Jag förmodar att det är dags att jag ger min syn på det som har hänt i partiet under helgen.
Alla som håller någon som helst koll på vad som händer i partiet är ju vid det här laget medvetna om att Johan Rinderheim har valt att lämna SD. Partiets officiella syn på saken känner bloggläsaren säkert redan till - ”det är synd men han får skylla sig själv.”
Jag anser att det är mycket sorgligt. Det är en epok i Sverigedemokraterna som tar slut i och med Johans avgång och jag beklagar att det gick så här långt. När jag fick reda på att partiledningen hade ställt kravet att han skulle lämna alla poster förutom kf-platsen i Nynäshamn så blev faktiskt t.o.m. jag lite överraskad. Jag hade inte trott att de skulle vara riktigt så fräcka. Jag menar, alldeles oavsett vilka anklagelser som framkommit så är Johan vald av Stockholms medlemmar och hade ända till slutet stöd ifrån de övriga representanterna i distriktsstyrelsen. Dessutom väcktes aldrig ens något ärende i frågan i riksstyrelsen utan det hela hanterades ”informellt”. Huruvida partistyrelsen ens har fått studera de konkreta anklagelserna låter jag vara osagt.
Ur min synvinkel så förefaller de anklagelser som lagts fram inte vara av sådan natur att de borde ha lett till uteslutning – för ingen skall tvivla på att det är vad det här hade lett fram till i slutänden. Jag vet att det fanns vissa i Stockholm som har partiledningens öra som ansåg att Johan var olämplig som distriktsordförande, men ärligt talat, killar – det hade varit hederligare att lägga fram ett förslag på någon annan ordförande vid årsmötet i så fall. Nu togs det aldrig upp inför medlemmarna.
Jag kan bara önska Johan lycka till i sitt fortsatta politiska arbete. Jag betvivlar inte att vi också i framtiden kommer att stöta på varandra i olika sammanhang.
