Jag hoppades länge på att McCain skulle slå honom och länge var det mitt stalltips till alla som frågade mig hur det skulle gå. Jag band mig t.ex. rätt hårt inför arbetskamraterna i våras när jag sa att McCain nog skulle slå Obama i slutspurten. Det tyckte jag höll också, eftersom McCain knappade in och faktiskt ledde i undersökningarna under en period nu i höst. Sen kom den ekonomiska kraschen. Jag tror att det var Jay Cost på Real Clear Politics som uttryckte det bäst:
[V]oters often rely on simple yet sensible metrics to make political decisions about the economy. One of them has been more or less operative since the election of 1840: if the economy tanks during a Republican administration, vote Democrat. If it tanks during a Democratic administration, vote Republican. Applying this rule to 2008, we get the following. McCain, because he is of the incumbent party, gets the political harm. Obama, because he is of the out party, gets the political benefit. That's all there is to it.
Så, McCain förlorar (förmodligen) tack vare ekonomin. Utan kraschen... tja, vem vet?
Av det ovanstående kan man kanske förledas att tro att jag stöder McCain. Icke så. Jag är nämligen lite gammaldags av mig: jag anser att man ska stödja den kandidat som man gillar mest bland alla tävlande, inte bara de två främsta. Under primärvalen så föredrog jag Ron Paul, även om han nu har slagits ut och har avböjt att kandidera som oberoende. Istället så han gett sitt stöd till kandidaten för Konstitutionspartiet - Chuck Baldwin. Baldwin har en del bra ståndpunkter, även om jag inte instämmer i allt. Så - vore jag amerikan skulle jag antagligen rösta på honom.
