Struntprat

Det här är sån jävla bullshit.

Förslaget till riksdagskandidater

Ah, äntligen!

Nu i natt har till slut valberedningens förslag till kandidatlista till valet släppts, och som den valnörd man är så har jag givetvis suttit och väntat tills det lades ut på internsidorna.

VB väljer att bara föreslå 50 namn och i övrigt uppdra åt VU att fylla på listan om man så finner lämpligt. Ganska rimligt egentligen, det är ju inte särdeles troligt att namnen från 51 och nedåt kommer att ha någon reell chans att se riksdagen annat än från avbytarbänken.

Till min förvåning märker jag att jag faktiskt är någorlunda glad åt förslaget. Vilka som skulle hamna på topp 20 har varit ganska klart i flera år, så jag kan ju inte hävda att jag är överraskad. Naturligtvis har jag väl en del synpunkter - vissa namn som VB valt att inte ta med, hade jag gärna sett på listan och omvänt så finns det nog en handfull av de här namnen som jag nog helst hade petat helt om jag hade fått bestämma. Nu hör det väl till sakens natur att sådana här listor blir kompromisser, så jag räknade väl egentligen aldrig med att få helt och hållet som jag ville.

Några snabba kommentarer:

Om jag ska börja med hemmaplan, så hamnar Uppsalas Pavel Gamov på 28:e plats, precis tillräckligt högt upp för att ha en sportslig chans på riksdagsplats om vi gör ett riktigt bra val. Pavel, som väljs till min efterträdare som distriktsordförande nästa helg, har imponerat djupt på mig under de gångna två åren och skulle bli en värdig representant för SD Upplands bästa traditioner i riksdagen.

Det glädjer mig också att såväl Micke Jansson som David Lång har placerats på valbar plats (5:e respektive 20:e). Båda har ju en lång historia av arbete för partiet på olika nivåer och är personer vars omdöme och politiska kompass jag verkligen litar på.

Lite längre ner hittar jag också Robert Stenqvist, Jimmie Stranne, Arnold Boström och Daniel Spiik som också är bra personer, även om de nog ligger för långt ned för att kunna nå riksdagsplats.

Om jag ska rikta någon kritik mot riksdagslistan i det här läget så blir det nog att det är ont om högprofilerade kvinnliga kandidater. Det var i princip självklart att Margareta Sandstedt, Anna Hagwall och Carina Herrstedt skulle hamna högt upp och att kometen Julia Kronlid låg bra till visste jag, men i övrigt är det tyvärr rätt tunnsått med kvinnor. Det är kanske ett problem som vi får leva med, givet att könsfördelningen i partiet är som den är.

Till sist: Jag hade gärna sett exempelvis Patrik Ehn eller Anders Westergren på listan också. Nu hamnade de istället på listan av "övriga nominerade", så kanske finns det en marginell chans att VU väljer någon av dem för de resterande platserna senare.

Nåja, det blir intressant att se reaktionerna på listan de kommande dagarna.

Dödsstraffet - del 3: Reaktionen

Jag har i två tidigare delar berört min motion om dödsstraff och mina argument i frågan. Nu till frågan om hur dessa teoretiska resonemang mötte verkligheten.

För det första ska jag vara uppriktig med vad jag själv trodde före landsdagarna: motionen hade inte en chans. Partiledningen hade tydligt signalerat att de inte gillade motionen och att de rekommenderade att den skulle avslås. Jag ville dock ändå lägga den bl.a. eftersom jag tror på den och vet att det finns en hel del medlemmar och aktiva som instämmer i sak. Jag ville alltså testa hur röstsiffrorna skulle bli när frågan lades fram på stämman.

Det blev ju nu alltså 120 nej-röster och 3 ja-röster och röstsiffrorna i sig hade jag väl inte haft något emot om det inte vore för ledningens agerande. Det stod nämligen helt klart under eftermiddagen att PL drog åt tumskruvarna och skärpte debattonen. Vad man var ute efter var enligt min uppfattning att skrämma de anhängare som ändå fanns till att avstå från att rösta eller rösta mot sin övertygelse. Det är svårt att i ord beskriva hur det var i mötessalen under den senare delen av debatten. Jag uppfattade stämningen som mycket tryckt, och i stort sett hela PL var upp i talarstolen för att med darr på stämman tala om "den fruktansvärda motionen", "det här är inte sverigedemokratiska värderingar" och "rött kort" för mig personligen. Det sista har i vart fall jag svårt att tolka som annat än en antydan om uteslutning. Ordval och tonfall påminde ärligt talat mer om hur etablerade partier brukar behandla oss i kommunfullmäktige än om hur det bör vara när vi själva för diskussioner. Resultatet blev också därefter: flera av de ombud som på förhand hade sagt att de skulle rösta ja vågade inte göra det när det kom till kritan. Några kvittade t.o.m. ut sig och åkte hem tidigt för att slippa dilemmat.

Jag vill understryka en gång till att jag inte har några problem med att förlora en omröstning efter en hederlig debatt där folk röstar efter sitt hjärtas mening. Jag kan stå ut med att förlora en omröstning där folk röstar mot sin övertygelse av politisk-taktiska skäl (t.ex. att dödsstraffet inte är en valvinnare). Men att förlora en omröstning för att de som tänkt rösta ja blir skrämda att rösta nej, det gillar jag inte.

Varför blev det så här då? Som sagt, motionen hade ju förmodligen röstats ner iallafall, om än kanske med lite mindre marginal (själv hade jag gissat på något i stil med 115-15 om det hade rått rent spel)? Jo, det har att göra med hur landsdagarna fungerar jämfört med de gamla riksårsmötena. Vi bjuder numera in media till mötena och PL använder mötena som ett sätt att göra politiska utspel. Ingen ska tro annat än att de tal som hölls under landsdagarna var ägnade att kasta ut beten till media att skriva artiklar om. Det var exempelvis därför ett av talen var fullkomligt gödslat med referenser till Astrid Lindgren: oundvikligen skulle någon reporter bli förbannad och skriva ett par artiklar om det.

Före dödsstraffsmotionen hade tydligen SVT flaggat för att de skulle lägga ett visst fokus på debatten om dödsstraff, eftersom det enligt uppgift var den enskilt längsta debatten under helgen. Det var en mardröm för PL, eftersom de verkligen inte ville ha mediafokus på den frågan utan på sina egna planerade utspel. Därför måste man göra allt för att framställa motionen som "stollemotion" som minsann inga riktiga sverigedemokrater håller med om. Alltså framförde flera PS-talare hur önskvärt det var att bara jag själv borde rösta för och det var därför det begärdes votering med rösträkning trots att det var fullständigt uppenbart vilken sida som hade vunnit. PL gick helt enkelt in för att krossa motionen.

Jag tycker att det hela är lite sorgligt, även om jag inte direkt är förvånad. Det är såhär det tyvärr ser ut i politiska partier idag, även om jag hade hoppats att vi skulle stå över sådant.

Johan Rinderheim avgår

Jag förmodar att det är dags att jag ger min syn på det som har hänt i partiet under helgen.

Alla som håller någon som helst koll på vad som händer i partiet är ju vid det här laget medvetna om att Johan Rinderheim har valt att lämna SD. Partiets officiella syn på saken känner bloggläsaren säkert redan till - ”det är synd men han får skylla sig själv.”

Jag anser att det är mycket sorgligt. Det är en epok i Sverigedemokraterna som tar slut i och med Johans avgång och jag beklagar att det gick så här långt. När jag fick reda på att partiledningen hade ställt kravet att han skulle lämna alla poster förutom kf-platsen i Nynäshamn så blev faktiskt t.o.m. jag lite överraskad. Jag hade inte trott att de skulle vara riktigt så fräcka. Jag menar, alldeles oavsett vilka anklagelser som framkommit så är Johan vald av Stockholms medlemmar och hade ända till slutet stöd ifrån de övriga representanterna i distriktsstyrelsen. Dessutom väcktes aldrig ens något ärende i frågan i riksstyrelsen utan det hela hanterades ”informellt”. Huruvida partistyrelsen ens har fått studera de konkreta anklagelserna låter jag vara osagt.

Ur min synvinkel så förefaller de anklagelser som lagts fram inte vara av sådan natur att de borde ha lett till uteslutning – för ingen skall tvivla på att det är vad det här hade lett fram till i slutänden. Jag vet att det fanns vissa i Stockholm som har partiledningens öra som ansåg att Johan var olämplig som distriktsordförande, men ärligt talat, killar – det hade varit hederligare att lägga fram ett förslag på någon annan ordförande vid årsmötet i så fall. Nu togs det aldrig upp inför medlemmarna.

Jag kan bara önska Johan lycka till i sitt fortsatta politiska arbete. Jag betvivlar inte att vi också i framtiden kommer att stöta på varandra i olika sammanhang.

Politisk historia

De senaste två dagarna har jag spenderat betydligt mer tid än vad jag egentligen har lust att tänka på framför de TV-sända riksdagsdebatterna. Förutom att jag kan konstatera att det är långt ifrån alla riksdagsledamöter som besitter någon som helst retorisk talang, så är det lite kul att se hur Sveriges (i teorin) högsta beslutande organ fungerar i stort sett som en lite större och mindre färgstark version av ett SD-årsmöte.

Det har givetvis rört sig om FRA-lagen. Frågan har inte berörts särskilt internt i partiet, även om partiledaren nu har tagit bladet från munnen. Jag är hursomhelst skeptisk. En bestämmelse om att FRA teoretiskt får avlyssna all kommunikation? Jösses. Vart tog privatlivet vägen? Jag kan hålla med om att det kan behövas avlyssning vid en del tillfällen, men någon gräns får det ändå lov att finnas.

Annars tycker jag som sagt att det är kul (eller kanske snarare intressant - fenomenet är ganska deprimerande) att det visas öppet hur partiledningar och gruppledare kör över intern opposition och oliktänkande i riksdagspartierna också. Även om jag knappast håller med Karl Sigfrid, Fredrik Federley eller Annie Johansson i någon politisk fråga i övrigt så kan jag åtminstone känna en viss sympati för deras försök att stå upp för den egna övertygelsen.

Hur kommer det att gå då? Tja, frågan återremitterades i morse strax efter nio, kommer tillbaka om någondag med en liten extraskrivning om att vi verkligen måste se till att det här inte missbrukas och sen röstar alla för den.

Så går det till.

RÅ 2008: Dag 2

Okej, det visade sig att jag ropade hej för tidigt. Den bärbara datorn klarade inte av att hålla signalen till nätverket. Just nu står jag vid en hotelldator - jag har smitit ut en stund.

Vad kan man säga hittills? PS-valet gick ganska smärtfritt. Jag har haft en hel del synpunkter på PS, men den här gången lyckades de flesta invändningar man kunde ha mot VB:s förslag lösas i förväg. Jag är någorlunda nöjd med hur det blev. Jag är också positivt överraskad av den VB som valdes till nästa år - det kan nog bli bra.

Igår kväll hölls gruppdiskussioner ang. dagens ärenden - en mycket bra idé som verkligen gjorde att flera frågor fick en rejäl diskussion och att flera vanliga ombud som inte är uppe i talarstolen så ofta fick säga sin mening.

Idag, däremot, så led partiet ett stort nederlag. Stadgeförändringen som jag har talat om tidigare gick igenom med siffrorna 125-29, så nu är partiet betydligt mer toppstyrt. Lyckligtvis blev det åtminstone ett par små förbättringar av förslaget och debatten var iallafall konstruktiv och inte så präglad av fientlighet som många diskussioner har varit de senaste åren.

Nu: debatt om det regionalpolitiska programmet.

En kapitulation och en offensiv

Ibland går det inte som man vill.

Tommy Funebo är en person som jag i det längsta har försökt undvika här på bloggen. När han uteslöts ur partiet (för de facto så var detta vad som skedde) så ansåg jag att det bästa var att ignorera honom, precis som vi i regel har ignorerat de flesta andra personer som har avpolletterats. Så småningom skulle han väl tröttna, tänkte jag.

Nu håller inte detta längre. Han fortsatte envist sitt korståg mot Sverigedemokraterna och har nu lyckats etablera sig som en ”SD-expert” som ofta tillfrågas av media. Detta är illa nog, men dessutom så har flera partiföreträdare valt att kommentera hans bloggutspel i olika sammanhang och nu har han ju definitivt legitimerats genom att ges plats i partiets jubileumsskrift. Det går inte att låtsas som om han inte finns längre, den försvarslinjen har fallit.

Så vad tycker jag då själv om Funis? Enkelt uttryckt: inte. Vad han gjorde sig skyldig till under sitt sista år i SD och under tiden därefter var något som jag och många med mig aldrig kommer att förlåta honom för. Icke desto mindre så ska jag vara så ärlig att jag ändå säger att Tommy Funebo är en intelligent och beläst man som har en god förmåga att förstå hur saker och ting hänger ihop, även om han sällan håller sig för god för att tumma på sanningen om det gynnar honom. Funebo har i regel angripit mig hårt på sin blogg, men någon enstaka gång har han faktiskt öppet erkänt att han har instämt med något jag har sagt eller skrivit. Därför skall jag inte vara sämre karl - jag håller faktiskt med om mycket i Funebos senaste inlägg.

I SD-Kuriren skriver Göran Olsson om den föreslagna stadgeändringen som kommer att diskuteras på det kommade årsmötet. Jag är mycket kritisk till förslaget. Till viss del har förslaget tagits upp på SDU:s forum, men där blir man tyvärr bortklippt om diskussionen blir för hård. Jag anser att stadgeförslaget leder till en ökad maktkoncentration inom partiet och att de vanliga medlemmarna får ännu mindre möjlighet att påverka (eller för den delen ens förstå) vad det är som sker på riksnivå. Riksårsmöte vartannat år, 40% av pengarna in till riks, programförslag som antas av partistyrelsen... hur skall detta kunna ses som något annat än maktkoncentration? I huvudsak så har förslaget försvarats av PS-majoriteten och deras närmaste medarbetare ute i landet. Funebo tycker att jag ska citera Lenin och kräva all makt åt sovjeterna, men jag nöjer mig med Marx: "Intresset ljuger inte."

RÅ 2008: Debatten

Mjahaja. I mitt förra inlägg så trodde jag ju att man skulle kunna diskutera på SDU-forumet, men det gick ju inget vidare. Jag får väl ge mina synpunkter här istället då.

En sen rapport

Man har frågat mig vad jag tyckte om Sverigedemokraternas tjugoårsjubileum. Jotack. Det var trevligt att vara bjuden och det var intressant att se bildspelen från våra 20 år och mycket intressant att lyssna till Åkessons inledande tal till de församlade aktivisterna. Det kan nog vara ett av de bästa tal Åkesson har hållit, tror jag. Hans diskussioner om strategi och arbetssätt lät åtminstone i det talet rätt mycket som en annan partiledare jag har arbetat för.

Det var också riktigt kul att träffa en massa gamla bekanta från tidigare arbetsår. Jag ska erkänna att jag blev glatt förvånad att se vissa medlemmar på middagen. Dessutom fick jag nöjet att för ett par nya förmågor peka ut några olika gamla veteraner i partiet.

Det är väl ungefär nu som det är läge att bli lite nostalgisk. 20 år sen partiet startades… Själv tog jag första kontakten 1991 och blev medlem 1994. Jag har alltså varit med under majoriteten av partiets historia. Tanken svindlar. Idag verkar de där första årens stapplande verksamhet nästan som en annan värld.

Uppdatering:

Jäsingen vad fånigt. Nu upptäcker jag att man tydligen har bollat lite med fotografierna från middagen. Hrmf!

Skandal

Lagom till 20-årsjubileet släpps en bok om partiets historia. Jag citerar hr Leandersson som ansvarat för att ta fram boken:

I boken skriver både nuvarande och tidigare medlemmar. De som skrivit ett eget kapitel är: Jimmie Åkesson, Sten Andersson, Runar Filper, Gabriella Johansson, Lars Isovaara, Mikael Jansson, Mattias Karlsson, Joakim Larsson, Jens Leandersson, Johan Rinderheim, Margareta Sandstedt, Roger Hedlund, Johnny Skalin, Anna Hagwall, Björn Söder, Anders Westergren Tony Wiklander, Richard Jomshof, Jan Milld och Tommy Funebo.

- Många kommer nog att bli arga över att Tommy Funebo har fått skriva sitt kapitel. Men jag vidhåller att det är rätt; Funebo har en plats i boken. Jan Milld är en annan skribent som inte längre är medlem i Sverigedemokraterna, och som stundtals väljer att föra fram kritik mot partiet. Milld, som valde att lämna efter en kort tid i partiet, har även han en plats i boken, säger Jens Leandersson.

Tommy Funebo alltså. Jag är mållös.

Kommentar från sidlinjen

Tusan också. Jag skulle ha farit till Halmstad för partiets kommunkonferens den här helgen, men tyvärr sätter hälsan stopp denna gång. Synd.

Hursomhelst, vad jag kan utläsa av det nya förslaget till kommunpolitik för SD ser ganska bra ut. Möjligen finns en del detaljer här och där som jag är lite tveksam till, men i stort sett är jag nöjd. Det finns förstås en sak som oroar mig mer än resten, och det är att partiledningen kan tänkas bestämma sig för att betrakta det här som bindande. Som jag ser det så ska i princip varje KF-ledamot vara rätt fri att rösta som man vill i sitt respektive fullmäktige, även om det kanske inte är hundraprocentigt enligt programmet. Partiet har haft en oroande tendens till centralisering av alltmer beslutsfattande de senaste åren, vilket stämmer dåligt med ett parti som åtminstone tidigare förespråkat ökad decentralisering och lokala beslut. Å andra sidan så är det ju nu positivt att mer fokus läggs (i kommunprogrammet) på närhetsprincipen, t.ex. genom att uppmuntra till kommundelningar. Nåja, jag får följa konferensen via nätet och telefon istället.

I ärlighetens namn...

...så är det här faktiskt en riktigt bra artikel. Jag har bråkat en del med Karlsson under årens lopp, men den som gör något bra ska berömmas för det. Precis vad som behövdes efter Expos anfall med det tunga artilleriet.

Nu kan jag ju visserligen önska att man hade hållit den linje som drivs i Karlssons bloggpost lite mer konsekvent, men vi vet ju alla vad sådant beror på.

Ohöljt skryt

OK, idag har jag fler träffar på Bloggtoppen än Jimmie Åkesson. Plats 26 bland politikbloggarna för tillfället. Inte illa för en marginaliserad minoritet. :-)

Facklan

Nu i dagarna talas det i mitt lilla parti om ett byte av partisymbol. Det sägs att SD-facklan är för radikal och extremistisk och att vi bör bli som alla andra partier och skaffa en blomma istället. På förslag är en blåsippa.

Blåsippan är vacker, det ska erkännas. I vanlig ordning handlar det dock inte enbart om en symbol (som förstås kan vara nog så viktig). För mig representerar facklan frihet för Sverige och svenskarna och att SD just är ett alternativ som inte är detsamma som något av de gamla förstelnade partierna. Om jag hade velat vara aktiv i ett parti som var likadant som riksdagspartierna så hade jag lika gärna kunnat stanna i Centern.

Symbolbytet ser jag som en del i partiledningens strategi att "medialisera" partet - dvs i klartext att kasta bort allt som är det minsta kontroversiellt, byta symboler, utesluta medlemmar och kväva opposition. Sådant uppskattas inte av mensjeviken, och alltså tänker jag behålla facklan. Jag föreställer mig att den lär synas en del här på bloggen.

Uteslutningen

Så kom den då till sist, uteslutningen. Jimmy Windeskog uteslöts alltså av partistyrelsen idag. Detta är ett mycket sorgligt beslut. Dels är det sorgligt på ett personligt plan - Jimmy och jag arbetade tillsammans i partiet under många år och rörde oss i kretsarna av det s.k. "slyngelgänget" (rätt få av oss är kvar nu) och Jimmy var med vid min sons dop. Otaliga är de bägare vi har svingat tillsammans.

Framför allt är det dock sorgligt för partiets framtid. Partiledningen har fortsatt på den inslagna vägen och satsar på att SD genom anpassning och genom att låta huvuden rulla skall kunna få media på vår sida. Det är en felaktig strategi som kommer att köra partiet i graven om det fortsätter i denna takt. Om vi själva anammar etablissemangets språkbruk, om vi själva börjar peka finger och skrika "rasist!" åt varandra - vilka blir det kvar då, egentligen? I medias ögon och i etablissemangets ögon är vi alla rasister.

Jag önskar Jimmy lycka till i framtiden, vilken väg han än väljer. Jag kommer att fortsätta att läsa hans blogg med intresse.

Partiet som äter sina barn

Den stora nyheten i mitt lilla parti den senaste veckan har varit uteslutningsärendet som har öppnats mot Jimmy Windeskog. Det är inte alls konstigt eller någon överraskning att det kommer. Som jag sade redan i samband med partiledarvalet så var uteslutningar att vänta i framtiden och mycket riktigt - huvuden fortsätter att rulla.

Jimmy har alltså skrivit ett blogginlägg där han menar att det är olämpligt att som partiföreträdare i SD själv ha adoptivbarn. Jag håller med Jimmy om att utländska adoptioner knappast är av godo för någon i längden och det tror jag att det är många i partiet som håller med om. Vi har ju trots allt beslutat om att de särskilda bidragen till adoptioner skall tas bort när vi får tillfälle att påverka saken.

Måhända är det alltså olämpligt, men Wiklander var ju vad jag kan förstå inte ens medlem och SD inte ens bildat när adoptionen ägde rum. Jag tänker inte kritisera valet av Wiklander ur den synvinkeln. Däremot tycker jag att man kan kritisera såväl Wiklander som resten av partiledningen för att de nu har valt att öppna uteslutningsärende mot Jimmy. Som ledande företrädare för partiet så får man allt leva med att medlemmarna har synpunkter på hur man agerar och vad man tar sig för - även privat. Börjar man utesluta medlemmar för att de kommer med synpunkter som känns obehagliga så har partidemokratin fått sig ytterligare en kyss och taket i SD har sänkts än mer.

Våldet trappas upp... eller?

Det har varit en händelserik vecka för Sverigedemokraterna. Det är väl knappast någon bland oss som följer den nationalistiska rörelsen som har undgått att höra talas om attacken mot deltagarna i SD:s nationaldagsdemonstration i Växjö häromdagen. Det här är faktiskt bland de mest allvarliga händelser som jag har hört talas om under min tid i partiet och avgjort den mest beslutsamma attacken på flera år. I allmänhet så brukar AFA tycka bättre om att ge sig på mer uppenbara mål såsom NSF, om inte annat så för att dessa oftare är lättare att se på gatan (uniformering, ni vet).

Man kan inte känna annat än avsky för den typ av människor som ägnar sig åt sådant här. Alldeles bortsett från att det rör sig om politiska motståndare så är detta personer som inte klarar av att hantera det faktum att man i en demokrati försöker förändra samhället med argument, inte med våld. När detta väl har sagts så kan man tyvärr också konstatera att sådant här händer, har hänt och kommer att hända igen. AFA kommer inte att försvinna utan snarare bli mer organiserade. Jag ställer mig tveksam till att regimen på allvar skulle ta tag i problemen med attacker mot oss. Det enda vi kan göra är att försöka ha ett såpass väl utvecklat säkerhetstänkande att sådant här kan undvikas så långt möjligt. Det har vi tydligen inte haft den här gången. Enligt uppgift till undertecknad så släpptes informationen om var den anfallna övernattningsplatsen låg ut till vilt främmande människor och med den nivån på säkerheten så är det inte konstigt att en flock lokala AFA-iter lyckades få så här god utdelning på en kvälls verksamhet.

Ibland funderar jag på om jag skall ta med mig min sexårige son på partiträffar. När jag ser sånt här blir jag inte mer motiverad att göra så. Om inte ens jag har lust till det, hur ska då vanligt folk våga?

Jimmie Åkesson i Korseld

Vår nyvalde partiledare Jimmie Åkesson gjorde sitt första framträdande i rollen som partiledare på SVT 24 ikväll. Det första jag ska säga är att han överlag gjorde ett gott intryck, klart bättre än vad våra representanter normalt brukar göra. Inget han sade förvånar mig heller i någon högre grad. Jag är dock kritisk mot ett par saker:

För det första så instämmer jag förstås helt och hållet i att Jimmie skall ta avstånd ifrån all mer eller mindre märklig skivförsäljningsverksamhet som partiet och ungdomsförbundet tidigare har varit involverad i. Gudarna ska veta att det där inte var något av vackrare avsnitten i vår historia. Däremot så blir jag mer än lite oroad när han börjar tala om hur det är dags att "bygga vidare på den kamp mot extremism" som vi redan har genomfört i partiet. Jag tycker nämligen att partiet har blivit alldeles för svagt när det gäller att stå upp för medlemmar som blir uthängda i media. Så länge vi inte backar upp våra medlemmar när det blåser snålt i media så kommer vi aldrig att kunna framstå som ett trovärdigt alternativ för svenska nationalister, för att inte tala om vilket svek det är mot de medlemmar som har arbetat hårt för partiet i ur och skur, år ut och år in. Det är väl ändå ingen som tror att media kommer att vara våra vänner?

För det andra så tycker jag att han var lite svag när han gick in på vårt motstånd mot moskéer. Det är inte svårt att angripa islam som religion - allt man behöver göra att påvisa de antidemokratiska tendenser som finns i religionen och vad islamismen har åstadkommit i olika delar av världen. Eftersom Jimmie hade en halvtimme på sig så var det här också ett av de få tillfällen när det hade kunnat fungera med ett längre resonemang om den saken.

För det tredje - men det här är jag inte säker på att någon annan hade gjort bättre - så kunde han ha haft med sig ett papper med egna faktauppgifter. När han nu blev konfronterad med felaktiga fakta så lyckades han dock ändå prata sig ur det på ett mycket skickligt sätt.

Överlag så är jag alltså nöjd med Jimmies mediala förmåga, men lite oroad inför vad jag uppfattar som hans ideologiska svikt.