En närking till EU

Nu är jag äntligen hemma.

Jag skulle ljuga om jag sa att tempot i den här valrörelsen har varit lika högt som i en riksdagsvalrörelse, men det har ändå blivit en del aktiviteter. Fantastiskt nog har vi kunnat ha ett valtält i flera dagar på torget här i stan för att kunna nå väljare. Extra roligt var det att se folkpartisternas sura blickar några meter bort.

Det har också varit några sista-minuten-utdelningar idag för att nå ytterligare några väljare. Själv landade jag i Tierp på eftermiddagen för att springa ytterligare något i de trappuppgångar jag har täckt så många gånger sen 1994.

Så - den sista frågan: vem röstade jag på då?

Efter lite funderingar blev det ett stabilt och (för den som känner mig) knappast förvånande val. Jag kryssade partiets förre ordförande Micke Jansson. Inte så att jag har något emot Sällström, tvärtom! Han har imponerat på rejält på mig trots den skepsis jag kände när jag förstod i början av förra året att denne då helt okände jämte skulle toppa partiets lista. Jansson skulle dock också klara jobbet i parlamentet galant och jag betvivlar inte att hans ideologiska kompass och långa erfarenhet skulle räcka långt.

Sällström i Agenda

Sven-Olof Sällström fick en sittning i Agenda i afton tillsammans med Fi! och Piratpartiet. Inte illa. Det blev naturligtvis lite snuttigt när talartiden ska delas mellan tre partier som alla behöver sändningstid för att nå ut, men jag tycker att det gick rätt bra. Sällström var lugn och säker och kom aldrig ur balans. Det var bra att han fick tillfälle att hugga på EU-byråkratin och ge en släng av Turkietkritik till PP i sista sekund innan debatten bröts, precis vad vi vill ut med. Möjligen kunde han ha bitit sig kvar i debatten genom att prata färdigt när programledaren ville bryta, men sånt är svårt vet jag.

Bra jobbat.

Debatt

Idag är jag hemma och är sjuk, men ändå en snabb kommentar:

Kvällens SVT Debatt var mycket viktigt eftersom det antagligen blir den linje som framkommer här som blir vårt officiella försvar mot Kaliberaffären. Jag gillar skarpt att Björn gick på offensiven och inte bara backade och skrapade med foten. Åkesson höll en mer tillbakalutad position där han bad om ursäkt för Palmesången, vilket antagligen var det mest lämpliga i hans sits. SR verkade faktiskt bli lite pressade här tror jag.

Bedömning: Kaliberaffären har förstås skadat oss, men det här programmet mildrar nog följderna något.

Själva sändningen (radioprogram 2) återkommer jag till när jag inte har feber.

Ett år till

Jag erkänner - jag har låtit mig övertalas. Jag hade egentligen tänkt kliva av DO-posten i år, men till slut blev jag nedtjatad. Så, SD:are i Uppland som läser denna blogg: Tack för förtroendet. Ni får stå ut med mig i ett år till. :-)

April, april!

Tänk, ett tag hoppades jag faktiskt att det var sant. SR får tackbrev från Nordkorea och skäms och ber om ursäkt för sin infiltration. Sedan tittade jag på datumet. Nå, ett gott skratt fick jag iallafall.

Fast sen blir det ännu roligare. SR-pampen i skämtet tappar koncepterna fullständigt och kräver juridiska åtgärder mot detta oerhörda. Vad? Skämta om mig!? :-)

Bortsett från att pampen givetvis gör bort sig genom sin överreaktion så är det lite intressant att bli påmind om att det här förmodligen är grundattityden i journalistkår och bland makthavare. Om man på minsta sätt förekommer i ett sammanhang där SD nämns eller är involverat så är det katastrof och fasa och kränkande. Hur ska man kunna räkna med objektiv behandling från en sådan yrkesgrupp?

Kaliber

Nu när det har gått ett par dagar sedan det första radioprogrammet med hemlig avlyssning av oss publicerades så har jag hunnit tänka efter lite.

Flera av de citat som man får höra är svepande, klumpigt formulerade och i en del fall rent plumpa. Inget snack om det. Och varför?

Som aktiv SD:are känner jag mycket väl igen mig i den här situationen. Visst händer det då och då att någon kommer med sådana här yttranden till en. Några exempel, lätt omskrivna för att skydda personerna:

• Jag är kanslichef på rikskansliet (jäpp, kort period för sex år sen). Telefonen ringer och en äldre man börjar tala om de där irriterande utlänningarna som bråkade med honom i tvättstugan. "...och jag har det för jävligt och pensionen är låg." Ajdå, säger jag lite förstrött. Du skulle inte kunna tänka dig att dela ut lite flygblad? "Nja", säger mannen. Samtalet avslutas snabbt.
• Jag avslöjar på min (tidigare) arbetsplats att jag är aktiv sverigedemokrat. Chockad tystnad följer och samtalet övergår till annat. Nästa dag kommer flera olika av mina arbetskamrater fram till mig, var och en för sig. Deras agerande är så identiskt att det blir skrattretande: de sänker rösten, ser sig över axeln och häver ur sig några grovheter om "de där jävla utlänningarna" - saker som skulle få de där citaten ur Kaliber att verka svaga i jämförelse. "Ja, jag röstar ju inte på SD, förstås, så extrem är jag inte, men..." säger de.
• Jag börjar prata med en etablerad politiker. Ingen annan hör vad vi talar om. "Ja, egentligen har ni ju rätt när det gäller [valfri fråga med koppling till invandring] . Det är inte klokt egentligen att det kan få vara på det här sättet." Jaha, säger jag, då kan du väl säga det offentligt? (Det där sista brukar jag aldrig få något svar på)

Min poäng här är inte att göra mig lustig över någon av personerna i exemplen ovan, om någon nu skulle känna igen sig. Jag vill helt enkelt belysa att det finns vissa saker som man inte vågar tala om offentligt i Sverige idag utan att ta betydande sociala, ekonomiska och för all del fysiska risker. Många svenskar kokar av den orättvisa de är utsatta för och den irritation de känner inför förd politik och den behandling som de kan ha blivit utsatta för av någon enskild utlänning. Kanske har de blivit rånade, eller hotade i tunnelbanan, haft inbrott, fått sina barn slagna eller i värsta fall har någon närstående blivit våldtagen eller mördad. Sådana saker händer också i vårt land. Så träffar de någon som faktiskt är beredd att såväl tala om problemen som lyssna på deras berättelse och erbjuda en konstruktiv lösning. Självklart kommer allt strömmande då! Det som framkommer i sådana lägen är i regel känsloladdade kommentarer som är just svepande, klumpigt formulerade och i en del fall rent plumpa. Det handlar om att prata av sig.

Ett av de program som man kan höra ovan handlar om ett möte inför fullmäktige i Göteborg. Folk säger en del sådana här saker och Micke Jansson är med på mötet. Flera gånger hör jag honom med trött stämma försöka få mötet tillbaka på banan. "Kan vi prata om skolplanen nu?" Jansson har säkert hört sådana här utbrott förut och är förmodligen lite less. Han vill prata om sakfrågor och vilken taktik vi ska ha i fullmäktige, men han vet säkert också att medlemmarna behöver prata av sig eftersom de inte kan göra det någon annanstans. Jag känner igen mig. Som aktivist kan man visserligen hålla med om att situationen är för jävlig, men ur min synvinkel gäller det ju att kanalisera den ilska folk känner till konstruktiv handling. Så, när sådana här kommentarer fälls så hummar man lite och sen försöker man leda in samtalet på nästa flygbladsutdelning, en artikel som behöver skrivas till SD-K eller hur partiet verkligen skulle behöva en liten donation till nästa valkampanj. Kort sagt - "kan vi inte prata om skolplanen nu?"

Det verkar kanske lite cyniskt att göra så. Det handlar inte om det. Missnöje som inte kanaliseras till handling för att förbättra den situation man befinner sig i är improduktivt.

Jag tror att Kaliberprogrammet inte kommer att skada oss, i vart fall inte om det är på den här nivån det ligger. Vad som framkommer i programmet är att folk i partiet uttrycker sig ungefär som många människor kanske gör själv hemma vid matbordet, och det är knappast en skadlig effekt för oss ( snarare tvärtom, och vissa motståndare håller med ). Så, med viss reservation för att jag ännu inte har hört det andra programmet, så vågar jag påstå att det här inte är något särdeles omskakande reportage. Expressens förhoppningar om att vi skall fälla oss själva kommer förhoppningsvis på skam.

"Översofistikerad"

...blev jag kallad på kommunfullmäktige i afton. Jag ska nog ta det som en komplimang, tror jag (fast jo, jag förstår mycket väl att det var menat som en förolämpning).

I afton avhandlades min motion om att säga upp avtalet med Migrationsverket och folkomrösta om något nytt skall slutas. Det blev 80-1, naturligtvis, efter en hätsk debatt. Precis som vanligt.

Guillou och Åkesson

Idag kom den då, artikeln som man har gått och väntat på. Det har snackats en del internt om hur Jan Guillou följt Åkesson under en veckas verksamhet och jag vet att rätt många har varit oroliga över hur Guillou skulle göra. Oavsett vad man anser om honom i övrigt så är han ju en begåvad skribent, så det står ju onekligen i hans makt att sabla ned oss fullständigt (och på ett underhållande sätt!) om han så skulle önska.

Resultatet är väl lite blandat. Guillou gör sig skyldig till några småfel (Sven-Olle Olsson i Sjöbo blir Sven-Olle Svensson) och man kan inte kalla SD 1988 för ”en liten nazistisk sekt” som Guillou gör. Tyvärr är det rätt få kvar i partiet från den tiden, så det är inte helt lätt att kontra det propagandaövertag som Guillou och etablerad press har. Jag gillar inte riktigt heller att han försöker framställa det som att vi har stulit idéer från KD och C.

Å andra sidan ges en i stort sett korrekt bild av hur det ser ut idag. Flera gånger påpekar JG hur mötena är stillsamma, att det är vanligt folk som är med och han tar till och med upp flera fall av hur vi blir överfallna av rödingar och hur media behandlar oss styvmoderligt. Åkesson framställs som en svärmorsdröm och JG är faktiskt så ärlig att han ger Micke Jansson en stor del av äran för att partiet rensades upp.

Överlag tror jag att vi tjänar på den här delen. Frågan är hur de kommande delarna i artikelserien ser ut.

Larv!

Det har varit kravaller i Rosengård. I flera dagar faktiskt. De problem som har varit kända för oss sverigedemokrater men som har tigits ihjäl på många andra håll kokade över under hösten och våldet på gatorna blev helt öppet för alla. Efter ett par dagars upplopp lugnade det hela ned sig något och rättegången har nu kommit. Lyckligtvis hade polisen haft med sig filmkameran så att man faktiskt (eventuellt) nu skall kunna döma några missdådare.

Vad fokuserar media på? Jo, hör och häpna, polisen har uttryckt ilska och irritation över de personer som ägnar sig åt gatuupplopp och faktiskt svurit lite över dem i polisbilen!

Skandal!

Jag kan bara hoppas att det absurda i situationen är uppenbart för folk i gemen. Ärligt talat, vad är det största problemet? Kravaller på gatorna i en av Sveriges största städer eller att polisen svär i bilen över dessa brottslingar?

En bokmal bekänner

Det är tyst på bloggen nu. Det beror på att vi nyligen hade kompletterande budgetfullmäktige och en del medlemsmöten på olika platser i länet, så jag är lite mätt på att skriva och tala om politik just nu. Istället finner jag mig med näsan i Mats G. Larssons Minnet av vikingatiden, eller William Urbans Tyska Orden eller Rudolf Kjelléns Världskrigets politiska problem. Fascinerande läsning. Jag återkommer när jag tycker att jag har något klokt jag vill säga.

Valdag på andra sidan pölen

Idag är det val i Förenta Staterna. Jag har följt valet nästan dagligen via nyhets- och politiksajter, såväl av intresse som av professionella skäl: man kan förvänta sig av en SO-lärare att han håller lite koll på vad det är som händer. Jag kommer att runda av den låååånga valrörelsen med att se på valvakan nu under natten, även om det ser ut som om det är avgjort redan. Troligen vinner Barack Obama.

Jag hoppades länge på att McCain skulle slå honom och länge var det mitt stalltips till alla som frågade mig hur det skulle gå. Jag band mig t.ex. rätt hårt inför arbetskamraterna i våras när jag sa att McCain nog skulle slå Obama i slutspurten. Det tyckte jag höll också, eftersom McCain knappade in och faktiskt ledde i undersökningarna under en period nu i höst. Sen kom den ekonomiska kraschen. Jag tror att det var Jay Cost på Real Clear Politics som uttryckte det bäst:

[V]oters often rely on simple yet sensible metrics to make political decisions about the economy. One of them has been more or less operative since the election of 1840: if the economy tanks during a Republican administration, vote Democrat. If it tanks during a Democratic administration, vote Republican. Applying this rule to 2008, we get the following. McCain, because he is of the incumbent party, gets the political harm. Obama, because he is of the out party, gets the political benefit. That's all there is to it.

Så, McCain förlorar (förmodligen) tack vare ekonomin. Utan kraschen... tja, vem vet?

Av det ovanstående kan man kanske förledas att tro att jag stöder McCain. Icke så. Jag är nämligen lite gammaldags av mig: jag anser att man ska stödja den kandidat som man gillar mest bland alla tävlande, inte bara de två främsta. Under primärvalen så föredrog jag Ron Paul, även om han nu har slagits ut och har avböjt att kandidera som oberoende. Istället så han gett sitt stöd till kandidaten för Konstitutionspartiet - Chuck Baldwin. Baldwin har en del bra ståndpunkter, även om jag inte instämmer i allt. Så - vore jag amerikan skulle jag antagligen rösta på honom.

NEO, riksdagen och missnöjet

I dessa tider är det lätt att bli överlastad. Jag har varit på kommunkonferens, vilket egentligen är tillräckligt för ett eget inlägg. Jag har suttit i kommunfullmäktige, vilket egentligen förtjänar ett eget inlägg. Det amerikanska valet förtjänar ett inlägg det med. Ändå blir det inget – andra saker finns att göra.

Nu har det dock dykt upp något som jag inte kan låta bli att skriva om. Det liberala magasinet NEO har gjort ett specialnummer om de etablerade politikernas mardröm inför valet 2010 – Sverigedemokraterna kommer inte bara in i riksdagen utan blir också vågmästare. På annat håll ser jag att bland annat Johan Ingerö spekulerar i att SD kommer att implodera likt Ny Demokrati när vi väl når över riksdagströskeln. Neos argumentation förefaller landa i att det bästa är att låta en borgerlig regering styra med passivt stöd av SD, vilket skulle få oss att krascha mot den grå vardagens klippa och tappa väljarstöd, underförstått för att vi inte skulle kunna fortsätta att dra till oss ”missnöjesväljare.”

Jag betvivlar detta. Det är en förenkling att tro att likheterna mellan NyD och SD är så stora att vi kommer att agera på exakt samma sätt. Det är också för enkelt att tro att vi inte inser att det är nödvändigt att hålla hårt i partigruppen i riksdagen.

Jag har såpass mycket insyn i partiet att jag törs säga att ett av de viktigaste kriterierna för att bli uppsatt på valbar plats är att man förmår samarbeta med resten av riksdagsgruppen. Våra riksdagsmän kommer tveklöst att handplockas av styrelsen med just detta i åtanke. Det är naturligtvis möjligt att det kan smälla till i personvalet i någon valkrets, men om partiledningen har något alls att säga till om så kommer det att bli en grupp ledamöter som förstår att lyda partipiskan. Ny Demokrati bildades bara några månader innan valet och hade ingen chans att sätta ihop en samtrimmad grupp på det sätt som SD kommer att göra. Det är med andra ord osannolikt att riksdagsgruppen kommer att splittras annat än i någon enstaka fråga och antagligen då inte i någon fråga som är av större betydelse (jag kan möjligen tänka mig att röstsplittring kan förekomma när det gäller enstaka motioner).

Det där med ”missnöjesväljare” är jag också skeptisk till. Många debattörer tycks tro att vi på något sätt lurade väljarna och att de som röstade på oss inte egentligen håller med om programmet utan bara röstade på oss för att jävlas. Jag kan hålla med om att det nog kan finnas en sådan grupp bland våra väljare, men om något så skulle jag vilja säga att den andel av våra väljare som är att betrakta som sverigedemokratiska ”kärnväljare” är att betrakta som tämligen hög jämfört med andra partier. Utrymmet räcker inte till för att gå in på enstaka undersökningar, men t.ex. har valforskaren Marie Demker hävdat (i just NEO) att SD nu har en grupp kärnväljare. Ser man på annan forskning så verkar våra väljare också i hög grad ha en åsiktsprofil som överensstämmer med med partiets ställningstaganden. Ur min synvinkel så verkar det snarare som att det är troligt att vi kommer att behålla de väljare vi får snarare än att de skingras.

I vinter släpps också en rapport från institutet Ratio som just behandlar våra väljarframgångar. Jag ska givetvis läsa den och återkomma med synpunkter.

Jörg Haiders död

Imorse dog alltså Jörg Haider i vad som förefaller ha varit en bilolycka på vägen till en familjemiddag. Det är sorgligt, inte bara för Haiders själv och hans familj utan också för Österrike och för nationalismen i hela Europa. Vi står alla idag svagare utan Jörg Haider.

Som kunde väntas har givetvis motståndare av olika slag tagit bladet från munnen och gläds åt dödsfallet. Exempel:

Anna Rahm. Ohyra. JJ.N. Trollharen Immanuel. Fredzilla.

Nyval som alternativ

Peter S-W har ett intressant debattinlägg om följderna av valet 2010, när nu Mp har bundit sig till SAP. Jag instämmer i hans analys att det förmodligen är en smula korkat av grönkoftorna att redan nu binda sig till SAP, när de antagligen skulle kunna dra åt tumskruvarna på både vänster och höger i ett läge där SD kommer in i riksdagen. För tusan, även om vi inte kommer in i riksdagen (Ha! Trolig ubåt, som vi sa när jag låg i lumpen) så skulle de kunna idka utpressning i ett läge när de själva är vågmästare. Obegripligt. De måste förutsätta att vi inte kommer in och att SAP kommer att vinna valet med stor marginal. Det är lite av ett tärningskast det.

Alltnog, PSW utgår ifrån att SD:s riksdagsgrupp skulle ge sitt passiva stöd till en borgerlig regering hellre än att släppa fram Sahlin (vilket är otänkbart) eller pressa fram ett nyval.

Jag är inte så säker på det. Jag sitter ju inte i PS längre, men jag anser mig ha rätt god personkännedom och kunskap om hur resonemangen går. Jag tror faktiskt att det finns lägen där vår riksdagsgrupp skulle fälla såväl borgerliga som socialistiska regeringsalternativ vid omröstningarna och kanske också pressa fram nyval. Jag tror faktiskt att de flesta situationer skulle sluta så. Den enda situation där vi antagligen inte skulle göra så är ett läge där vi nätt och jämt tar oss in (säg 4-4,5%, ungefär som kd 1994) och opinionssiffrorna dyker direkt efter valet. Ett sådant läge skulle antagligen minska viljan att ta risken av ett nyval. Om vi å andra sidan har lite marginal till spärren (säg 5% och uppåt) och opinionssiffrorna tar ett litet skutt i glädjeyran efter riksdagsinträdet så är det ju tänkbart att vi t.o.m. skulle ha ett bättre läge efter ett nyval. I så fall finns ju inget att förlora på att glatt fälla alla regeringsalternativ som går, om de etablerade nu är dumma nog att inte göra blocköverskridande överenskommelser.

Tredje största parti?

Igår var Åkesson här i länet för att träffa lokala aktivister och kf-ledamöter samt ge sin syn på den kommande EU-valskampanjen. Han passade på att förnya vår gamla målsättning om att bli tredje största parti. Och se!

s 44,9 (-0,7)
m 28,4 (+4,3)
fp 4,9 (-3,2)

mp   4,8 (-0,8)
c  4,5 (+-0)
sd  4,5 (+2,4)
v    4,3 (-1,9) 
kd  3,2 (+-0)
övr  0,5 (-0,1)

Nu handlar det bara om tiondelar...

Vad beror det här på då? Tja, jag tror ju t.ex. att förra månadens nedgång i huvudsak var slumpartad. I absoluta tal så utgör de som svarar "SD" i undersökningarna ett rätt litet antal. Jag tror inte att instituten ännu har lyckats hitta en riktigt bra metod för att vikta just vårt parti. Jag vet inte riktigt om jag tror på att finanskrisen har inneburit en vinst för oss. Om den hade haft någon effekt så skulle jag snarare ha gissat att den var negativ för oss. I kristid så sägs det ju att folk sluter upp bakom regeringen och det är ju inte direkt så att särskilt många har frågat oss vad vi tycker om saken.

En annan detalj - 73% av befolkningen röstar på SAP eller M. Fascinerande. Gissningsvis är det en långsiktig följd av mediaexponeringen och att klasskopplingen till röstandet har försvagats mycket. Icke desto mindre så föreställer jag mig att C borde ångra att man sålde av sin tidningskoncern.

Sydsvenskan DN SvD

Miljöpartiet nu för EU

Så, Mp:s medlemmar röstade för att släppa kravet på utträde ur Europeiska Unionen. Trevligt att de bekvämade sig att låta medlemmarna avgöra, tråkigt att en röst tystnar i utträdesfrågan, positivt att Mp visar färg. Det blir allt tydligare vilka det är man ska rösta på om man vill gå ur EU.

EU-frågan är i hög grad en nationalistisk fråga. Vill man att Sverige ska behålla sitt självbestämmande så bör man stödja ett nationalistiskt parti. Miljöpartiet har aldrig varit nationalistiskt i grunden och alltså var det egentligen ett logiskt steg för dem.

Jag baxnar

Det här kan väl för fan ändå inte vara sant? Ungdomsgäng som skjuter - SKJUTER - mot ett äldreboende och reaktionen på det blir att dra bort väktarna eftersom det är för farligt för väktarna att vara kvar?

Vad fan, finns det ingen som har någon ryggrad över huvudtaget? Ställ ut beväpnade vakter och skjut skarpt, säger jag. Ska såna där gatugäng få terrorisera våra gamla helt fritt?

Uppdatering:

TT-ELA rapporterade visst om det tidigare i veckan. Givetvis verkar det största problemet vara att SD kanske tjänar på det...

Gudars skymning!

Demonstrationsläget

SDU med hr. ungdomsansvarige Almqvist i spetsen har rört på sig och gjort något bra - demonstrerat mot svenskfientlighet. Det gläder mig att ungdomsförbundet tar initiativ till sådana här aktioner - det är precis sånt har som har saknats i förbundet.

Jag noterar också att mycket lite har förändrats sedan jag själv var ute på torgen sist. Rödingarna finns fortfarande där och saboterar torgmöten så mycket det bara går. Jag noterar också att högt uppsatta lokalpolitiker deltar i AFA-demonstrationerna, t.o.m. så högt uppsatta som Ilmar Reepalu själv. Det säger rätt mycket om var deras sympatier ligger och hur mycket snacket om det öppna samhället är värt.

Den liberale doktoranden och samtalstonen

Ibland när man svävar runt i bloggvärldens mer stillsamma nejder så kan man hitta ett och annat som är ganska intressant.

Det här inlägget är skrivet av en doktor i Lund och han diskuterar en händelse i Almedalen för ett tag sedan. Alla som är offentliga SD:are känner igen det - företrädare för etablerade partier vänder en ryggen och någon kommer fram och ska ge en spydig kommentar. Inget nytt där.

Det intressanta är resonemanget som Lundamannen sedan för fram - den samtalston vi väljer är avhängig vår tilltro till att också motparten är ärlig och på jakt efter sanningen. Om vi inte tror att den vi talar med ens försöker tala sanning (eller tror på att sanning existerar) så är det meningslöst att hålla en civiliserad samtalston eller att ens tala med vederbörande.

Jag instämmer. Det är ungefär så jag ser på diskussioner med politiska motståndare också. Det är för mig uppenbart att ganska många etablissemangspartister på låg- och mellannivå håller med om en hel del av det man säger och dessutom lider av rätt stora vanföreställningar om vart SD står. Sådana människor föröker jag vara någorlunda korrekt mot och när tillfälle ges så kan man ju försöka ge dem en bättre bild av SD än vad de har. Jag vill gärna tro att de egentligen inte har några stora problem med vårt program och att de helt enkelt inte har förstått vad det är som håller på att hända. Kanske kan man värva över en och annan av dem - det är ju trots allt ungefär så jag själv och många andra hamnade i SD från början.

Däremot så finns det också "riktiga" motståndare. De är ofta framstående företrädare för sina respektive partier och har förstått precis vad det är som pågår och skiter i det. Det kommer aldrig att gå att få något samförstånd med en sådan människa - för att återkoppla till Lundamannen så tror jag inte att vi och de har samma uppfattning om sanningen och inte strävar efter att uppnå samförstånd eller ens att de spelar rent - och mot sådana har jag mycket svårt att ens vara artig. De är ju trots allt (precis som Tobias Lindgren säger i samma diskussion) landsförrädare.

S-v-mp och valkretsarna

Jag ser i tidningen att Mp tänker sig att samarbeta med socialdemokraterna inför valet 2010. Jag måste säga att det där förvånar mig lite. Jag hade nog uppfattat det lite som att Mp åtminstone i början av mandatperioden försökte hålla lite öppet för ett samarbete med borgarna vid nästa val, om resultatet skulle bli så. Jag köper att de hellre samrbetar med sossarna i och för sig, men det är ju faktiskt ett tänkbart resultat att vi blir vågmästare i Uppsala nästa gång. Det är troligt att vi tar ett mandat till och blir det jämnt mellan blocken så kan det avgöra majoritetsförhållandet om inget av de andra partierna vill samarbeta över blockgränsen.

Efter att ha frågat runt lite försiktigt så verkar det som om ingen av de övriga partierna verkar räkna med den här möjligheten. Gissningsvis hoppas de på att vi åker ur fullmäktige nästa val, vilket verkar mindre troligt. I måndags spikade fullmäktige förslaget till valkretsindelning, och det verkar bli tre valkretsar som ser ut ungefär som förra gången. Med det underlaget är det som sagt troligt att vi tar två eller möjligen tre mandat.

Lustig detalj, förresten - ju fler valkretsar det är, desto mer vinner stora partier på det. De enda som var för fem valkretsar (vilket vi hade förlorat stort på) var socialdemokraterna. Originellt nog så var de mycket uppriktiga med sina skäl - "Vi vill ha fem valkretsar eftersom vi tjänar på det", som Jan Ask sa (fritt citerat).