Wordpress

Jag experimenterar lite med Wordpress just nu. Eventuellt flyttar jag bloggen dit om jag fastnar för formatet. Experimentbloggen återfinns på jockelarson.wordpress.com . Notera att det som skiljer i adressen är att "larsson" där stavas med ett s, inte två. Det är väl antagligen moderaten eller miljöpartisten Joakim Larsson som hunnit regga sig först. :-)

Om valsystemet

Nu i dagarna har det talats mycket om risken för att valsedlar blir slängda i förhandsröstningslokalerna. Det här har vi fått lida mycket av tidigare val. denna gång är ju skadan mer begränsade eftersom det är lag på att valförrättarna ska se till att det åtminstone finns partimarkerade valsedlar i lokalerna. Här och där erbjuder sig dessutom förrättarna att lägga ut våra valsedlar om de får en bunt att fylla på med. Mycket hyggligt.

Icke desto mindre är valsedelssystemet ett otyg. Små partier (inte bara vi) lider mycket av det. Jag skulle mycket hellre ha ett system där alla partier fanns listade på en valsedel där väljarna sedan finge kryssa för det parti och den kandidat som de helst ville ha.

När jag säger "alla partier" så menar jag "alla partier som registrerat sig till riksdagsval". Man kan förstås diskutera vilka krav som ska gälla för registrering, men min grundinställning är att dessa krav ska vara mycket generösa. Det är ett rättvise- och demokratikrav att kunna kandidera med ett parti i ett val anser jag - till och med om det är ett enmansparti.

Se Torbjörn Jerlerup för debatt i ämnet.

En svensk vision, del 2

I ett tidigare inlägg har jag diskuterat Sveriges historia och de motsättningar som uppstår i ett splittrat samhälle. I det här inlägget tänkte jag gå in mer i detalj på det liberala alternativet, och varför det inte kan fungera.

Det framhävs ofta att ett alternativ till det etniskt homogena samhället skulle vara ett samhälle vars sammanhållande kitt skulle vara baserat på mänskliga rättigheter, på yttrande-, religions- och åsiktsfrihet och där den enskildes bakgrund, kultur och språk skulle vara oväsentligt.
Det är måhända en förförisk tanke. Spontant är det svårt att att försvara sig mot detta eftersom tanken är så enkel – ”varför kan alla inte bara få göra som de vill och lämna varandra ifred?” Tyvärr är det inte så enkelt.

Till att börja med kan det vara värt att påpeka att de mänskliga rättigheterna (MR) inte har tillkommit i ett kulturellt vakuum. Tvärtom skulle jag vilja hävda att MR i allra högsta grad är bundna till det västerländska och kristna kulturella arvet. Det är slående att världens muslimska länder har sett sig föranledda att sätta ihop en egen version av vilka rättigheter det är som ska gälla (den s.k. Kairodeklarationen) eftersom de har haft svårt att acceptera MR som det antagits av FN. MR är helt enkelt inte universellt giltiga värderingar utan lika subjektiva som vilken annan åsikt som helst (för en intressant diskussion av detta, se t.ex. författaren Richard Rorty).

Men: även om nu MR skulle vara allmänt accepterat som giltigt så menar jag att detta inte skulle räcka. Det ligger i människans natur att söka sig till likasinnade och att upprätta lagar för sina samhällen som är baserade på den egna moralen. Denna egna moral är i sin tur baserad på den enskildes arv och uppväxt; på kultur, traditioner, språk och religion som kan ha rötter hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden. Låt oss ta några konkreta exempel:

Det är inte så länge sedan som den svenska statskyrkan avskaffades. Detta system hade sina rötter i Gustav Vasas uppbyggnad av det självständiga Sverige på 1500-talet och var någonting som länge var självklart för många svenskar. Jag spekulerar bara nu, men jag gissar att vid en folkomröstning vid det tillfälle frågan var aktuell så hade utfallit blivit att statskyrkan skulle behållas. Omvänt kan man gissa att frågan huruvida islam skulle vara statsreligion (eller ”mest gynnad religion” eller vad man nu vill kalla det) skulle få ett mycket starkt stöd i valfritt muhammedanskt land.

I Sverige har vi (åtminstone teoretiskt) en långtgående yttrandefrihet. I praktiken är det dock vissa saker som är inskränkta – man får inte sälja negerbollar, man får inte kalla bögar för en svulst på samhällskroppen (om det inte sker i religiösa sammanhang) osv. Andra länder har andra regler – exempelvis är det mycket strikta lagar gällande hanteringen av hakkors i Tyskland (av begripliga historiska skäl) och man kan inte räkna med att fritt få attackera islam hur som helst i muslimska länder.

Det älskade och hatade systembolaget är en svensk institution som ursprungligen byggdes upp som en del i en strategi att få ner det svenska supandet. Trots detta (och trots motboken, en fascinerande uppfinning som jag i ungdomen faktiskt var ganska positiv till) så är det socialt accepterat att dricka sig asfull i Sverige idag. Samtidigt är det fortfarande i de flesta sammanhang inte accepterat att använda några andra droger än alkohol och vi har också en relativt sträng narkotikalagstiftning. Som jämförelse kan nämnas hur vissa andra folkgrupper har en annan inställning till drogbruk och ser det som traditionellt och fullt acceptabelt med exempelvis kat-tuggning. Sa förresten någon snus?

Här och där i Sverige har det börjat dyka upp skolor som har etnisk grund. Jag ska inte låtsas att jag har arbetat på någon mer exotisk sådan, men jag har åtminstone arbetat på skolor där undervisningsspråket var engelska och där också huvuddelen av eleverna hade icke-svensk (till stor del anglosaxisk) bakgrund. Motsvarande exempel finns på skolor och förskolor med arabisk (eller för den delen tysk eller vad man nu vill) inriktning.

Hur ska vi bete oss mot våra barn? Barnaga har varit olagligt i Sverige i ca 35 år. För något år sedan såg jag en dokumentär på TV som handlade om attityden till aga som metod för barnuppfostran bland invandrargrupper från mellanöstern. Flera gymnasieungdomar med utländsk bakgrund vittnade där om hur de hade fått stryk under uppväxten och efter en del letande gick det till och med att hitta en förälder (som faktiskt verkade hel, ren, normal och en ganska välanpassad individ annars) som på rätt god svenska förklarade att jo, han visste att det här egentligen var olagligt i Sverige, men den här uppfostringsmetoden var helt enkelt oundgänglig när det gällde att tillrättavisa olydiga barn. I slutet av programmet tillfrågades ungdomarna hur de själva såg på aga nu. De svävade lite på målet, men när det kom till kritan sade de flesta att de förmodligen skulle aga sina egna barn också när den dagen väl kom.

Religion, normer för det offentliga samtalet, drogvanor, språk, barnuppfostran. Allt det ovanstående är i allra högsta grad saker som berör den enskilde och som är viktiga för att tala om vilka vi är, vad vi accepterar i vårt samhälle, vad som är rätt och vad som är fel.

Och allt det ovanstående är också ståndpunkter som i allra högsta grad är beroende av vilken kultur man är uppväxt i, vilka värderingar man bär med sig, vilket språk man talar och vilken religion man har.

Min poäng med exemplen ovan (och det går att hitta fler) är att MR inte kan vara grunden för ett samhälleligt kitt utan att man tänker bort alla kulturer helt. Visst, yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet och tryckfrihet kan vara hur utmärkta tankar som helst - men rättigheter kan bara existera i ett samhälle där det redan finns ramar för vad som är acceptabelt och inte som den dominerande majoriteten redan är överens om, ramar som ofrånkomligen är kulturellt definierade.

Ibland anklagas nationalister som jag själv för att vara antidemokratiska eftersom vi vill att nytillkomna invandrare skall anpassa sig till Sverige och anta svenska värderingar. Egentligen menar jag nog att förespråkarna för det liberala alternativet är oerhört mycket mer långtgående – i princip måste en total likriktning av alla människor i hela Sverige genomföras om MR-alternativet skall kunna vara någon grund överhuvudtaget för ett samhälleligt kitt. Alla måste ge upp sitt språk, sin religion, sina traditioner och sina idéer om barnuppfostran till förmån för någon statligt dikterad enhetslinje.

Nu tycker kanske någon att jag överdriver. "Det skulle aldrig komma därhän," säger motståndaren. "I själva verket skulle man försöka vidmakthålla någon sorts balansgång som kanske påminner om den nuvarande, där man har en viss frihet inom juridiska ramar att bibehålla språk och traditioner." Visst.

Om vi för en sekund bortser från att detta alternativ är synnerligen vagt formulerat och att det finns stora praktiska problem behäftat med detta (man får behålla sin religion så länge som den inte påverkar något, sitt språk så länge det inte ställer till besvär, sina värderingar så länge man inte försöker använda dem) så är det just det som vi har försökt hittills. Vad det ovanstående skulle leda till är ett stort antal gruppbildningar på etnisk grund. Vi skulle få vissa områden som är helt dominerade av vissa folkgrupper (t.ex. assyrier i delar av Södertälje) och områden där det knappt existerar etniska svenskar alls (Rinkeby) och det skulle bildades subkulturer med täta band där man var mer lojal mot den egna gruppen än övriga samhället, vilket i sin tur skulle ge etniskt grundade maffiaorganisationer (den s.k. ”Juggemaffian” eller varför inte den ryska maffian är ganska bra exempel, liksom för övrigt den ursprungliga italienska maffian i Förenta Staterna) - alltså vad vi idag kallar segregation. (Jag tycker att Alain Finkielkraut är inne på ungefär den linjen i den debatt som refereras här)

Med andra ord – med det mindre radikala liberala alternativet som jag har skisserat ovan så kan MR helt enkelt inte utgöra ett samhälleligt kitt. Det kan bara fungera i det fall det blir extremt förtryckande för den enskilde på en nivå som inget förslag från SD någonsin har varit i närheten av.

Vilken sorts samhälle bör vi då bygga istället, och varför? Det ska jag återkomma till i ett tredje inlägg.

En svensk vision, del 1

För någon vecka sedan har det startats ett försök till bloggdebatt om hur man ska bemöta Sverigedemokraterna. Ett av inslagen i denna debatt har varit uppmaningen att skapa en vision av Sverige för att kontra den nationella. Nu har det dykt upp en sådan som är välformulerad och genomtänkt och som inbjuder till en saklig och eftertänksam diskussion på det sätt som jag anser att riktig politik bör bedrivas – med andra ord vill jag som svar på detta ge min egen vision och bild av Sverige. Jag ska försöka att i det här inlägget enbart beskriva hur jag själv ser på saker och ting och spara min kritik av motståndarvisionen till ett senare inlägg.

Sverige är svenskarnas land. Jag ser detta inte enbart som ett postulat, utan faktiskt som krasst konstaterande av fakta. Under så gott som hela Sveriges historia har befolkningen här utgjorts av svenskar (och det faktum att det fanns provinser som löd under den svenska kronan som hade annan befolkning ändrar inte på detta. Exempel: Det inre av Finland, Livland, Svenska Pommern etc) . I de fall där det förekom invandring så var detta så gott som enbart enstaka specialister (militärer och smeder, t.ex.) från oss närstående folk som snabbt assimilerades i majoritetsbefolkningen. Ända fram till strax efter andra världskriget var andelen personer med utländsk bakgrund minimal i Sverige (omkring 1%).

Det här har utgjort en styrka för Sverige. Sverige är ett land där solidaritet, jämlikhetssträvanden och en sund misstänksamhet mot personer som anser sig förmer länge har varit starkt förankrade värden. Det här beror förstås inte enbart på det etniskt homogena svenska samhället utan också på en lång historia av en stark bondeklass, en svag adel och en kungamakt som tidigt allierade sig med bönderna. Med vetskap om detta förhållande kan mycket av inslagen i vår historia göras begripligt, som t.ex. den svenska samförståndsandan och kanske också den svenska socialdemokratins långa dominans. Det finns givetvis en baksida av dessa värden också, som exempelvis det hårda socialt tryck från bondesamhället att avvikare skall rätta in sig i ledet som idag har en rest i form av den så kallade jantelagen.

I Sverige har vi tack vare dessa sociala faktorer (frånvaron av etniska eller religiösa minoriteter, stark bondeklass osv) kunnat bygga upp ett samhälle som i hög grad har varit tillåtande för den enskilde individen, ett samhälle som byggde på en hög grad av solidaritet mellan invånarna och som inte har varit i behov av starka repressiva maktmedel från statens sida av den enkla anledningen att det ofta gick att bygga upp samförståndslösningar.

Jag kan inte nog understryka att en absolut förutsättning för ett sådant samhälle har varit frånvaron av större samhälleliga konfliktlinjer. Det har gått att enas i Sverige eftersom det helt enkelt har funnits en betydande värdegemenskap som väldigt många har kunnat sluta upp kring. En följd av detta har tyvärr blivit en viss naivitet gentemot omvärlden och en övertro på möjligheterna att alltid i alla lägen komma fram till kompromisser som alla inblandade i en konflikt kan vara nöjda med. Det är min övertygelse att så inte är fallet. Det existerar sådant som värdekonflikter och intressekonflikter på högst reell grund där annat än tillfälliga vapenvilor inte kan åstadkommas. På många platser i världen har detta varit det naturliga tillståndet, och staten har inte utgjort den neutrala medlaren utan snarare ett instrument för den intressegrupp som för tillfället har lyckats rycka åt sig spakarna.

Jag menar att vi nu bygger om vårt samhälle från det homogena konsensussamhälle jag har beskrivit ovan till ett land som innehåller just de konflikter som vi så länge har varit förskonade från. På lång sikt är det så kallade mångkulturella samhället någonting som inte kan existera annat i en övergångsfas. Förr eller senare kommer konflikter mellan motstridiga värden och intressen att göra att talet om tolerans och mångfald framstår som ett cyniskt skämt.

En sak skall vi svenskar också vara säkra på – i ett sådant samhälle kommer vi att utgöra förlorarna. Under efterkrigstiden har andelen (och antalet) utrikes födda samt personer med utländsk bakgrund konstant ökat, medan antalet med svensk bakgrund har stått still sedan 1970-talet. Det krävs inte några större matematiska kunskaper för att inse att detta förr eller senare kommer att leda fram till att svenskarna hamnar i minoritet, i bästa fall en stor minoritet bland många andra minoriteter.

Men det behöver inte vara så! Vi har ett val här. Det är inte så att vi måste fortsätta med ett utsiktslöst försök att bygga ett mångkulturellt samhälle när andra möjligheter finns. Vi kan, om vi väljer det, istället välja att bibehålla en reglerad invandring från närstående länder för att undvika att vi bygger upp etniska minoriteter i vårt land. Vi kan, istället för att ha en hög och kontraproduktiv flyktinginvandring, istället välja att hjälpa folk på plats där oftast de mer omedelbara behoven av hjälp och bistånd finns.

Ett sådant alternativ är inte något som står i konflikt med en vilja att hjälpa nödlidande. Direkthjälp skulle kunna hjälpa minst lika många att rädda livet och troligen fler. Det upphör aldrig att förvåna mig hur detta enkla konstaterande på något sätt alltid går förbi våra etablerade regimpolitiker. Jag tror att det ofta handlar om viljan att känna sig god istället för viljan att faktiskt göra gott. Hellre än att hjälpa hundra människor i något avlägset land som man aldrig kommer att träffa så verkar många välja att hjälpa den enda person som står framför dem. Det är nog ett mycket mänskligt drag. De hundra man kunde ha hjälpt är bara siffror på ett papper, men den enskilde främlingens tårar som man har precis framför ögonen är något mycket konkret att förhålla sig till. Icke desto mindre ska man inte lura sig själv – den som väljer att låta de hundra okända dö på grund av brist på billiga mediciner och tak över huvudet enbart på grund av önskan att känna sig god är inte driven av altruism utan av själviskhet.

Men om det nu är önskvärt med ett samhälle uppbyggt kring gemensamma värden, kan vi då inte bygga upp ett sådant kring gemensamma liberala värden (som t.ex. jämlikhet mellan könen, religionsfrihet och yttrandefrihet) och bibehålla en närmast fri invandring, såsom vissa liberala debattörer hävdar? Jag menar att detta inte går och inte kan gå, vilket jag tar upp i del 2 av det här resonemanget.

Att bemöta Sverigedemokraterna

Moderaten Kent Persson har startat något som han kallar veckans bloggdebatt där han förespråkar alternativa sätt att bemöta Sverigedemokraterna. Hans resonemang vilar på något som har tagits fram av två piratpartister:

Vi är övertygad om att det enda sättet att vinna debatten med Sverigedemokraterna bland deras sympatisörer måste bygga på något annat än smutskastning.
Vi tror det handlar om tre saker:
1. Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
2. Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
3. Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.

Jag ser det här som en trend bland våra motståndare. De mer intelligenta av motståndarna verkar ha bestämt sig för att det antagligen inte kommer att fungera med en fortsatt utestängning och marginalisering i längden (såvida den inte blir betydligt mer hårdhänt än vad den är just nu, och det verkar alla inte riktigt ha mage till). Jag tror dock ändå att denna alternativa strategi kommer att misslyckas, iallafall baserat på vad den förklaras utgöra ovan.

1. ”Lyssna på dem”? Vad betyder det lite mer konkret? Jag misstänker nämligen att om våra potentiella väljare, som enligt undersökningarna redan är bland de som är mest misstänksamma till politiker av alla, ska mötas av politiker som ”lyssnar på dem” men sedan ger blanka fan i att göra ett smack åt det som de har hört så kommer vårt väljarstöd knappast att minska.
2. Det här är ju vad alla partier förväntas göra hela tiden. Självklart handlar politiskt vardagsarbete om att också mellan valen prata politik med intresserade och att förklara varför man gör som man har gjort. Om detta nu helt enkelt är mer av samma sak som de etablerade partierna kolporterar också till vardags, varför skulle det fungera nu när det inte har gjort det förut?
3. ”Bygga en berättelse...” grunden för resonemanget vilar på att det inte är någon sanning som får folk att rösta som de gör utan vad folk får för sig, och att de politiska partierna inte ska ägna sig åt sanning utan åt ”berättelser”, dvs. fritt fram att fabulera hur mycket man vill så länge som det främjar ”berättelsen” man vill föra fram.
Bortsett från att det är moraliskt förkastligt (och mycket talande för författarnas syn på politik) att basera sin politik på vad man ser som den mest röstmaximerande propagandahistorien istället för vad man faktiskt tror på, så betvivlar jag att det är en hållbar strategi.

Vår väljarbas vilar på en grupp väljare som håller invandringsfrågan som den viktigaste, och vid det här laget har vi också hunnit få en grupp väljare som är återkommande och röstat på SD i flera val. Med en ”berättelse” skulle man alltså åstadkomma att dessa väljare skulle avstå från att stödja det parti som företräder den högst konkreta och lättbegripliga åsikten ”ta emot färre flyktingar” till för mån för något annat parti som istället erbjuder en här odefinierad berättelse. Det låter mer än lovligt flummigt.
En mer vällovlig tolkning skulle kunna vara att man istället vill komma åt SD:s potentiella väljare, dvs. de väljare som lutar åt oss men ännu inte har bestämt sig. Det är en mer begränsad målsättning där man accepterar tanken på SD i riksdagen och siktar mot att hindra att vi växer ytterligare. Kan det lyckas? Jag är fortfarande skeptisk. Det här är helt enkelt alltför löst i konturerna för att kunna bedöma något sådant.

Sverigedemokraterna och överfallen

Det har blossat upp en debatt mellan några olika bloggare om de förföljelser som sverigedemokrater utsätts för.

Det började med att bloggaren mymlan läste Niklas Orrenius bok om oss och förskräcktes över hur illa vi behandlades av media och diverse vänsterpack. Därefter fick hon omedelbart svar av Erik Wiklund och sd-ätaren Nicke Lindqvist. De två senare menar att det inte alls är så att SD behandlas fel i media eller att det tigs ihjäl när SD:are utsätts för brott.

Jag kan hålla med om att situationen har förbättrats något. Idag kan vi faktiskt nå ut i media, och förmodligen var det en milstolpe när vi för första gången någonsin släpptes in på DN Debatt, det etablerade politik-Sveriges megafon nummer ett.

Det kan dock här vara värt att påminna om att detta inte är hel bilden.

För det första: den rapportering som vi ser idag och som började komma igång på allvar efter valet -06 är ett tämligen nytt påfund. Före det valet var det endast i undantagsfall som vi fick del av rapporteringen utanför Skåne (där skiftet ägde rum redan efter valet 2002). Wiklund hävdar ju exempelvis att det idag uppmärksammas när SD:are blir av med sina jobb och det kan kanske vara sant för de mest framträdande aktivisterna, men detta är en sentida omsvängning.

Hur många kände exempelvis till före Orrenius reportage i Sydsvenskan 2006 att Richard Jomshof länge hade haft problem att få anställning som lärare tack vare sina politiska åsikter? Man ska också komma ihåg att i de flesta fall som något sådant uppmärksammades så var det i direkt positiva ordalag - t.o.m ledande politiker gick ut och sade att de var rätt och riktigt att sådana som Jomshof blev av med sina jobb (jag vill minnas att både Mona Sahlin och den dåvarande SSU-basen uttalade sig positivt om Jomshofs avstängning). Hur många kände till före Orrenius reportage i Sydsvenskan 2005 att partiledningen blev överfallna vid ett möte utanför Växjö där flera av dem blev misshandlade med tillhyggen och där tårgas kastades in i lokalen? Ändå kunde Orrenius inte låta bli att spekulera i att vi hade iscensatt attacken själva.

För egen del minns jag den där gången 1997 när jag och ett par andra meningsfränder hade genomfört ett politiskt torgmöte på Sergels Torg och blev överfallna av AFA i en gränd och misshandlade. Vi ringde till tidningarna i Stockholm efteråt, varvid svaret blev från tre av dem att de inte var intresserade av uppgörelser mellan extremistgrupper - med andra ord, vi hade oss själva att skylla och det var inte intressant att skriva om när vi fick stryk.

Det stannar ju inte vid direkta attacker. Jag minns den där gången när jag pratade med hyresgästföreningen i mitt dåvarande bostadsområde om att aktivera mig i föreningen och pyssla lite med bostadsrättsfrågor (jag vill minnas att det jag var mest intresserad av var gymlokalen, som var ganska nedgången). Jag ringde till hyresgästföreningens expedition för att kolla, och de sa att de mycket väl visste att jag var med och att de hade haft diskussioner om en sån som jag alls skulle få vara med i föreningen. Jag fattade vinken.

Jag minns också när jag efter viss tvekan gick med i facket. Jag bestämde mig för det eftersom jag insåg att jag förmodligen skulle behöva advokathjälp om nån rektor skulle få för sig att sparka mig när det kom ut vem jag var. Jag är dock fortfarande ambivalent inför mitt fackförbund, icke minst sedan förbundets chefsjurist skrev en krönika i min facktidning för något år sen om att "det inte förelåg någon skyldighet att hjälpa förbundsmedlemmar att vara främlingsfientliga", underförstått - man får ingen hjälp om man blir sparkad. Fortfarande förekommer det att SD:are blir sparkade ur facket och det verkar fortfarande inte vara tillåtet att ha förtroendeuppdrag i facket.

Min poäng är att en artikel på DN debatt eller en enstaka journalists insatser att vara hederlig inte betyder att vi behandlas likadant som alla andra partier vare sig i tidningar, av myndigheter eller rörande proportionerna av de hot och överfall vi utsätts för.

För det är ju så, för det andra, att vi fortfarande lider av sådana här förföljelser i vårt dagliga arbete.

Även om direkta attacker på våra mest framträdande företrädare faktiskt tenderar att uppmärksammas nuförtiden så talas det mycket tystare om alla de saker som vanliga sympatisörer och vanliga medlemmar utsätts för. I mitt eget distrikt Uppland har vi fortfarande problem med det här och jag har mött det fler gånger än vad jag kan räkna. Några exempel från de senaste åren, lätt anonymiserade:

• En kommunalanställd tjänsteman som också råkar vara medlem i Sverigedemokraterna blir inkallad på kontoret av sin chef och får veta av denne att det inte är tillrådligt att engagera sig öppet i partiet. Det vore inte bra för anställningen.
  
• En hantverkare som tar kontrakt från en statlig myndighet vågar inte vara offentlig företrädare för SD med motiveringen att han är rädd att bli av med sina kontrakt. Senare bränns hans bil upp av AFA, vilket förstås inte rapporteras i tidningen.
  
• En ungdomsmedlem sitter och pratar med ett par sympatisörer på ett kafé. Mot slutet av samtalet kommer ett par personer fram och upplyser om att de har filmat konversationen och nu tänker ta reda på var de närvarande bor och arbetar. Sympatisörerna hörs sedan aldrig av igen och ungdomsmedlemmen vägrar efter detta att synas ute på stan igen i partisammanhang. Sedermera försvinner vederbörande helt ur partiet.
  
• En aktiv medlem i SD i länet följer med på en flygbladsutdelning. Vid slutet av utdelningsrundan springer en man med ett järnrör förbi, slår det i skallen på vår medlem och försvinner sedan snabbt nedåt gatan. Sjukhusbesök följer. Personen är idag inte medlem.

Hur kan man hävda att vi behandlas likadant som alla andra partier och att vi bara spelar martyrer när händelser som det ovanstående är sådant som vi får leva med? Inget av det ovanstående är sådant som presenteras som nyhetsvärdigt. Effekten blir att folk drar sig för att engagera sig i SD av en fullt berättigad rädsla för att drabbas fysiskt, ekonomiskt eller socialt. Hur kan man tro att folk ska våga engagera sig i SD om man riskerar att bli avskedad från sitt arbete, överfallen på gatan, sparkad från hyresgästföreningen, bli av med företagskontrakt, antastad på kaféer, och få sin egendom förstörd - och sedan bli anklagad i media för att "bara spela martyr?" Faktum är att jag själv tvekade innan jag skrev det här inlägget eftersom jag vet att det kommer att bidra till rädslan och göra det ännu svårare att rekrytera nya medlemmar och aktivister.

När AFA läser den här artikeln kommer de att gnugga händerna av glädje. Samtidigt, på Den Där Tyska Sidan Som Stulit Vårt Namn, så kan jag läsa en artikel om hur det är helt rätt att avskeda lärare som är sverigedemokrater, och jag kan inte låta bli att undra hur mycket som egentligen har förändrats de senaste åren.

Sverigedemokraterna och "sociala medier"

På sistone har det dykt upp en nätdebatt om Sverigedemokraternas skicklighet på sociala medier. Det började med att SvD publicerade en artikel om SD-sympatisörers och SD-bloggares aktivitet på nätet. Resten av det IT-aktiva politiksverige blev givetvis gröna av avund och snart därefter publicerades ett stort antal webbpostningar och debattartiklar med den huvudsakliga innebörden att så är det inte alls, SD är i själva verket värdelösa. Huvudargumentet verkade bestå i att "Det är fel att bedöma Sverigedemokraternas prestation i sociala medier enbart utifrån deras egna kriterier på det här sättet. Då bryr man sig ju inte om vad sociala medier används till, att bygga relationer, övertyga och föra en politisk diskussion."

Jag förstår resonemanget. Jag har sedan någon tid tillbaka använt twitter själv (även om jag länge var skeptisk) och en sak som man snabbt märkte var att twitter på många sätt har blivit de etablerade tyckarnas främsta nätverksverktyg. Politiker och journalister småpratar med varandra och bollar halvprivata kompiskommentarer med nyhetstips och länkar till varandras bloggar och tidningsartiklar. Politiken och journalistiken blandas och ofta är man tvungen att googla lite innan man kan räkna ut om det som skrevs kom från en journalist eller politiker.

I den meningen har Brit Stakston, Greenhill Relations och andra kritiker helt rätt: vi är dåliga på sociala medier. Vi kan aldrig vara en del av den världen. Den åsiktshegemoni som finns i den delen av "bloggosfären", eller vad man nu vill kalla den här virtuella världen är helt enkelt ingenting som vi är, eller ens vill, vara en del av. Därför upplevs det av murvlar och politiker som att vi trollar när vi eller våra sympatisörer dyker upp med kommentarer. Ta t.ex. följande twitterkonversation mellan Lars Truedson (journalist på Sveriges Radios "Medierna") och Hampus Brynolf (f.d. AFA, f.d. murvel på Fokus, numera sossarnas ansvarige för sociala medier) :

HB: Om "dominera sociala medier" betyder att trolla mest, då är definitivt SD vinnarna.
HB: Irriterar mig på den utbredda föreställningen om att sd är duktiga på soc medier.
LT: Intressant - förklara!
HB: klassiska saker, som övriga bedöms utifrån: de megafonerar, är inte i dialog, deltar inte i debatten...
HB: men tycker också att svds kvantifiering av soc medier-kompetens har sina brister...
LT: . Men nog är de överallt? Tror du det har effekt som gynnar dem?
HB: Ja, jag tror det...
HB: Men det påverkar också att vi ständigt pratar om hur duktiga de är på sm ;)

Alltså: kritiken går ut på att det inte blir någon debatt och att vi bara säger vad vi själva tycker. Men hur ska man kunna debattera med samma sorts människor som är just desamma som i alla år har tystat debatten om invandringen eller rentav varit de politiker som drivit igenom dessa politiska beslut? Vi talar helt enkelt förbi varandra och kommer alltid att göra det. Dessutom - såna som Brynolf inser antagligen att ju mer man talar om ett parti, ju mer man säger att partiet är bra på något, desto mer sant blir det. Alltså är det självklart att han som sossehjon vill att det ska pratas så lite om SD i positiva ordalag som det bara går.

Därför tycker jag att man kan ta ganska lätt på diskussioner av det här slaget. Den etablerade politiska klassen känner sig hotad, det är hela saken.

Angående den tyska sidan

Magnus Bråth, nån sorts IT-expert, har kommenterat debaclet kring Den Tyska Sidan. Jag säger såhär:

Jovisst, partiet har säkert gjort misstag i sideskonstruktionen.

Däremot är det faktiskt inte partiet som såg till att den förra sidan kraschade. Det är saboterande hackare.

Det är inte partiet som har startat den tyska sidan. Det är en SEO-sabotör ute efter att jävlas.

Det är inte slutligen inte partiet som har sett till att sprida länkningen till den tyska sidan. Det är politiska fiender och massmedia.

Innan motgnället börjar - nej, jag har inget emot att politiska fiender försöker säga emot våra argument. Sånt får man stå ut med. Däremot stör det mig att man uttryckligen startar en sida som den tyska i akt och mening att hindra oss att synas. Det hade jag kunnat leva med, eftersom taget för sig själv hade det haft ungefär samma effekt som en finnig AFAit som river ner en av våra affischer. Värre blir det när hela mediaetablissemanget hakar på med länkningar till sidan. Då får det karaktären av sanktionerat sabotage.

Diskussion med Erica Lundström

Jag snubblade över en ilsken ung motståndare igår och bestämde mig för att svara på hennes frågor. det enklaste är nog om jag dedikerar en bloggpost till hela den diskussionen istället för att sprida ut den över flera poster.

Hennes initiala frågor:

Vad jag skulle vilja få höra från en Sverigedemokrat är framförallt; Vad fan är en svensk egentligen? Vem har rätt att bestämma vem som är svensk, vad som är svenskt och vem som har rätt att vistas i Sverige? Vad äter en Sverigedemokrat som de anser är tillräckligt svenskt och var går gränsen, potatisen importerades ju till Sverige på 1700-talet -har den funnits i Sverige tillräckligt länge för att anses assimilerad i förhållande till den svenska kulturen?

Mina inledande svar:

1. En person som tillhör den etniska gruppen "svenskar".
2. Alla som är svenskar kollektivt.
3. Se ovan.
4. Det bestämmer vi alla via staten. Såvitt jag vet har inget land fri invandring.
5. Det varierar nog. Själv gillar jag husmanskost eftersom jag till stor del föddes upp på det.
6. Ja, svenskhet kan inte reduceras till frågan om potatis eller ej.

Hennes senaste kommentar:

1. En person som tillhör den etniska gruppen "svenskar".
Det är knappast ett svar på frågan, en tydligare definition tack!

2. Alla som är svenskar kollektivt.
Vilket kollektiv är det du menar?

4. Det bestämmer vi alla via staten. Såvitt jag vet har inget land fri invandring.
Vad är det för svar? Du som Sverigedemokrat borde ju verkligen kunna definiera "svenskheten" som ni talar så vitt och brett om tydligare än så. Särskilt med tanke på att hela erat partiprogram är uppbyggt på "nationell identitet" -så föreskriver ni(du?) staten det. Det ter sig som ytterligare ett sätt att slippa svara på frågan.

5. Det varierar nog. Själv gillar jag husmanskost eftersom jag till stor del föddes upp på det.
Okej trevligt, hoppas du trivs med den kosten och att den i allra högsta grad bekräftar din nationella identitet!

6. Ja, svenskhet kan inte reduceras till frågan om potatis eller ej.
Naturligtvis inte, använde den främst som en metafor om huruvida man kan dra en gräns tidsmässigt när det gäller integration. Om man säger såhär då; Hur länge måste en person/släkt finnas i Sverige för att anses vara svensk?

Struntprat

Det här är sån jävla bullshit.

Betyg på åsikter

Ser på TV i afton att Aniaragymnasiet i Göteborg har en policy om att inte släppa in Sverigedemokraterna eller Nationaldemokraterna på skolan. Den delen är ju självklart fel, och så fort vi överklagar så lär vi få komma in.

Mer fascinerande är att deras samhällskunskapslärare säger rent ut att han betygssätter åsikter. "Enligt min tolkning står det så i läroplanen", säger han. Den elev som ger uttryck för "rasistiska åsikter" (och med tanke på vad samme lärare säger om SD så är det ju inte svårt att gissa att han räknar SD-stöd dit) skall ha underkänt i samhällskunskap.

Som lärare är jag beklämd. På sätt och vis är det ju bra att han säger det rent ut, eftersom det öppnar för möjligheten för den elev som drabbas av detta att överklaga betygen. Det är nästan värre med de lärare som har en icke uttalad policy om detta.

Demokrati och yttrandefrihet, någon?

UPPDATERING
Det finns fler såna lärare.

Ny blogg

Jag har då och då tittat in på bloggen Nonicoclasos och läst den med intresse. Det har endast blivit då och då eftersom alltför ingående läsning av bloggen är smärtsamt för själen, men icke desto mindre väcker den fascinerande tankar. Därför hamnar den nu bland mina länkar här till höger.

Nonicoclasos

Första mätningen efter valet

SVD (och Göteborgs-Posten) publicerar idag den första SIFO-mätningen efter EU-valet. Det ser bra ut. Så gott som helt jämnt mellan blocken och 3,1% för SD.

Jag har under det gångna året varit skeptisk till de förhoppningar som många sympatisörer har om att vi är underskattade i opinionsmätningarna. Jag menar, man måste väl förutsätta att opinionsinstituten fattar galoppen någon gång och förbättrar sina mätmetoder? Tyvärr finns det inget sätt att, förutom på valdagen, mäta det verkliga stödet. Nu visar EU-valet att det fortfarande är så att opinionsinstituten tar fel på vårt stöd. Tydligen kan man räkna upp resultaten med sisådär 40-50% för att få ett rättvisande resultat... och då når vi över spärren.

Inslag.se diskuterar riksdagssituationen vid ett riksdagsinträde för SD. Per Gudmundson hänger på i kommentarsfältet. Nu är det många som är spända.

NEO, riksdagen och missnöjet

I dessa tider är det lätt att bli överlastad. Jag har varit på kommunkonferens, vilket egentligen är tillräckligt för ett eget inlägg. Jag har suttit i kommunfullmäktige, vilket egentligen förtjänar ett eget inlägg. Det amerikanska valet förtjänar ett inlägg det med. Ändå blir det inget – andra saker finns att göra.

Nu har det dock dykt upp något som jag inte kan låta bli att skriva om. Det liberala magasinet NEO har gjort ett specialnummer om de etablerade politikernas mardröm inför valet 2010 – Sverigedemokraterna kommer inte bara in i riksdagen utan blir också vågmästare. På annat håll ser jag att bland annat Johan Ingerö spekulerar i att SD kommer att implodera likt Ny Demokrati när vi väl når över riksdagströskeln. Neos argumentation förefaller landa i att det bästa är att låta en borgerlig regering styra med passivt stöd av SD, vilket skulle få oss att krascha mot den grå vardagens klippa och tappa väljarstöd, underförstått för att vi inte skulle kunna fortsätta att dra till oss ”missnöjesväljare.”

Jag betvivlar detta. Det är en förenkling att tro att likheterna mellan NyD och SD är så stora att vi kommer att agera på exakt samma sätt. Det är också för enkelt att tro att vi inte inser att det är nödvändigt att hålla hårt i partigruppen i riksdagen.

Jag har såpass mycket insyn i partiet att jag törs säga att ett av de viktigaste kriterierna för att bli uppsatt på valbar plats är att man förmår samarbeta med resten av riksdagsgruppen. Våra riksdagsmän kommer tveklöst att handplockas av styrelsen med just detta i åtanke. Det är naturligtvis möjligt att det kan smälla till i personvalet i någon valkrets, men om partiledningen har något alls att säga till om så kommer det att bli en grupp ledamöter som förstår att lyda partipiskan. Ny Demokrati bildades bara några månader innan valet och hade ingen chans att sätta ihop en samtrimmad grupp på det sätt som SD kommer att göra. Det är med andra ord osannolikt att riksdagsgruppen kommer att splittras annat än i någon enstaka fråga och antagligen då inte i någon fråga som är av större betydelse (jag kan möjligen tänka mig att röstsplittring kan förekomma när det gäller enstaka motioner).

Det där med ”missnöjesväljare” är jag också skeptisk till. Många debattörer tycks tro att vi på något sätt lurade väljarna och att de som röstade på oss inte egentligen håller med om programmet utan bara röstade på oss för att jävlas. Jag kan hålla med om att det nog kan finnas en sådan grupp bland våra väljare, men om något så skulle jag vilja säga att den andel av våra väljare som är att betrakta som sverigedemokratiska ”kärnväljare” är att betrakta som tämligen hög jämfört med andra partier. Utrymmet räcker inte till för att gå in på enstaka undersökningar, men t.ex. har valforskaren Marie Demker hävdat (i just NEO) att SD nu har en grupp kärnväljare. Ser man på annan forskning så verkar våra väljare också i hög grad ha en åsiktsprofil som överensstämmer med med partiets ställningstaganden. Ur min synvinkel så verkar det snarare som att det är troligt att vi kommer att behålla de väljare vi får snarare än att de skingras.

I vinter släpps också en rapport från institutet Ratio som just behandlar våra väljarframgångar. Jag ska givetvis läsa den och återkomma med synpunkter.

Nyval som alternativ

Peter S-W har ett intressant debattinlägg om följderna av valet 2010, när nu Mp har bundit sig till SAP. Jag instämmer i hans analys att det förmodligen är en smula korkat av grönkoftorna att redan nu binda sig till SAP, när de antagligen skulle kunna dra åt tumskruvarna på både vänster och höger i ett läge där SD kommer in i riksdagen. För tusan, även om vi inte kommer in i riksdagen (Ha! Trolig ubåt, som vi sa när jag låg i lumpen) så skulle de kunna idka utpressning i ett läge när de själva är vågmästare. Obegripligt. De måste förutsätta att vi inte kommer in och att SAP kommer att vinna valet med stor marginal. Det är lite av ett tärningskast det.

Alltnog, PSW utgår ifrån att SD:s riksdagsgrupp skulle ge sitt passiva stöd till en borgerlig regering hellre än att släppa fram Sahlin (vilket är otänkbart) eller pressa fram ett nyval.

Jag är inte så säker på det. Jag sitter ju inte i PS längre, men jag anser mig ha rätt god personkännedom och kunskap om hur resonemangen går. Jag tror faktiskt att det finns lägen där vår riksdagsgrupp skulle fälla såväl borgerliga som socialistiska regeringsalternativ vid omröstningarna och kanske också pressa fram nyval. Jag tror faktiskt att de flesta situationer skulle sluta så. Den enda situation där vi antagligen inte skulle göra så är ett läge där vi nätt och jämt tar oss in (säg 4-4,5%, ungefär som kd 1994) och opinionssiffrorna dyker direkt efter valet. Ett sådant läge skulle antagligen minska viljan att ta risken av ett nyval. Om vi å andra sidan har lite marginal till spärren (säg 5% och uppåt) och opinionssiffrorna tar ett litet skutt i glädjeyran efter riksdagsinträdet så är det ju tänkbart att vi t.o.m. skulle ha ett bättre läge efter ett nyval. I så fall finns ju inget att förlora på att glatt fälla alla regeringsalternativ som går, om de etablerade nu är dumma nog att inte göra blocköverskridande överenskommelser.

Den liberale doktoranden och samtalstonen

Ibland när man svävar runt i bloggvärldens mer stillsamma nejder så kan man hitta ett och annat som är ganska intressant.

Det här inlägget är skrivet av en doktor i Lund och han diskuterar en händelse i Almedalen för ett tag sedan. Alla som är offentliga SD:are känner igen det - företrädare för etablerade partier vänder en ryggen och någon kommer fram och ska ge en spydig kommentar. Inget nytt där.

Det intressanta är resonemanget som Lundamannen sedan för fram - den samtalston vi väljer är avhängig vår tilltro till att också motparten är ärlig och på jakt efter sanningen. Om vi inte tror att den vi talar med ens försöker tala sanning (eller tror på att sanning existerar) så är det meningslöst att hålla en civiliserad samtalston eller att ens tala med vederbörande.

Jag instämmer. Det är ungefär så jag ser på diskussioner med politiska motståndare också. Det är för mig uppenbart att ganska många etablissemangspartister på låg- och mellannivå håller med om en hel del av det man säger och dessutom lider av rätt stora vanföreställningar om vart SD står. Sådana människor föröker jag vara någorlunda korrekt mot och när tillfälle ges så kan man ju försöka ge dem en bättre bild av SD än vad de har. Jag vill gärna tro att de egentligen inte har några stora problem med vårt program och att de helt enkelt inte har förstått vad det är som håller på att hända. Kanske kan man värva över en och annan av dem - det är ju trots allt ungefär så jag själv och många andra hamnade i SD från början.

Däremot så finns det också "riktiga" motståndare. De är ofta framstående företrädare för sina respektive partier och har förstått precis vad det är som pågår och skiter i det. Det kommer aldrig att gå att få något samförstånd med en sådan människa - för att återkoppla till Lundamannen så tror jag inte att vi och de har samma uppfattning om sanningen och inte strävar efter att uppnå samförstånd eller ens att de spelar rent - och mot sådana har jag mycket svårt att ens vara artig. De är ju trots allt (precis som Tobias Lindgren säger i samma diskussion) landsförrädare.