Historiens vingslag

Ikväll satt jag i ett rum fyllt med människor som mycket fokuserat lyssnade på ett föredrag om bästa sättet att bekämpa mig. Tidningen Expo var i stan, och arbetarrörelsen var bekymrad. ABF hade dragit samman en icke föraktlig del av stans aktiva socialdemokrater för att lyssna till Kajsa Lindohfs redogörelse för vilka Sverigedemokraterna är och vilka argument man kan använda emot oss.

Som jag satt där, så flög mitt sinne tillbaka till ett annat rum, ett annat föredrag, en annan organisation men samma tidning år 1996. En yngre och 15 kilo lättare Jocke hade gått på ett föredrag hållit av dåtidens hjärna bakom Expo - Stieg Larsson. Allt kändes mycket bekant, av ett mycket enkelt skäl - i stort sett samma budskap fördes fram 1996. Det är viktigt att ta debatten med oss. Det är viktigt att syna oss i sömmarna. Det är viktigt att ta det här på allvar. Det är viktigt att ta en diskussion om värderingar med missnöjda väljargrupper.

Det var också många frågor som var desamma - var får de sina pengar ifrån? Kan inte facket göra något? Vem blir egentligen sverigedemokrat? Ska vi inte ta och avslöja vilka rasister de är?

Det verkar som om våra motståndare inte har kommit på något nytt argument alls på elva år. Vad mer kan en nationalist begära?

Kommentar från sidlinjen

Tusan också. Jag skulle ha farit till Halmstad för partiets kommunkonferens den här helgen, men tyvärr sätter hälsan stopp denna gång. Synd.

Hursomhelst, vad jag kan utläsa av det nya förslaget till kommunpolitik för SD ser ganska bra ut. Möjligen finns en del detaljer här och där som jag är lite tveksam till, men i stort sett är jag nöjd. Det finns förstås en sak som oroar mig mer än resten, och det är att partiledningen kan tänkas bestämma sig för att betrakta det här som bindande. Som jag ser det så ska i princip varje KF-ledamot vara rätt fri att rösta som man vill i sitt respektive fullmäktige, även om det kanske inte är hundraprocentigt enligt programmet. Partiet har haft en oroande tendens till centralisering av alltmer beslutsfattande de senaste åren, vilket stämmer dåligt med ett parti som åtminstone tidigare förespråkat ökad decentralisering och lokala beslut. Å andra sidan så är det ju nu positivt att mer fokus läggs (i kommunprogrammet) på närhetsprincipen, t.ex. genom att uppmuntra till kommundelningar. Nåja, jag får följa konferensen via nätet och telefon istället.

Skotten i Rödeby

Nu har det gått en vecka sedan de nu rikskända skotten i Rödeby. Mängder med artiklar har publicerats i ämnet och man får väl förmoda att det kommer att bli fler på ämnet allteftersom fallet sakta dras genom rättsprocessen.

det är alltid lite svårt att kommentera sådant här med massmedia som enda utgångspunkt. Grundregeln bör alltid vara att man inte ska tro på vad som står i tidningarna eftersom de oftast har fel i åtminstone något hänseende, men om man nu inte har förstahandskällor så är det svårt att undvika. Med reservation för eventuella missuppfattningar så har alltså ungefär följande hänt: en familj med ett handikappat barn blir trakasserad månader i sträck. Skadegörelse och direkta överfall anmäls till polisen utan att något händer. Till slut åker ungdomsgänget, som enligt uppgift också har trakasserat andra boende i området, hem till familjen mitt i natten. Enligt en del uppgifter som jag har sett så hade ungdomarna också någon sorts beväpning ("planka", men det är oklart). Fadern försöker avvisa dem och tar med sig hagelgeväret ut. Det slutar med att två ur ungdomgänget skjuts ned.


Frågan jag ställer mig är: vad är problemet?

Beter man sig på det sätt som de här snorungarna har gjort så ska man inte bli förvånad om man råkar illa ut till slut. Jag menar, ingen ska ju lura i mig att det där gänget åkte ut till familjens gård klockan ett på natten för att ge en försoningens kram, be om ursäkt för sitt tidigare uppträdande och bjuda på kakor. Mer troligt är att de var ute efter att hota och förnedra familjen ytterligare.

Festligt nog så har en DN-reporter varit vanvördig nog att ställa den uppenbara frågan till rikets ledande politiker ("Vad skulle familjefadern ha gjort, då?"). Ska man döma av de menlösa svaren så är det rätt uppenbart att den borgerliga regeringen knappast kommer göra säkerheten för brottsoffer bättre på något meningsfullt sätt. De flesta undviker frågorna (utom Hägglund, som åtminstone är ärlig nog att säga rent ut att pappan i familjen inte borde ha skjutit), men priset tas nog av justitieminister Asks svar i den här ordväxlingen:

"Finns det ungdomar som samhället måste skyddas mot?

- Nej."

Eh... jo?

Ett tack till Ted Ekeroth, som också har tagit upp den här frågan på ett bra sätt.

Ett år har gått

Nu har det alltså gått ett drygt år sedan valdagen och som kan kunde gissa så har såväl lokalradion som UNT börjat titta på hur vi och övriga partier i Upplands kommunfullmäktige har haft det under året.

Hur har det gått då? För oss så har verksamheten handlat allra mest om att få någorlunda ordning på KF och våra invalda representanter. Precis som för Sverigedemokraterna i stort så var våra invalda en blandning av förhandsregistrerade kandidater och personer som skrevs till på listorna på väljarinitiativ. Få av våra kommunfullmäktigeledamöter (inklusive undertecknad) har haft någon praktisk erfarenhet av att sitta i KF så vi har fått göra vårt bästa för att stötta varandra över kommungränserna. Själv har jag åkt runt en del till bl.a. Enköping och Heby för att diskutera KF-möten med våra lokala representanter.

I media har det ju framförts en del synpunkter på vår aktivitet i fullmäktige, men jag är rätt nöjd med vår verksamhet ändå. KF-arbetet är ingen tävling i att lägga flest motioner utan handlar om att representera sina väljare och stå för det program man gick till val på. Jag väljer ju alla gånger en rejäl sverigedemokrat till fullmäktige än en egoistisk folkpartist eller en självhatande VPK:are.

Bloggsömn....

(....)

*gäsp*

Oj, är det oktober redan? Det börjar kanske bli dags att väcka bloggen ur sin sömn och faktiskt komma med lite inlägg igen. Bättring krävs!