färre flyktingar” till för mån för något annat parti som istället erbjuder en här odefinierad berättelse. Det låter mer än lovligt flummigt.
En mer vällovlig tolkning skulle kunna vara att man istället vill komma åt SD:s potentiella väljare, dvs. de väljare som lutar åt oss men ännu inte har bestämt sig. Det är en mer begränsad målsättning där man accepterar tanken på SD i riksdagen och siktar mot att hindra att vi växer ytterligare. Kan det lyckas? Jag är fortfarande skeptisk. Det här är helt enkelt alltför löst i konturerna för att kunna bedöma något sådant.

Tillbaka igen

Efter en längre tids frånvaro tack vare flytt och semester är det dags att ta upp bloggen igen. Numera har jag en ny bas - jag är hemflyttad till Tierp igen.

Min första kommentar: det är alldeles för varmt nu. Jag förespråkar ett återinförande av istid, helst nu.

Revansch!

Om dödsstraffet i Metro:

Osvenskt? Omodernt? Uppenbarligen inte! En färsk studie från Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier (FSI) visar nämligen att var fjärde svensk är positiv till att återinföra dödstraffet ”för de grövsta brotten”.

Män är mer positiva än kvinnor (28,3 respektive 21,0 procent). De socialdemokratiska väljarna är mest positiva (26,8 procent) tätt följda av moderater (25,1 procent). Därefter kommer, i fallande skala, vänsterpartister (17,7), centerpartister (16,7), kristdemokrater (16,6), miljöpartister (15,5) och folkpartister (9,9).

– Sverigedemokraternas siffra i dödsstraffsstudien är, inte helt oväntat 57,6 procent.

Och jag som tycker mig minnas att bara 3 av 124 sverigedemokrater vill införa dödsstraff. Ah, det är vackert när man får rätt.

Vilks: som sagt...

Jag förutspådde att fulmedia skulle framhålla "hur högerextrema grupper" skulle tjäna på det inträffade. Och se!

UNT: Provokationens problem

UNT2: Doften av konst är borta

Aftonbladet: De verkliga offren: Sveriges muslimer

Sverigedemokraterna och överfallen

Det har blossat upp en debatt mellan några olika bloggare om de förföljelser som sverigedemokrater utsätts för.

Det började med att bloggaren mymlan läste Niklas Orrenius bok om oss och förskräcktes över hur illa vi behandlades av media och diverse vänsterpack. Därefter fick hon omedelbart svar av Erik Wiklund och sd-ätaren Nicke Lindqvist. De två senare menar att det inte alls är så att SD behandlas fel i media eller att det tigs ihjäl när SD:are utsätts för brott.

Jag kan hålla med om att situationen har förbättrats något. Idag kan vi faktiskt nå ut i media, och förmodligen var det en milstolpe när vi för första gången någonsin släpptes in på DN Debatt, det etablerade politik-Sveriges megafon nummer ett.

Det kan dock här vara värt att påminna om att detta inte är hel bilden.

För det första: den rapportering som vi ser idag och som började komma igång på allvar efter valet -06 är ett tämligen nytt påfund. Före det valet var det endast i undantagsfall som vi fick del av rapporteringen utanför Skåne (där skiftet ägde rum redan efter valet 2002). Wiklund hävdar ju exempelvis att det idag uppmärksammas när SD:are blir av med sina jobb och det kan kanske vara sant för de mest framträdande aktivisterna, men detta är en sentida omsvängning.

Hur många kände exempelvis till före Orrenius reportage i Sydsvenskan 2006 att Richard Jomshof länge hade haft problem att få anställning som lärare tack vare sina politiska åsikter? Man ska också komma ihåg att i de flesta fall som något sådant uppmärksammades så var det i direkt positiva ordalag - t.o.m ledande politiker gick ut och sade att de var rätt och riktigt att sådana som Jomshof blev av med sina jobb (jag vill minnas att både Mona Sahlin och den dåvarande SSU-basen uttalade sig positivt om Jomshofs avstängning). Hur många kände till före Orrenius reportage i Sydsvenskan 2005 att partiledningen blev överfallna vid ett möte utanför Växjö där flera av dem blev misshandlade med tillhyggen och där tårgas kastades in i lokalen? Ändå kunde Orrenius inte låta bli att spekulera i att vi hade iscensatt attacken själva.

För egen del minns jag den där gången 1997 när jag och ett par andra meningsfränder hade genomfört ett politiskt torgmöte på Sergels Torg och blev överfallna av AFA i en gränd och misshandlade. Vi ringde till tidningarna i Stockholm efteråt, varvid svaret blev från tre av dem att de inte var intresserade av uppgörelser mellan extremistgrupper - med andra ord, vi hade oss själva att skylla och det var inte intressant att skriva om när vi fick stryk.

Det stannar ju inte vid direkta attacker. Jag minns den där gången när jag pratade med hyresgästföreningen i mitt dåvarande bostadsområde om att aktivera mig i föreningen och pyssla lite med bostadsrättsfrågor (jag vill minnas att det jag var mest intresserad av var gymlokalen, som var ganska nedgången). Jag ringde till hyresgästföreningens expedition för att kolla, och de sa att de mycket väl visste att jag var med och att de hade haft diskussioner om en sån som jag alls skulle få vara med i föreningen. Jag fattade vinken.

Jag minns också när jag efter viss tvekan gick med i facket. Jag bestämde mig för det eftersom jag insåg att jag förmodligen skulle behöva advokathjälp om nån rektor skulle få för sig att sparka mig när det kom ut vem jag var. Jag är dock fortfarande ambivalent inför mitt fackförbund, icke minst sedan förbundets chefsjurist skrev en krönika i min facktidning för något år sen om att "det inte förelåg någon skyldighet att hjälpa förbundsmedlemmar att vara främlingsfientliga", underförstått - man får ingen hjälp om man blir sparkad. Fortfarande förekommer det att SD:are blir sparkade ur facket och det verkar fortfarande inte vara tillåtet att ha förtroendeuppdrag i facket.

Min poäng är att en artikel på DN debatt eller en enstaka journalists insatser att vara hederlig inte betyder att vi behandlas likadant som alla andra partier vare sig i tidningar, av myndigheter eller rörande proportionerna av de hot och överfall vi utsätts för.

För det är ju så, för det andra, att vi fortfarande lider av sådana här förföljelser i vårt dagliga arbete.

Även om direkta attacker på våra mest framträdande företrädare faktiskt tenderar att uppmärksammas nuförtiden så talas det mycket tystare om alla de saker som vanliga sympatisörer och vanliga medlemmar utsätts för. I mitt eget distrikt Uppland har vi fortfarande problem med det här och jag har mött det fler gånger än vad jag kan räkna. Några exempel från de senaste åren, lätt anonymiserade:

• En kommunalanställd tjänsteman som också råkar vara medlem i Sverigedemokraterna blir inkallad på kontoret av sin chef och får veta av denne att det inte är tillrådligt att engagera sig öppet i partiet. Det vore inte bra för anställningen.
  
• En hantverkare som tar kontrakt från en statlig myndighet vågar inte vara offentlig företrädare för SD med motiveringen att han är rädd att bli av med sina kontrakt. Senare bränns hans bil upp av AFA, vilket förstås inte rapporteras i tidningen.
  
• En ungdomsmedlem sitter och pratar med ett par sympatisörer på ett kafé. Mot slutet av samtalet kommer ett par personer fram och upplyser om att de har filmat konversationen och nu tänker ta reda på var de närvarande bor och arbetar. Sympatisörerna hörs sedan aldrig av igen och ungdomsmedlemmen vägrar efter detta att synas ute på stan igen i partisammanhang. Sedermera försvinner vederbörande helt ur partiet.
  
• En aktiv medlem i SD i länet följer med på en flygbladsutdelning. Vid slutet av utdelningsrundan springer en man med ett järnrör förbi, slår det i skallen på vår medlem och försvinner sedan snabbt nedåt gatan. Sjukhusbesök följer. Personen är idag inte medlem.

Hur kan man hävda att vi behandlas likadant som alla andra partier och att vi bara spelar martyrer när händelser som det ovanstående är sådant som vi får leva med? Inget av det ovanstående är sådant som presenteras som nyhetsvärdigt. Effekten blir att folk drar sig för att engagera sig i SD av en fullt berättigad rädsla för att drabbas fysiskt, ekonomiskt eller socialt. Hur kan man tro att folk ska våga engagera sig i SD om man riskerar att bli avskedad från sitt arbete, överfallen på gatan, sparkad från hyresgästföreningen, bli av med företagskontrakt, antastad på kaféer, och få sin egendom förstörd - och sedan bli anklagad i media för att "bara spela martyr?" Faktum är att jag själv tvekade innan jag skrev det här inlägget eftersom jag vet att det kommer att bidra till rädslan och göra det ännu svårare att rekrytera nya medlemmar och aktivister.

När AFA läser den här artikeln kommer de att gnugga händerna av glädje. Samtidigt, på Den Där Tyska Sidan Som Stulit Vårt Namn, så kan jag läsa en artikel om hur det är helt rätt att avskeda lärare som är sverigedemokrater, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket som egentligen har förändrats de senaste åren.

Vilks överfallen i Uppsala!

Till och med jag höjer på ögonbrynen lite. Lars Vilks håller en föreläsning om sitt konstnärskap och så fort det bränner till lite så blir han fysiskt angripen av en grupp muslimer som skanderar "Allahu Akbar". Den svenska delen av publiken verkar sitta och skruva lite förläget på sig. "Nej men usch, så här ska det väl inte gå till i Sverige." Trots att det är, vad, fem-sex poliser på plats så har de problem att hålla ordning och måste tillgripa såväl försvarssprej och teleskopbatong för att pressa tillbaka ligisterna.

Nu förutspår jag att diverse fulmedia imorgon kommer att säga att det största problemet med det inträffade är att det kan stärka Sverigedemokraterna.

Jag var själv inbjuden till den här föreläsningen av några kamrater. Nu är jag riktigt glad åt att jag aldrig gick dit.

UPPDATERING:
Enligt TV4 skall det faktiskt ha varit närmare 20 poliser på plats. Polisen tvingades utrymma lokalen efter attacken, och fortsatte under uttåget att ge sig på de få närvarande som faktiskt ville lyssna på vad Vilks hade att säga:


Dessutom fortsatte tumultet utanför efteråt:

Sandberg och Jana Lund

Intrigen i Kävlinge tätnar. Tydligen har ledamoten Jana Lund hållits utanför avhoppet och partiet svarar på SD-Kävlinges hemsida att partiprogrammet inte alls har liberaliserats. Argumentationen är övertygande, förutom möjligen när det gäller 33-punktsprogrammet. Undrar vad Sandberg svarar på det här? Helt klart är iallafall att SD-Syd ser allvarligt på avhoppet, annars skulle man aldrig ha bekymrat sig om att gå i svaromål på det här viset. Den normala gången för avhopparfall är URG - uteslut, reorganisera, glöm bort.

För min egen syn på SD:s invandringsprogram, se det här och det här.

SD - ungdomspartiet

Politikerbloggen redovisar att en mätning av väljarstödet i gruppen yngre väljare (18-34) ger vid handen att Sverigedemokraterna får 6% och Piratpartiet 5%. Inte så konstigt för vår del, vi har alltid haft en stor del av vårt väljarstöd bland de yngre. Jag är dock en aning förvånad av PP:s stöd - jag trodde nog inte att de skulle ha ett så högt stöd. Vi får se om det håller i sig.

Kenneth Sandberg är lurig

Kenneth Sandbergs avhopp till eget lokalt parti följs upp av att han skänker bort partistödet till lokala föreningar. Jag kan inte låta bli att fnissa lite. Det är lurigt av Sandberg. Han (liksom jag) var starkt emot att 40% av partistödet skulle föras uppåt i organisationen. Det hade antagligen varit synnerligen juridiskt tveksamt att föra över SD-avdelningens pengar till det nya lokalpartiet, men att skänka bort pengarna till lokala föreningar innan man lägger ner avdelningen är nog faktiskt tekniskt korrekt - varje fall om de tog ett styrelsebeslut på det.

Sverigedemokraterna och "sociala medier"

På sistone har det dykt upp en nätdebatt om Sverigedemokraternas skicklighet på sociala medier. Det började med att SvD publicerade en artikel om SD-sympatisörers och SD-bloggares aktivitet på nätet. Resten av det IT-aktiva politiksverige blev givetvis gröna av avund och snart därefter publicerades ett stort antal webbpostningar och debattartiklar med den huvudsakliga innebörden att så är det inte alls, SD är i själva verket värdelösa. Huvudargumentet verkade bestå i att "Det är fel att bedöma Sverigedemokraternas prestation i sociala medier enbart utifrån deras egna kriterier på det här sättet. Då bryr man sig ju inte om vad sociala medier används till, att bygga relationer, övertyga och föra en politisk diskussion."

Jag förstår resonemanget. Jag har sedan någon tid tillbaka använt twitter själv (även om jag länge var skeptisk) och en sak som man snabbt märkte var att twitter på många sätt har blivit de etablerade tyckarnas främsta nätverksverktyg. Politiker och journalister småpratar med varandra och bollar halvprivata kompiskommentarer med nyhetstips och länkar till varandras bloggar och tidningsartiklar. Politiken och journalistiken blandas och ofta är man tvungen att googla lite innan man kan räkna ut om det som skrevs kom från en journalist eller politiker.

I den meningen har Brit Stakston, Greenhill Relations och andra kritiker helt rätt: vi är dåliga på sociala medier. Vi kan aldrig vara en del av den världen. Den åsiktshegemoni som finns i den delen av "bloggosfären", eller vad man nu vill kalla den här virtuella världen är helt enkelt ingenting som vi är, eller ens vill, vara en del av. Därför upplevs det av murvlar och politiker som att vi trollar när vi eller våra sympatisörer dyker upp med kommentarer. Ta t.ex. följande twitterkonversation mellan Lars Truedson (journalist på Sveriges Radios "Medierna") och Hampus Brynolf (f.d. AFA, f.d. murvel på Fokus, numera sossarnas ansvarige för sociala medier) :

HB: Om "dominera sociala medier" betyder att trolla mest, då är definitivt SD vinnarna.
HB: Irriterar mig på den utbredda föreställningen om att sd är duktiga på soc medier.
LT: Intressant - förklara!
HB: klassiska saker, som övriga bedöms utifrån: de megafonerar, är inte i dialog, deltar inte i debatten...
HB: men tycker också att svds kvantifiering av soc medier-kompetens har sina brister...
LT: . Men nog är de överallt? Tror du det har effekt som gynnar dem?
HB: Ja, jag tror det...
HB: Men det påverkar också att vi ständigt pratar om hur duktiga de är på sm ;)

Alltså: kritiken går ut på att det inte blir någon debatt och att vi bara säger vad vi själva tycker. Men hur ska man kunna debattera med samma sorts människor som är just desamma som i alla år har tystat debatten om invandringen eller rentav varit de politiker som drivit igenom dessa politiska beslut? Vi talar helt enkelt förbi varandra och kommer alltid att göra det. Dessutom - såna som Brynolf inser antagligen att ju mer man talar om ett parti, ju mer man säger att partiet är bra på något, desto mer sant blir det. Alltså är det självklart att han som sossehjon vill att det ska pratas så lite om SD i positiva ordalag som det bara går.

Därför tycker jag att man kan ta ganska lätt på diskussioner av det här slaget. Den etablerade politiska klassen känner sig hotad, det är hela saken.

Angående den tyska sidan

Magnus Bråth, nån sorts IT-expert, har kommenterat debaclet kring Den Tyska Sidan. Jag säger såhär:

Jovisst, partiet har säkert gjort misstag i sideskonstruktionen.

Däremot är det faktiskt inte partiet som såg till att den förra sidan kraschade. Det är saboterande hackare.

Det är inte partiet som har startat den tyska sidan. Det är en SEO-sabotör ute efter att jävlas.

Det är inte slutligen inte partiet som har sett till att sprida länkningen till den tyska sidan. Det är politiska fiender och massmedia.

Innan motgnället börjar - nej, jag har inget emot att politiska fiender försöker säga emot våra argument. Sånt får man stå ut med. Däremot stör det mig att man uttryckligen startar en sida som den tyska i akt och mening att hindra oss att synas. Det hade jag kunnat leva med, eftersom taget för sig själv hade det haft ungefär samma effekt som en finnig AFAit som river ner en av våra affischer. Värre blir det när hela mediaetablissemanget hakar på med länkningar till sidan. Då får det karaktären av sanktionerat sabotage.

Tung internationell kritik: Svenska val inte rättvisa

Tung internationell kritik: Svenska val inte rättvisa

Det är fascinerande egentligen. Jag har ofta tänkt att svenska val måste vara konstruerade för att hålla nya partier borta, och nu kommer bekräftelsen från seriösa forskare. Inte nog med det - kritiken tigs ihjäl av de stora tidningsdrakarna.

Systemet med valsedlar behöver verkligen ses över. Jag misstänker att det från början har handlat om att man ska kunna rösta på precis vem man vill. Man tar en lapp, skriver vem man röstar på och lägger den i krukan - jo, det verkar ju naturligt. Så funkar det ju trots allt fortfarande i slutna omröstningar i föreningsval. I praktiken så har det idag ställts upp så många regler kring hur valsedeln får se ut att det inte fungerar så längre. Det enda rimliga vore att ha en gemensam valsedel för alla partier som ställer upp.

Fokus om monarkin

I Fokus återfinns en artikel om monarkin där man hänger sig åt insinuanta spekulationer om kungahusets nätverkande. Det här är ett typexempel på mer subtil opinionsjournalistik - antagligen är sakuppgifterna i artikeln i huvudsak korrekta, men framställda på ett sådant sätt att kungahuset och monarkin framställs i suspekt dager. För egentligen, vad är det konstiga med att partiledarna inbjuds till överläggningar med den blivande statschefen eller att kungahuset upprätthåller goda kontakter med tunga aktörer i det svenska näringslivet? Egentligen skulle det vara märkligare om det inte gjordes.

Vandaljakt

Det har väl antagligen inte undgått någon att de där sabotörerna på den där tyska sidan har arbetat hårt för att få bort Sverigedemokraterna från internet de senaste veckorna. Diverse hånflinande IT-människor, som kanske och kanske inte kan heta Lindqvist i efternamn, har understött detta genom flitigt länkande till Tyskland. Hackningen av partiets hemsida, som gissningsvis utfördes av någon närstående den tyska sidan, hjälpte förstås inte heller.

Den här lilla posten komemr till för att återställa tingens ordning. Ju fler som länkar till SD desto fortare går det, sägs det.

Bokslutsnazisten

Ikväll var det bokslutsdebatt i kommunfullmäktige. Mot slutet av mötet stod jag och hängde längst bak i rummet (efter fyra timmar blir man rätt trött på att sitta) när miljöpartisten Rickard Malmström kom fram. Följande konversation utspelar sig:

RM: Det är verkligen bra att du visar dina färger.
Jag: Jaha?
RM: Ja, ditt parti försöker ju vara seriöst men du kör ju på ärlighet du. Du hör nog hemma hos nassarna du.
Jag: ...
Jag: Tja, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det.

Jag blev faktiskt lite ställd. Situationen var så grotesk att jag inte visste var jag skulle börja. Kunde han verkligen på allvar mena att jag avlade ett nazistiskt inlägg i talarstolen? Här är mitt inlägg i bokslutsdebatten. Döm själva hur nazistiskt det var.



Jag förmodar att jag nu är bokslutsnazist också.

Dagen V som i valsedel

För den normalintresserade väljaren är datumet 15 april antagligen inget speciellt. Ytterligare en dag i kalendern utan särskild mening. För politiker under ett valår är däremot dagen viktig - det är sista dagen för att beställa sina valsedlar om man vill ha dem levererade 45 dagar innan valdagen. I SD har vi dessutom bokat upp oss med valutskick och annat som gör att vi måste in med valsedlarna nu. Därför har vi jobbat hårt med att få allt färdigt och skicka ut listorna i tid. Ett trivialt arbete kan tyckas, men för ett litet parti där många medlemmar är oroliga för konsekvenserna av offentligheten så kan det vara en utmaning att få fram kandidater.

Nu har det dock blivit rätt bra till slut. Distrikt Uppland har listor i alla de åtta kommunerna i länet och en välfylld lista till landstinget. Lokaltidningarna har varit på oss som illrar efter listorna och ett par artiklar om saken har redan kommit ut på nätet.

För egen del flyttar jag hem till byn och ställer upp på tredje plats i Tierps kommun och på fjärde i landstingsvalet.

När man startar från noll

Den tragiska händelsen med den 78-åriga damen som mördades av en utlänning i Landskrona har varit på allas läppar de senaste veckorna. Nationaldemokraterna har vaknat till och höll igår ett torgmöte med anledning av detta. Artiklarna är knappast smickrande för ND och de fick knappast något stöd av Landskronabor på torget - men ändå är det här antagligen en vinst för dem. ND befinner sig i ungefär samma sits som vi gjorde i mitten på 90-talet: total mediaskugga om vi inte gjorde något spektakulärt. Även om de blev utbuade av motdemonstrationer så får de gratis uppmärksamhet och antagligen några nya medlemmar på detta. De startar helt enkelt från en sådan låg opinionsnivå att de antagligen inte kan förlora på något sånt här.

Ute på vägarna

Det är tyst här för tillfället. Det beror på att jag spenderar kvällarna med att åka runt på möten med nya kandidater i olika delar av länet. Idag har jag varit i en by utanför Bålsta. Det ser bra ut, det är klart att det blir en kommunlista i Håbo.

Mer om detta när listorna släpps nästa vecka.

Diskussion med Erica Lundström

Jag snubblade över en ilsken ung motståndare igår och bestämde mig för att svara på hennes frågor. det enklaste är nog om jag dedikerar en bloggpost till hela den diskussionen istället för att sprida ut den över flera poster.

Hennes initiala frågor:

Vad jag skulle vilja få höra från en Sverigedemokrat är framförallt; Vad fan är en svensk egentligen? Vem har rätt att bestämma vem som är svensk, vad som är svenskt och vem som har rätt att vistas i Sverige? Vad äter en Sverigedemokrat som de anser är tillräckligt svenskt och var går gränsen, potatisen importerades ju till Sverige på 1700-talet -har den funnits i Sverige tillräckligt länge för att anses assimilerad i förhållande till den svenska kulturen?

Mina inledande svar:

1. En person som tillhör den etniska gruppen "svenskar".
2. Alla som är svenskar kollektivt.
3. Se ovan.
4. Det bestämmer vi alla via staten. Såvitt jag vet har inget land fri invandring.
5. Det varierar nog. Själv gillar jag husmanskost eftersom jag till stor del föddes upp på det.
6. Ja, svenskhet kan inte reduceras till frågan om potatis eller ej.

Hennes senaste kommentar:

1. En person som tillhör den etniska gruppen "svenskar".
Det är knappast ett svar på frågan, en tydligare definition tack!

2. Alla som är svenskar kollektivt.
Vilket kollektiv är det du menar?

4. Det bestämmer vi alla via staten. Såvitt jag vet har inget land fri invandring.
Vad är det för svar? Du som Sverigedemokrat borde ju verkligen kunna definiera "svenskheten" som ni talar så vitt och brett om tydligare än så. Särskilt med tanke på att hela erat partiprogram är uppbyggt på "nationell identitet" -så föreskriver ni(du?) staten det. Det ter sig som ytterligare ett sätt att slippa svara på frågan.

5. Det varierar nog. Själv gillar jag husmanskost eftersom jag till stor del föddes upp på det.
Okej trevligt, hoppas du trivs med den kosten och att den i allra högsta grad bekräftar din nationella identitet!

6. Ja, svenskhet kan inte reduceras till frågan om potatis eller ej.
Naturligtvis inte, använde den främst som en metafor om huruvida man kan dra en gräns tidsmässigt när det gäller integration. Om man säger såhär då; Hur länge måste en person/släkt finnas i Sverige för att anses vara svensk?

Stoppa HBT-bilprovningen!

Idag har SD-Uppsalas tillförordnade ordförande Joakim Nilsson fått in ett uttalande i UNT som kommentar till att Uppsala nu blir först i Sverige med en HBT-certifierad bilprovning.

- Vi värnar folkhemmets traditionella värderingar där mannen och kvinnan har sina naturliga roller. Hbt-certifiering främjar den oroande uppluckring av könsidentiteten som pågår i samhället, säger Joakim Nilsson, ordförande för SD i Uppsala, som även är kritisk till att skattemedel bekostar Bilprovningens hbt-avdelning.

Utmärkt insats av Nilsson, som tveklöst har en lysande politisk karriär framför sig.

Struntprat

Det här är sån jävla bullshit.

Intervju i P1

Jag var nere på rikskansliet häromdagen och blev intervjuad av Pontus Mattson. Visserligen bara en kort del av ett längre reportage, men ändå.

Lågt i Synovate

Dagens nyhet: SD tappar i Synovate och får 3,6%. Flera nyhetsmedier rapporterar om detta med illa dold skadeglädje. Man kan ju hävda att man inte ska fästa alltför stor vikt vid en enskild undersökning (och det ska man inte heller), men ändå så kan man ju se av genomsnittet av mätningarna att vi har tappat lite sen i höstas. Vad beror det här på då? Jag tippar att det mycket väl kan vara så att det faktum att vi inte har stått i strålkastarljuset på samma sätt som under debatten om islamartikeln har bidragit till att vi inte är på samma nivå. För oss blir lärdomen att det gäller att hålla pressen mot de etablerade uppe: ett alltför utslätat SD är ointressant för både väljare och medier.

Det kan också vara värt att komma ihåg att SD förlorar på de rent telefonbaserade undersökningarna (som t.ex. Synovate) på grund av Bradleyeffekten och det faktum att yngre väljare (där vi är starka) mer sällan har fast telefon.

CUF:are i Uppsala för legalisering av incest

Häromdagen så träffade jag Stefan Lundkvist, den unge distriktsordförande i CUF som bestämde sig för att hoppa av bl.a. tack vare förbundets starka liberalisering. Jag har ju också en bakgrund i CUF och vi hade en intressant diskussion vid middagen om förbundets utveckling.

Bland annat därför började jag se mig omkring lite bland de CUF-märkta bloggare jag känner till - dels av nostalgi, dels för att se hur andan är i CUF nuförtiden.

Så hoppar jag till. Vänta nu, visst säger väl den här ledande CUF:aren att incest borde legaliseras? Dessutom är hon (Hanna Wagenius) kandidat till riksdagen också. Jestanes. Tur att jag lämnade förbundet medan tid var.

Överlämning av ordförandeklubban

Igår höll Sverigedemokraterna i Uppland distriktsårsmöte. Det var en trevlig tillställning med fler deltagare än vi har haft nån gång förut under distriktets historia. Det var också mötet när jag lämnade över ordförandeklubban till Pavel Gamov, som tveklöst kommer att sköta jobbet med den effektivitet och entusiasm som jag själv har haft allt svårare att uppamma de senaste åren. Det känns skönt att kunna slappna av i förvissningen om att ansvaret för verksamheten vilar i goda händer.

Vi värvade också cirka tio nya kandidater till kommunalvalen runt om länet. Den här gången är målsättningen att vi ska ställa upp i alla kommuner i länet.

Vi rundade av med en middag för aktivisterna och en kväll i bowlinghallen. Roger Hedlund vann, vilket han redan har hunnit twittra om, den gamle skrytmånsen. :-)

Betyg på åsikter

Ser på TV i afton att Aniaragymnasiet i Göteborg har en policy om att inte släppa in Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna på skolan. Den delen är ju självklart fel, och så fort vi överklagar så lär vi få komma in.

Mer fascinerande är att deras samhällskunskapslärare säger rent ut att han betygssätter åsikter. "Enligt min tolkning står det så i läroplanen", säger han. Den elev som ger uttryck för "rasistiska åsikter" (och med tanke på vad samme lärare säger om SD så är det ju inte svårt att gissa att han räknar SD-stöd dit) skall ha underkänt i samhällskunskap.

Som lärare är jag beklämd. På sätt och vis är det ju bra att han säger det rent ut, eftersom det öppnar för möjligheten för den elev som drabbas av detta att överklaga betygen. Det är nästan värre med de lärare som har en icke uttalad policy om detta.

Demokrati och yttrandefrihet, någon?

UPPDATERING
Det finns fler såna lärare.

Förslaget till riksdagskandidater

Ah, äntligen!

Nu i natt har till slut valberedningens förslag till kandidatlista till valet släppts, och som den valnörd man är så har jag givetvis suttit och väntat tills det lades ut på internsidorna.

VB väljer att bara föreslå 50 namn och i övrigt uppdra åt VU att fylla på listan om man så finner lämpligt. Ganska rimligt egentligen, det är ju inte särdeles troligt att namnen från 51 och nedåt kommer att ha någon reell chans att se riksdagen annat än från avbytarbänken.

Till min förvåning märker jag att jag faktiskt är någorlunda glad åt förslaget. Vilka som skulle hamna på topp 20 har varit ganska klart i flera år, så jag kan ju inte hävda att jag är överraskad. Naturligtvis har jag väl en del synpunkter - vissa namn som VB valt att inte ta med, hade jag gärna sett på listan och omvänt så finns det nog en handfull av de här namnen som jag nog helst hade petat helt om jag hade fått bestämma. Nu hör det väl till sakens natur att sådana här listor blir kompromisser, så jag räknade väl egentligen aldrig med att få helt och hållet som jag ville.

Några snabba kommentarer:

Om jag ska börja med hemmaplan, så hamnar Uppsalas Pavel Gamov på 28:e plats, precis tillräckligt högt upp för att ha en sportslig chans på riksdagsplats om vi gör ett riktigt bra val. Pavel, som väljs till min efterträdare som distriktsordförande nästa helg, har imponerat djupt på mig under de gångna två åren och skulle bli en värdig representant för SD Upplands bästa traditioner i riksdagen.

Det glädjer mig också att såväl Micke Jansson som David Lång har placerats på valbar plats (5:e respektive 20:e). Båda har ju en lång historia av arbete för partiet på olika nivåer och är personer vars omdöme och politiska kompass jag verkligen litar på.

Lite längre ner hittar jag också Robert Stenqvist, Jimmie Stranne, Arnold Boström och Daniel Spiik som också är bra personer, även om de nog ligger för långt ned för att kunna nå riksdagsplats.

Om jag ska rikta någon kritik mot riksdagslistan i det här läget så blir det nog att det är ont om högprofilerade kvinnliga kandidater. Det var i princip självklart att Margareta Sandstedt, Anna Hagwall och Carina Herrstedt skulle hamna högt upp och att kometen Julia Kronlid låg bra till visste jag, men i övrigt är det tyvärr rätt tunnsått med kvinnor. Det är kanske ett problem som vi får leva med, givet att könsfördelningen i partiet är som den är.

Till sist: Jag hade gärna sett exempelvis Patrik Ehn eller Anders Westergren på listan också. Nu hamnade de istället på listan av "övriga nominerade", så kanske finns det en marginell chans att VU väljer någon av dem för de resterande platserna senare.

Nåja, det blir intressant att se reaktionerna på listan de kommande dagarna.

Ny bok - "De omänskliga"

Tidskriften Fokus publicerar ett kapitel av Torbjörn Nilssons nya bok "De omänskliga":

Spionen från Folkpartiet

Det är fascinerande att man känner igen sig i beskrivningen av partiorganisationen trots att jag aldrig har varit i närheten av LUF eller SSU. Partier är sig lika överallt. Det är också kul med lite skadeglädje över Johan Ingerös och Fredrik Malms fulspel.

Skolfront

Idag kördes ett inslag på Skolfront om lärares politiska engagemang och SD/ND på skolbesök. Man blir nästan matt över vissa siffror (endast 38% av lärarna säger att det är OK att vara lärare och sverigedemokrat, tyvärr min uppfattning av läraropinionen också), så jag hoppade in i diskussionen på deras hemsida och skrev det följande:

Jag är också sverigedemokrat och har varit SO-lärare vid ett flertal olika gymnasie- och grundskolor. För egen del anser jag att det aldrig har varit några problem att skilja mina privata åsikter från undervisningen och mina elever har i allmänhet inte ens kunnat gissa var jag har stått politiskt. Inte heller har jag hört några klagomål på att min undervisning skulle vara politiskt vinklad.

När jag själv var lärarstudent så stötte jag på en lärare som inte bara var fackombud på sin skola utan också högt uppsatt inom KPML(r). Det var inte heller ett problem och jag förutsätter att också han skilde på sina åsikter och sitt arbete.

Yttrande- och åsiktsfriheten är skyddad i grundlag och det bör den fortsätta vara, anser jag. Det blir ohållbart om lärare inte skall kunna vara politiskt aktiva ens om de är noga med att vara helt neutrala i skolan. Snarare är det så att en lärare som är engagerad i samhällsfrågor har förutsättningar att göra ett bättre jobb och ge en mer nyanserad bild av alla samhällsfrågor tack vare sin politiska gärning - givetvis under förutsättning att man inte blir en megafon för sin egen rörelse.

UNT om demokrati i skolan

Det har blossat upp en debatt om möjligheterna för de politiska ungdomsförbunden ska få besöka skolorna i Uppsala under valåret. Bakgrunden är att rektorerna på de kommunala skolorna har sagt nej till bokbord och liknande och istället hänvisar till de debatter som då och då anordnas.

Givetvis har de etablerade ungdomsförbunden blivit helgalna över detta och kräver nu att de, och bara de, ska få komma in på skolorna. Det är i sig inget konstigt. Ett utspel från ett ungdomsförbund är ofta spontant och ogenomtänkt och givetvis ligger det i de etablerades intresse att ingen annan släpps.

Som SD:are känner man ju givetvis till att grundlagen förbjuder att skolor gör skillnad på olika politiska inriktningar. Ska man stoppa ett ungdomsförbund så måste man stoppa alla - reglerna måste vara lika för alla partier, riksdagsplats eller ej.

Mer förvånande är det då att UNT väljer att förespråka samma linje som ungdomsförbunden. UNT mumlar lite i skägget, men det är svårt att tolka det som skrivs på annat sätt än att SD (och för all del ND och några av UNT ospecificerade "vänsterextremister") inte ska släppas in på skolorna samtidigt som riksdagspartierna ska få komma in. Detta kräver i realiteten grundlagsändring.

Så mycket för den fria debatten och åsiktsbildningen i UNT:s tappning alltså. Kom ihåg: när UNT och deras gelikar talar om fri debatt, demokrati och respekt för allas åsikter så är det här vad de menar. I UNT:s Sverige skulle vi aldrig få göra oss hörda någonstans.