Budget, budget, budget...

De senaste dagarna har jag grävt ned mig i Uppsala kommuns budgetförslag för 2007-2010.

Under tiden har UNT ringt och tjatat på mig om vilka frågor vi tänker ta upp på mötet. Artikeln som blev följden fick m-ledamoten Karolin Johansson att gå i taket: Oseriöst Larsson! utropar hon. Bättre kan du!

Javisst kan jag det! Naturligtvis kommer vi att lägga en del förslag i fullmäktige på måndag (jag har faktiskt precis skrivit ned lite ändringar som blev följden av vårt lilla gruppmöte i afton). Det sade jag också till journalisten som ringde mig igår, men som artikeln är skriven kan man onekligen tro att vi inte tänker lägga något förslag alls. Jag håller med om att man bör lägga egna förslag även om de säkerligen blir nedröstade med buller och bång.

Fast det är klart, även om du hade vetat det, Karolin, så hade du säkert hittat nåt annat att kritisera. Eller hur? :-)

Den här gången blir det ett rätt kortfattat förslag. Min målsättning är att vi ska kunna lägga fram en helt egen budget som åtminstone är lika bra som miljöpartiets 2009.

Rättigheter och diskriminering

I går kväll blev jag intervjuad i lokalradion med anledning av de meningsskiljaktigheter jag har haft med partiledningen. Det var väl ganska väntat att något sådant skulle bli aktuellt någon gång under mandatperioden och en lång intervju blev det för att vara radio – 26 minuter. Vi får väl se hur många meningar det blir till slut. Hur som helst, jag fick faktiskt ett par frågor som fick mig att tänka efter lite. Vad är det jag tycker egentligen?

Fråga 1: Vad tycker om du allas lika värde?
Svar: Jo, i någon mening är alla lika värda förstås.
Motfråga: I någon mening? Vad menar du?
Svar: Jo, alla är lika mycket värda.

Ungefär så svarade jag i intervjun. Vad menar jag då? Jo, visst är det så att i en objektiv, detacherad mening så är alla människor lika mycket värda. Däremot så är det ju ofrånkomligen så att vi, var och en av oss, varje dag värderar varandra olika. När jag konfirmerade mig och deltog i värderingsövningar så var en av de mest intressanta frågorna den där gamla klassikern om vem man skulle låta leva i ett läge när man som kirurg måste göra en snabb prioritering – den gamla sjuka damen? Knarkaren med leverproblem? Den lilla flickan? Den medelålders familjefadern? Säkert har flera andra gjort samma erfarenheter.

Anta att jag befann mig i ett brinnande hus på väg att störta samman och bara hade tid att rädda en av två personer – min egen son eller, säg, Lasse Berghagen. I ett sådant läge så får jag nog lov att säga att hr Berghagens karriär skulle få ett tragiskt slut. Därigenom har jag ju faktiskt gjort en värdering av dessa människoliv som skiljer sig åt.

Däremot håller jag med om att man som politiker inte bör placera sig i en situation där man börjar värdera människor olika. Staten och politiker bör försöka utforma ett samhälle som är bra för alla medborgare, inte för enskilda medborgargrupper eller särintressen, hur välorganiserade och resursstarka dessa än må vara. Å andra sidan så är det inte svårt att hitta exempel på motsatsen. Är det någon som tror att en brottsutredning rörande någon anonym alkis som skjutits ned en vinternatt i Stockholm skulle få en hel avdelning krminalpoliser permanent satta på en tjugoårig brottsutredning på det sätt som Olof Palme fick?

Fråga 2: Vad har du för syn på diskriminering?

(här tar reportern upp mitt exempel om lesbianer på krogen)

Jag är själv inte riktigt nöjd med det sätt på vilket jag förde fram mitt svar i intervjun. Jag har röstat mot SD:s förslag till förbud mot diskriminering på vissa årsmöten och det är med tanke på att jag nog egentligen anser att det ska vara upp till privata arbetsgivare eller krögare att själva avgöra vem som skall anställas eller släppas in på krogen.

Första kommunfullmäktige

Ikväll kom alltså den stora dagen - första mötet i kommunfullmäktige. På flera sätt påminde det om första dagen i en ny skola (och med tanke på mitt yrkesval så var känslan med andra ord inte alldeles obekant) - nya klasskamrater, en ny placering och så vidare. Karolin Johansson (m) har gjort samma jämförelse.

Å andra sidan fanns det ju skillnader också. Jag har hittills aldrig varit på någon skola där man på allvar måste ta med risken att bli överfallen före, under eller efter mötet i beräkningen. Visserligen hade vi inte fått några indikationer alls på att något kunde vara i görningen, men man vet ju aldrig. Extremvänsterns närvaro inskränkte sig till ett par slafsigt klädda aktivister som envisades med att fotografera mig och Jocke Hallin ur alla möjliga märkliga vinklar. Undertecknad blev istället intervjuad av UNT, Uppsalatidningen och Radio Uppland och det ska bli kul att se vad de gör av kommentarerna. Lite genant kändes det att sitta mitt lokalen under ålderspresidentens anförande och ha en fotograf smyga fram och klämma av några blixtar i ansiktet på en.

Själva mötet rörde mest formalia. Det handlade enbart om att välja fullmäktiges ordförande, kommunalråd och kommunstyrelse, poster som SD i Uppsala inte är i närheten av att konkurrera om. Jag nöjde mig med att lyssna med intresse den här gången.

Inför nästa möte 27 november finns det nog mer att ta upp och jag vill redan nu uppmana alla medlemmar som läser detta att höra av sig så att ni kan få veta vart vi har det förberedande gruppmötet. Alla medlemmar är givetvis välkomna.

Efteråt gick jag och resten av gänget till Odinslund för att beskåda högtidlighållandet av Gustaf II Adolfs dödsdag. Mycket stämningsfullt som alltid och jag passade också på att ställa en snabb fråga till hr Söderbaum ang. Förenade Monarkister och föreningens eventuella framtida verksamhet. De övriga i sällskapet valde sedan ett eftersnack på konditori, men som småbarnsfar var det läge att ta sig hemåt vid den tidpunkten. På det hela taget en lyckad kväll.