Dödsstraffet - del 3: Reaktionen

Jag har i två tidigare delar berört min motion om dödsstraff och mina argument i frågan. Nu till frågan om hur dessa teoretiska resonemang mötte verkligheten.

För det första ska jag vara uppriktig med vad jag själv trodde före landsdagarna: motionen hade inte en chans. Partiledningen hade tydligt signalerat att de inte gillade motionen och att de rekommenderade att den skulle avslås. Jag ville dock ändå lägga den bl.a. eftersom jag tror på den och vet att det finns en hel del medlemmar och aktiva som instämmer i sak. Jag ville alltså testa hur röstsiffrorna skulle bli när frågan lades fram på stämman.

Det blev ju nu alltså 120 nej-röster och 3 ja-röster och röstsiffrorna i sig hade jag väl inte haft något emot om det inte vore för ledningens agerande. Det stod nämligen helt klart under eftermiddagen att PL drog åt tumskruvarna och skärpte debattonen. Vad man var ute efter var enligt min uppfattning att skrämma de anhängare som ändå fanns till att avstå från att rösta eller rösta mot sin övertygelse. Det är svårt att i ord beskriva hur det var i mötessalen under den senare delen av debatten. Jag uppfattade stämningen som mycket tryckt, och i stort sett hela PL var upp i talarstolen för att med darr på stämman tala om "den fruktansvärda motionen", "det här är inte sverigedemokratiska värderingar" och "rött kort" för mig personligen. Det sista har i vart fall jag svårt att tolka som annat än en antydan om uteslutning. Ordval och tonfall påminde ärligt talat mer om hur etablerade partier brukar behandla oss i kommunfullmäktige än om hur det bör vara när vi själva för diskussioner. Resultatet blev också därefter: flera av de ombud som på förhand hade sagt att de skulle rösta ja vågade inte göra det när det kom till kritan. Några kvittade t.o.m. ut sig och åkte hem tidigt för att slippa dilemmat.

Jag vill understryka en gång till att jag inte har några problem med att förlora en omröstning efter en hederlig debatt där folk röstar efter sitt hjärtas mening. Jag kan stå ut med att förlora en omröstning där folk röstar mot sin övertygelse av politisk-taktiska skäl (t.ex. att dödsstraffet inte är en valvinnare). Men att förlora en omröstning för att de som tänkt rösta ja blir skrämda att rösta nej, det gillar jag inte.

Varför blev det så här då? Som sagt, motionen hade ju förmodligen röstats ner iallafall, om än kanske med lite mindre marginal (själv hade jag gissat på något i stil med 115-15 om det hade rått rent spel)? Jo, det har att göra med hur landsdagarna fungerar jämfört med de gamla riksårsmötena. Vi bjuder numera in media till mötena och PL använder mötena som ett sätt att göra politiska utspel. Ingen ska tro annat än att de tal som hölls under landsdagarna var ägnade att kasta ut beten till media att skriva artiklar om. Det var exempelvis därför ett av talen var fullkomligt gödslat med referenser till Astrid Lindgren: oundvikligen skulle någon reporter bli förbannad och skriva ett par artiklar om det.

Före dödsstraffsmotionen hade tydligen SVT flaggat för att de skulle lägga ett visst fokus på debatten om dödsstraff, eftersom det enligt uppgift var den enskilt längsta debatten under helgen. Det var en mardröm för PL, eftersom de verkligen inte ville ha mediafokus på den frågan utan på sina egna planerade utspel. Därför måste man göra allt för att framställa motionen som "stollemotion" som minsann inga riktiga sverigedemokrater håller med om. Alltså framförde flera PS-talare hur önskvärt det var att bara jag själv borde rösta för och det var därför det begärdes votering med rösträkning trots att det var fullständigt uppenbart vilken sida som hade vunnit. PL gick helt enkelt in för att krossa motionen.

Jag tycker att det hela är lite sorgligt, även om jag inte direkt är förvånad. Det är såhär det tyvärr ser ut i politiska partier idag, även om jag hade hoppats att vi skulle stå över sådant.

En ärlig tidningsutgivare

Ägaren av Göteborgs-Posten Peter Hjörne är ärlig när det gäller hur media ska behandla SD:

SLUGT OCH SKICKLIGT har Åkesson nyttjat de goda avsikterna. Nu är det dags att lämna de yviga gesterna och tävlandet i avståndstagande och ge Åkesson och hans parti rätt proportioner. SD sitter inte riksdagen och rätt hanterade kommer de heller inte att göra det. Och väljs SD in i riksdagen kommer partiet inte att få något inflytande, för det har sedan länge stått klart att inget annat riksdagsparti ämnar samarbeta med SD, vad än Aftonbladets ledarsida försöker att leda i bevis. Och skall man debattera med Sverigedemokraterna skall man gör det i de frågor som de är sämst på – det som har med ett anständigt samhälle att göra!

Hjörne låtsas inte ens spela rollen av den kritiskt granskande journalisten - ni vet den där s.k. "vitala delen av demokratin" som alla murvlar faller tillbaka på när man kritiserar dem. Nej, här är maktspråket naket: det handlar om att motarbeta SD. För politiker gäller dock andra order: tala absolut inte om invandring med SD!

En uppriktig kulturdebattör

Reaktionerna på Åkessons debattartikel har varit så groteska att man blir uppriktigt förvånad när någon representant för etablerad media faktiskt uttrycker sig balanserat. Idag skriver Lena Andersson i DN just om hysteriska reaktioner och hur flera av Åkessons synpunkter faktiskt är sakligt grundade och att man inte behöver gilla Åkesson eller Sd för att instämma i det.

Ser man på. det finns fortfarande en och annan någorlunda vettig människa därute.

Dödsstraffet - del 2: Argumenten

Inför årsmötet visade utskottets och partistyrelsens yttrande att det fanns två huvudargument mot dödsstraffet: för det första att det inte fungerade och istället leder till en brutalisering av samhället och för det andra att det ledde till att oskyldiga skulle kunna dömas. Min argumentation på landsdagarna kom att gå ut på ett försvar mot just dessa två argument.

Det första argumentet anser jag är felaktigt. Det har i Förenta Staterna gjorts en hel del undersökningar på hur dödsstraffet påverkar brottsligheten och dessa har kommit till lite olika slutsatser beroende på hur man utformar undersökningen. Förra sommaren gjordes en sammanställning och analys över de senaste 35 årens forskning på området och resultatet blev att det finns en avskräckande effekt, även om det är svårt att avgöra exakt hur stor den är. Det kan dessutom vara värt att påpeka att SD i alla andra sammanhang är inne på linjen att hårdare straff är avskräckande, och jag kan inte se varför något annat skulle gälla här.

Det andra argumentet är besvärligare, och under landsdagarna var det också på detta som fokus kom att läggas. Hur ska man hantera risken att en oskyldig döms till dödsstraff? Jag ska vara ärlig: den risken finns. Den är så gott som omöjlig att eliminera helt. Om den risken nu finns, är då inte dödsstraffet helt avfört från diskussion?

Jag menar att svaret är nej. Låt oss vara uppriktiga: varje dag accepterar vi verksamheter som löper risk att döda oskyldiga eller rent av helt säkert gör det. Några exempel:

• Polisen har rätt att använda våld i sin verksamhet under vissa förutsättningar. Det är i princip ofrånkomligt att detta ibland kommer att leda till att oskyldiga dör (se t.ex. fallet Osmo Vallo). Ändå hävdar ytterst få att polisen skall avskaffas.
• Vi har tidigare under många år använt oss av allmän värnplikt för att försvara Sverige. Under träningen av en årsklass värnpliktiga är det så gott som ofrånkomligt att några av dessa kommer att skadas eller t.o.m. dö. Det är ju trots allt en verksamhet som involverar skarpladdade vapen, tunga fordon och ganska ofta mycket trötta och frusna män som hanterar dessa. Trots detta var systemet med allmän värnplikt mycket stabilt och få såg det faktum att oskyldiga dog i verksamheten som ett argument i sig för att avskaffa värnplikten.
• Varje år dör ca 3-400 människor i biltrafiken. Vi vet det, det sker varje år och har varit i stort sett omöjligt att ändra på. Ändå accepterar vi att bilkörning är tillåtet. Jag med.

Min poäng med ovanstående är att vi mer eller mindre omedvetet gör en avvägning mellan risken att oskyldiga drabbas och den samhällsnytta de ovanstående företeelserna medför. Jag anser att på ett moraliskt plan är det ingen skillnad mellan de här exemplen och fallet dödsstraff. Man bör alltså väga nytta mot risk även här.

Det finns amerikanska forskare som har hävdat att statistiskt sett kan avskräckningseffekten av dödsstraff uttryckas som att varje avrättning avskräcker 18 potentiella mord från att äga rum. Det finns alltså en samhällsnytta. Jag anser att det svenska rättsväsendet är så pass rättssäkert att risken för att en oskyldig kan drabbas är såpass liten att nyttan väger över. Dödsstraffet räddar fler oskyldiga liv än vad det tar och är alltså acceptabelt.

Dödsstraffet - del 1: Motionen

Det har ju diskuterats en del i media och i diverse fora om min dödsstraffsmotion. Jag tänkte att det kunde vara dags att ta upp ämnet här på bloggen också. Jag börjar med att publicera själva motionen, för att sedan gå vidare lite med argumenten och reaktionerna.

Motion 2: Motion om dödsstraffet
Motionär:
Joakim Larsson (ombud Uppsala län)

Motionstext:
I Sverige avskaffades dödsstraffet i krigstid 1973. Redan 1921 avskaffades det i fredstid och ingen har avrättats i Sverige sedan rånmördaren Alfred Ander år 1910. Motiveringen från motståndarnas sida har varit att dödsstraffet är ineffektivt och att det finns en risk för att döma oskyldiga. Vi i Sverigedemokraterna har tidigare haft återinförande av dödsstraffet på programmet, även om vi har tagit bort den skrivningen sedan några år tillbaka. Nu har det visat sig att det fortfarande finns relativt många inom partiet som anser att dödsstraffet är önskvärt - och jag är en av dem. I detta är vi heller inte ensamma. Faktum är att ca 30-40% av befolkningen i olika undersökningar har sagt sig sig vilja ha dödsstraff för vissa brott. Dödsstraffet är ett kontroversiellt instrument som ändå har fördelar. I motsats till vad exempelvis Amnesty International brukar hävda så finns det viss forskning som pekar på att dödsstraffet faktiskt kan ha en effekt på brottsnivåerna (och det tar ju garanterat bort risken för återfall i det fall det döms ut). Somliga studier under 2000-talet har hävdat att varje utdömt dödsstraff rentav kan rädda flera liv tack vare denna effekt.

Vidare måste vi komma ihåg vad det är vi talar om här – straff för fruktansvärda brott. Alltför ofta fokuserar svensk kriminalpolitik på gärningsmannens väl och ve och grova brottslingar behandlas som om de vore olydiga småpojkar som bara behöver en kram och några vänliga ord för att bli väluppfostrade samhällsmedborgare. Detta synsätt är naivt. Det finns brott som är så grova att ingen förlåtelse kan finnas för dem. Det finns brottslingar och galningar som är bortom alla försök till rehabilitering. Ett par exempel:

I oktober 2008 dömdes Anders Eklund i det uppmärksammade Englafallet för våldtäkt och mord på en tioårig flicka som han av en ren slump hade mött på en landsväg i Dalarna. Samtidigt dömdes han för ett tidigare fall av våldtäkt och mord år 2000. Tror någon att Eklund någonsin kommer att vara något annat än vad han är – ett livsfarligt monster?

1979 dömdes Stig Bergling till livstids fängelse för grovt spioneri för Sovjetunionens räkning.
Under ett flertal år hade han mot betalning sålt försvarshemligheter som han stulit under sin tid inom underrättelsetjänsten. En av de saker som såldes var hela planen för samtliga befästningar i de svenska försvarssystemen – information som skulle innebära skillnaden mellan liv och död för tusentals svenska soldater och potentiellt vara avgörande för utgången av krig. Efter sin rymning från fängelset återkom Bergling till Sverige och lever idag ett stillsamt liv som pensionär på ett ålderdomshem i Kista. Tror någon att en sådan typ av ”bestraffning” avskräcker någon annan från att sälja ut Sverige?

Det är min bestämda uppfattning av dödsstraff bör finnas som en möjlighet för särskilt grova
brott.

Jag yrkar därför
att landsdagarna ställer sig bakom den inställning till dödsstraff som anförs i motionen
att det kriminalpolitiska utskottet med utgångspunkt från motionen ges i uppdrag att återkomma med en programskrivning i frågan till landsdagarna.

Yttrande från kriminalpolitiska utskottet:
Utskottet ”Krafttag mot brottsligheten” har under det fortlöpande arbetet avfärdat dödsstraffet
som en möjlig bestraffningsmetod. Argumenten är som följer:
Oåterkallelig åtgärd, om det visar sig att den dömde har blivit dömd på falska grunder finns det ingen återvändo. Det finns dagsaktuella fall runt om i världen och det skulle förmodligen finnas liknande fall även i Sverige.
Bidrar till ett hårdare samhälle med en hårdare människosyn.
Sverige skulle avlägsna sig från den nordeuropeiska, västeuropeiska, synen på dödsstraff.
Det finns andra sätt att minska förekomsten av allvarliga våldsbrott, t.ex. genom att minska
alkoholmissbruket i samhället. Enligt kriminologer minskar inte dödstraffet frekvensen av mord och våldsbrott, eftersom dessa brott vanligen begås i affekt.

Utskottet föreslår därför:
att landsdagarna avslår motionen i dess helhet.

Partistyrelses förslag till Landsdagarna:
Partistyrelsen instämmer i utskottets yttrande.
Partistyrelsen föreslår landsdagarna besluta
att avslå motionen.

Debatt i Radio Uppland

Med anledning av bl.a. Åkessons artikel så blev jag inbjuden till en debatt i Radio Uppland med en företrädare för Diskrimineringsbyrån. Jag var mycket nervös under debatten, men när jag lyssnar på det i efterhand så tycker jag faktiskt att det blev rätt bra (debatten börjar ca 15 minuter in).

Åkessons artikel

Jösses vilket liv det blev!

Åkessons debattartikel i Aftonbladet verkar ha gett hela etablissemanget kollektiv hjärnblödning. AB verkar visst ha tappat koncepterna fullkomligt och lanserar idag kritik mot Åkessons artikel som "bevis" för att han har fel. Nåväl, Aftonbladet, ingenting blir sant eller falskt bara för att ni vill det. Pressekretariatet har källor på Åkessons påståenden och det ska bli intressant att se om någon media nappar på det.

Själv tycker jag att det är glädjande att Åkesson talar klarspråk om partiets politik. Vår kritik mot islam bottnar i mer än att det är fult med moskéer som det ibland framställs i media. Visst är kritiken just nu massiv, men det är de positiva reaktionerna också. Jag har inte varit med om att såhär många har ringt på vårt lokala nummer på länge. Jag tippar att vi tjänar på det här.

Expo och jag

Idag körde Expo en liten artikel om undertecknad och dödsstraffsmotionen jag har lagt. De skriver på slutet att jag har avstått att kommentera artikeln. Helt riktigt. Dalsbro ringde mig och ville ha en kommentar. Jag avböjde av ett mycket enkelt skäl:

Jag ger inga intervjuer till Expo. Aldrig.

Pontus Mattson ringde i samma ärende för några dagar sedan, jag tackade ja och jag föreställer mig att det kanske blir ett inslag så småningom.

Ny blogg

Jag har då och då tittat in på bloggen Nonicoclasos och läst den med intresse. Det har endast blivit då och då eftersom alltför ingående läsning av bloggen är smärtsamt för själen, men icke desto mindre väcker den fascinerande tankar. Därför hamnar den nu bland mina länkar här till höger.

Nonicoclasos

Tor Paulsson igen

Än en gång får jag det bevisat för mig: Tor Paulsson hade rätt. SD är inget för mjukostar.

Gottsunda igen

Det har skrivits en hel del av journalistkåren om varför det som har hänt i G-sunda och S-hagen har hänt. Ofta har jag fått ungefär samma intryck som Haore Suleiman har fått:

Men tidningarna skriver att… (frågan avbryts)?
– Journalister är lättlurade idioter. Det vet alla här. När de kommer hit och snackar med några snorungar om varför det blir bråk så säger de massa saker till journalisterna om att ungdomarna här inte har någon utväg eller så. Men det är skitsnack. Gottsunda är inte som förorterna i Stockholm eller Göteborg. Det här är inte Harlem.

Helt fantastiskt. Den sanna historien kommer fram när det inte är en lättlurad svennemurvel som kommer och ställer frågor, utan istället...

Jag kan inte helt avgöra varför dessa killar berättar allt detta för mig. En sak som möjligen spelar in är att jag som invandrare har ett större förtroendekapital. Kanske hyser de större tilltro till mig. Men det kan också vara att de vet att jag kan skärskåda dem bättre än en välvillig svensk reporter och att jag inte är lika ”lättlurad”.

Självklart, när småligisterna inte tror att de kan blåsa någon lika lätt utan talar med någon som uppfattas som "en av dem" så kostar de kanske på sig att säga som det är: det är kul att jävlas.

Suleiman bedyrar i sin artikel:

SYFTET MED DENNA redogörelse är inte att dumförklara kollegorna på redaktionerna (...)

Nej, kanske är det inte vad han vill. Men det är onekligen svårt att inte tänka en sak eller två om ett mediaetablissemang som helt blivit fört bakom ljuset.

Aftonbladet säger nej

Aftonbladet har bestämt sig för att säga nej till våra annonser utan snack. Jag tycker nog ärligt talat att det mest är positivt. Annonser ger inte så mycket ändå, om man tänker på vad vi skulle kunna använda pengarna till istället: ytterligare någon anställd, en kampanj på någon viktig ort, fler tidningar, utrustning för bra TV-inslag för SD-TV, transport av aktivister hitan och ditan...

Framför allt tycker jag att det är bra att AB är ärliga med att de inte tänker behandla oss som alla andra och att de erkänner att de inte är en politiskt neutral tidning. Johan Ingerö gör samma analys. DN kommenterar.

Ett dödsfall

Jaja, nån gång ibland kan man kanske få göra en rent personlig kommentar också:

Patrick Swayze är död. Expressen frågar vilken hans bästa film var. Tyvärr tar de ju inte med den allra bästa: Red Dawn, filmen om det sovjetiska angreppet på Förenta Staterna.

Avd. Bra Prioriteringar

Det som är riktigt allvarligt är att vi märker hur de rent rasistiska tendenserna växer fram. Vi får sådana påringningar från allmänheten och det är allvarligt. Det här väcker oerhörda krafter, även om de flesta som ringer oss är sansade personer, säger Christer Nordström.

Källa: SVD. Man tar sig för pannan. Visst är det härligt med folk som gör bra prioriteringar? Är det såhär planeringen ser ut hos polisledningen här i stan så är det inte konstigt att upploppen tillåts fortgå. Det finns ju viktigare saker att tänka på, som att den icke-kriminella delen av Uppsalaborna inte råkar uttrycka sig fel. Jag är faktiskt lite förvånad. Jag har stött på Christer Nordström rätt många gånger under årens lopp och jag förväntade mig inte att han skulle kläcka ur sig något sådant här. Man får hoppas att han är felciterad.

Bilbränderna i Uppsala har pågått i ett par veckor nu. Det är ju inte första gången, men jag noterar att det inte brukar pågå så här länge i vanliga fall. Samhällssituationen har eskalerat. Det är lite kusligt.

Jimmie Åkesson har kommenterat på SVT Debatt och kräver, helt riktigt, att polisen får rätt till extraordinära åtgärder. Jag håller med. Det här är våldsamt upplopp som pågår dag ut och dag in. Polisen har faktiskt våldsmonopolet i det här landet. Ta i med hårdhandskarna för bövelen!

Folkradio?

Om programmet "Sommar" i SVD:

Spretig pratarlista är målet. Ingen dominans av 50-plussare med adress Södermalm. Men heller ingen jämn fördelning av någonting. Inga regionala, kulturella eller politiska hänsyn.

Så en politiker från Sverigedemokraterna är okej?

– Där går nog en gräns, vissa åsikter kan vi inte släppa fram oemotsagda.

Tydligare kan det inte sägas. Sakligt och opartiskt? Bah, humbug!

Avfolkningen

Tidskriften Fokus rapporterar om hur avfolkningen fortsätter i glesbygden och om den statliga tvångsförvaltning som kan bli följden längre nedåt vägen om utvecklingen fortsätter.

Utav tvekan är det så att många mindre kommuner kommer att få problem att fylla sina lagstadgade åtaganden när befolkningen minskar. Men är lösningen nödvändigtvis då att lägga ned kommunen? En annan tänkbar lösning borde kunna vara att minska kraven på kommunerna och göra fler verksamheter frivilliga. Naturligtvis finns det en fara i att inte ha samma standard på all verksamhet i hela Sverige, men en situation som den i Dorotea är ju ohållbar. I princip borde en kommun kunna bära kostnaderna för egen verksamhet.

Första mätningen efter valet

SVD (och Göteborgs-Posten) publicerar idag den första SIFO-mätningen efter EU-valet. Det ser bra ut. Så gott som helt jämnt mellan blocken och 3,1% för SD.

Jag har under det gångna året varit skeptisk till de förhoppningar som många sympatisörer har om att vi är underskattade i opinionsmätningarna. Jag menar, man måste väl förutsätta att opinionsinstituten fattar galoppen någon gång och förbättrar sina mätmetoder? Tyvärr finns det inget sätt att, förutom på valdagen, mäta det verkliga stödet. Nu visar EU-valet att det fortfarande är så att opinionsinstituten tar fel på vårt stöd. Tydligen kan man räkna upp resultaten med sisådär 40-50% för att få ett rättvisande resultat... och då når vi över spärren.

Inslag.se diskuterar riksdagssituationen vid ett riksdagsinträde för SD. Per Gudmundson hänger på i kommentarsfältet. Nu är det många som är spända.

Resultatet

Jahapp, inget mandat i parlamentet alltså. 3,3% när allt är räknat. Jag ser helt ärligt detta som en framgång trots det. Vi har tagit nästan fyra gånger så många röster som vi gjorde 2004 och vi har dessutom lyckats få en större del av våra riksdagsväljare till urnorna jämfört med -04 (ca 35% då, ca 60% nu). Dessutom tror jag att vi tappade väljare till sofflocket förutom till Piratpartiet.

Nåja, längre analys får vänta. Det är dags att sova. Tack alla som har hjälpt till - ni har varit guld värda!

Valdag

Jag har varit runt lite och kollat vallokalerna och våra valsedlar verkar finnas överallt, precis som det ska vara. Har fått höra av andra aktivister att det har varit stulna valsedlar på ett par ställen, men inget mer än isolerade incidenter.

I väntan på valresultatet så kan man ju alltid drömma lite - Dick Erixon kommenterar vårt resultat på Expressens nätomröstning.

En närking till EU

Nu är jag äntligen hemma.

Jag skulle ljuga om jag sa att tempot i den här valrörelsen har varit lika högt som i en riksdagsvalrörelse, men det har ändå blivit en del aktiviteter. Fantastiskt nog har vi kunnat ha ett valtält i flera dagar på torget här i stan för att kunna nå väljare. Extra roligt var det att se folkpartisternas sura blickar några meter bort.

Det har också varit några sista-minuten-utdelningar idag för att nå ytterligare några väljare. Själv landade jag i Tierp på eftermiddagen för att springa ytterligare något i de trappuppgångar jag har täckt så många gånger sen 1994.

Så - den sista frågan: vem röstade jag på då?

Efter lite funderingar blev det ett stabilt och (för den som känner mig) knappast förvånande val. Jag kryssade partiets förre ordförande Micke Jansson. Inte så att jag har något emot Sällström, tvärtom! Han har imponerat på rejält på mig trots den skepsis jag kände när jag förstod i början av förra året att denne då helt okände jämte skulle toppa partiets lista. Jansson skulle dock också klara jobbet i parlamentet galant och jag betvivlar inte att hans ideologiska kompass och långa erfarenhet skulle räcka långt.

Sällström i Agenda

Sven-Olof Sällström fick en sittning i Agenda i afton tillsammans med Fi! och Piratpartiet. Inte illa. Det blev naturligtvis lite snuttigt när talartiden ska delas mellan tre partier som alla behöver sändningstid för att nå ut, men jag tycker att det gick rätt bra. Sällström var lugn och säker och kom aldrig ur balans. Det var bra att han fick tillfälle att hugga på EU-byråkratin och ge en släng av Turkietkritik till PP i sista sekund innan debatten bröts, precis vad vi vill ut med. Möjligen kunde han ha bitit sig kvar i debatten genom att prata färdigt när programledaren ville bryta, men sånt är svårt vet jag.

Bra jobbat.

Debatt

Idag är jag hemma och är sjuk, men ändå en snabb kommentar:

Kvällens SVT Debatt var mycket viktigt eftersom det antagligen blir den linje som framkommer här som blir vårt officiella försvar mot Kaliberaffären. Jag gillar skarpt att Björn gick på offensiven och inte bara backade och skrapade med foten. Åkesson höll en mer tillbakalutad position där han bad om ursäkt för Palmesången, vilket antagligen var det mest lämpliga i hans sits. SR verkade faktiskt bli lite pressade här tror jag.

Bedömning: Kaliberaffären har förstås skadat oss, men det här programmet mildrar nog följderna något.

Själva sändningen (radioprogram 2) återkommer jag till när jag inte har feber.

Ett år till

Jag erkänner - jag har låtit mig övertalas. Jag hade egentligen tänkt kliva av DO-posten i år, men till slut blev jag nedtjatad. Så, SD:are i Uppland som läser denna blogg: Tack för förtroendet. Ni får stå ut med mig i ett år till. :-)

April, april!

Tänk, ett tag hoppades jag faktiskt att det var sant. SR får tackbrev från Nordkorea och skäms och ber om ursäkt för sin infiltration. Sedan tittade jag på datumet. Nå, ett gott skratt fick jag iallafall.

Fast sen blir det ännu roligare. SR-pampen i skämtet tappar koncepterna fullständigt och kräver juridiska åtgärder mot detta oerhörda. Vad? Skämta om mig!? :-)

Bortsett från att pampen givetvis gör bort sig genom sin överreaktion så är det lite intressant att bli påmind om att det här förmodligen är grundattityden i journalistkår och bland makthavare. Om man på minsta sätt förekommer i ett sammanhang där SD nämns eller är involverat så är det katastrof och fasa och kränkande. Hur ska man kunna räkna med objektiv behandling från en sådan yrkesgrupp?

Kaliber

Nu när det har gått ett par dagar sedan det första radioprogrammet med hemlig avlyssning av oss publicerades så har jag hunnit tänka efter lite.

Flera av de citat som man får höra är svepande, klumpigt formulerade och i en del fall rent plumpa. Inget snack om det. Och varför?

Som aktiv SD:are känner jag mycket väl igen mig i den här situationen. Visst händer det då och då att någon kommer med sådana här yttranden till en. Några exempel, lätt omskrivna för att skydda personerna:

• Jag är kanslichef på rikskansliet (jäpp, kort period för sex år sen). Telefonen ringer och en äldre man börjar tala om de där irriterande utlänningarna som bråkade med honom i tvättstugan. "...och jag har det för jävligt och pensionen är låg." Ajdå, säger jag lite förstrött. Du skulle inte kunna tänka dig att dela ut lite flygblad? "Nja", säger mannen. Samtalet avslutas snabbt.
• Jag avslöjar på min (tidigare) arbetsplats att jag är aktiv sverigedemokrat. Chockad tystnad följer och samtalet övergår till annat. Nästa dag kommer flera olika av mina arbetskamrater fram till mig, var och en för sig. Deras agerande är så identiskt att det blir skrattretande: de sänker rösten, ser sig över axeln och häver ur sig några grovheter om "de där jävla utlänningarna" - saker som skulle få de där citaten ur Kaliber att verka svaga i jämförelse. "Ja, jag röstar ju inte på SD, förstås, så extrem är jag inte, men..." säger de.
• Jag börjar prata med en etablerad politiker. Ingen annan hör vad vi talar om. "Ja, egentligen har ni ju rätt när det gäller [valfri fråga med koppling till invandring] . Det är inte klokt egentligen att det kan få vara på det här sättet." Jaha, säger jag, då kan du väl säga det offentligt? (Det där sista brukar jag aldrig få något svar på)

Min poäng här är inte att göra mig lustig över någon av personerna i exemplen ovan, om någon nu skulle känna igen sig. Jag vill helt enkelt belysa att det finns vissa saker som man inte vågar tala om offentligt i Sverige idag utan att ta betydande sociala, ekonomiska och för all del fysiska risker. Många svenskar kokar av den orättvisa de är utsatta för och den irritation de känner inför förd politik och den behandling som de kan ha blivit utsatta för av någon enskild utlänning. Kanske har de blivit rånade, eller hotade i tunnelbanan, haft inbrott, fått sina barn slagna eller i värsta fall har någon närstående blivit våldtagen eller mördad. Sådana saker händer också i vårt land. Så träffar de någon som faktiskt är beredd att såväl tala om problemen som lyssna på deras berättelse och erbjuda en konstruktiv lösning. Självklart kommer allt strömmande då! Det som framkommer i sådana lägen är i regel känsloladdade kommentarer som är just svepande, klumpigt formulerade och i en del fall rent plumpa. Det handlar om att prata av sig.

Ett av de program som man kan höra ovan handlar om ett möte inför fullmäktige i Göteborg. Folk säger en del sådana här saker och Micke Jansson är med på mötet. Flera gånger hör jag honom med trött stämma försöka få mötet tillbaka på banan. "Kan vi prata om skolplanen nu?" Jansson har säkert hört sådana här utbrott förut och är förmodligen lite less. Han vill prata om sakfrågor och vilken taktik vi ska ha i fullmäktige, men han vet säkert också att medlemmarna behöver prata av sig eftersom de inte kan göra det någon annanstans. Jag känner igen mig. Som aktivist kan man visserligen hålla med om att situationen är för jävlig, men ur min synvinkel gäller det ju att kanalisera den ilska folk känner till konstruktiv handling. Så, när sådana här kommentarer fälls så hummar man lite och sen försöker man leda in samtalet på nästa flygbladsutdelning, en artikel som behöver skrivas till SD-K eller hur partiet verkligen skulle behöva en liten donation till nästa valkampanj. Kort sagt - "kan vi inte prata om skolplanen nu?"

Det verkar kanske lite cyniskt att göra så. Det handlar inte om det. Missnöje som inte kanaliseras till handling för att förbättra den situation man befinner sig i är improduktivt.

Jag tror att Kaliberprogrammet inte kommer att skada oss, i vart fall inte om det är på den här nivån det ligger. Vad som framkommer i programmet är att folk i partiet uttrycker sig ungefär som många människor kanske gör själv hemma vid matbordet, och det är knappast en skadlig effekt för oss ( snarare tvärtom, och vissa motståndare håller med ). Så, med viss reservation för att jag ännu inte har hört det andra programmet, så vågar jag påstå att det här inte är något särdeles omskakande reportage. Expressens förhoppningar om att vi skall fälla oss själva kommer förhoppningsvis på skam.

"Översofistikerad"

...blev jag kallad på kommunfullmäktige i afton. Jag ska nog ta det som en komplimang, tror jag (fast jo, jag förstår mycket väl att det var menat som en förolämpning).

I afton avhandlades min motion om att säga upp avtalet med Migrationsverket och folkomrösta om något nytt skall slutas. Det blev 80-1, naturligtvis, efter en hätsk debatt. Precis som vanligt.

Guillou och Åkesson

Idag kom den då, artikeln som man har gått och väntat på. Det har snackats en del internt om hur Jan Guillou följt Åkesson under en veckas verksamhet och jag vet att rätt många har varit oroliga över hur Guillou skulle göra. Oavsett vad man anser om honom i övrigt så är han ju en begåvad skribent, så det står ju onekligen i hans makt att sabla ned oss fullständigt (och på ett underhållande sätt!) om han så skulle önska.

Resultatet är väl lite blandat. Guillou gör sig skyldig till några småfel (Sven-Olle Olsson i Sjöbo blir Sven-Olle Svensson) och man kan inte kalla SD 1988 för ”en liten nazistisk sekt” som Guillou gör. Tyvärr är det rätt få kvar i partiet från den tiden, så det är inte helt lätt att kontra det propagandaövertag som Guillou och etablerad press har. Jag gillar inte riktigt heller att han försöker framställa det som att vi har stulit idéer från KD och C.

Å andra sidan ges en i stort sett korrekt bild av hur det ser ut idag. Flera gånger påpekar JG hur mötena är stillsamma, att det är vanligt folk som är med och han tar till och med upp flera fall av hur vi blir överfallna av rödingar och hur media behandlar oss styvmoderligt. Åkesson framställs som en svärmorsdröm och JG är faktiskt så ärlig att han ger Micke Jansson en stor del av äran för att partiet rensades upp.

Överlag tror jag att vi tjänar på den här delen. Frågan är hur de kommande delarna i artikelserien ser ut.

Larv!

Det har varit kravaller i Rosengård. I flera dagar faktiskt. De problem som har varit kända för oss sverigedemokrater men som har tigits ihjäl på många andra håll kokade över under hösten och våldet på gatorna blev helt öppet för alla. Efter ett par dagars upplopp lugnade det hela ned sig något och rättegången har nu kommit. Lyckligtvis hade polisen haft med sig filmkameran så att man faktiskt (eventuellt) nu skall kunna döma några missdådare.

Vad fokuserar media på? Jo, hör och häpna, polisen har uttryckt ilska och irritation över de personer som ägnar sig åt gatuupplopp och faktiskt svurit lite över dem i polisbilen!

Skandal!

Jag kan bara hoppas att det absurda i situationen är uppenbart för folk i gemen. Ärligt talat, vad är det största problemet? Kravaller på gatorna i en av Sveriges största städer eller att polisen svär i bilen över dessa brottslingar?

En bokmal bekänner

Det är tyst på bloggen nu. Det beror på att vi nyligen hade kompletterande budgetfullmäktige och en del medlemsmöten på olika platser i länet, så jag är lite mätt på att skriva och tala om politik just nu. Istället finner jag mig med näsan i Mats G. Larssons Minnet av vikingatiden, eller William Urbans Tyska Orden eller Rudolf Kjelléns Världskrigets politiska problem. Fascinerande läsning. Jag återkommer när jag tycker att jag har något klokt jag vill säga.

Valdag på andra sidan pölen

Idag är det val i Förenta Staterna. Jag har följt valet nästan dagligen via nyhets- och politiksajter, såväl av intresse som av professionella skäl: man kan förvänta sig av en SO-lärare att han håller lite koll på vad det är som händer. Jag kommer att runda av den låååånga valrörelsen med att se på valvakan nu under natten, även om det ser ut som om det är avgjort redan. Troligen vinner Barack Obama.

Jag hoppades länge på att McCain skulle slå honom och länge var det mitt stalltips till alla som frågade mig hur det skulle gå. Jag band mig t.ex. rätt hårt inför arbetskamraterna i våras när jag sa att McCain nog skulle slå Obama i slutspurten. Det tyckte jag höll också, eftersom McCain knappade in och faktiskt ledde i undersökningarna under en period nu i höst. Sen kom den ekonomiska kraschen. Jag tror att det var Jay Cost på Real Clear Politics som uttryckte det bäst:

[V]oters often rely on simple yet sensible metrics to make political decisions about the economy. One of them has been more or less operative since the election of 1840: if the economy tanks during a Republican administration, vote Democrat. If it tanks during a Democratic administration, vote Republican. Applying this rule to 2008, we get the following. McCain, because he is of the incumbent party, gets the political harm. Obama, because he is of the out party, gets the political benefit. That's all there is to it.

Så, McCain förlorar (förmodligen) tack vare ekonomin. Utan kraschen... tja, vem vet?

Av det ovanstående kan man kanske förledas att tro att jag stöder McCain. Icke så. Jag är nämligen lite gammaldags av mig: jag anser att man ska stödja den kandidat som man gillar mest bland alla tävlande, inte bara de två främsta. Under primärvalen så föredrog jag Ron Paul, även om han nu har slagits ut och har avböjt att kandidera som oberoende. Istället så han gett sitt stöd till kandidaten för Konstitutionspartiet - Chuck Baldwin. Baldwin har en del bra ståndpunkter, även om jag inte instämmer i allt. Så - vore jag amerikan skulle jag antagligen rösta på honom.

NEO, riksdagen och missnöjet

I dessa tider är det lätt att bli överlastad. Jag har varit på kommunkonferens, vilket egentligen är tillräckligt för ett eget inlägg. Jag har suttit i kommunfullmäktige, vilket egentligen förtjänar ett eget inlägg. Det amerikanska valet förtjänar ett inlägg det med. Ändå blir det inget – andra saker finns att göra.

Nu har det dock dykt upp något som jag inte kan låta bli att skriva om. Det liberala magasinet NEO har gjort ett specialnummer om de etablerade politikernas mardröm inför valet 2010 – Sverigedemokraterna kommer inte bara in i riksdagen utan blir också vågmästare. På annat håll ser jag att bland annat Johan Ingerö spekulerar i att SD kommer att implodera likt Ny Demokrati när vi väl når över riksdagströskeln. Neos argumentation förefaller landa i att det bästa är att låta en borgerlig regering styra med passivt stöd av SD, vilket skulle få oss att krascha mot den grå vardagens klippa och tappa väljarstöd, underförstått för att vi inte skulle kunna fortsätta att dra till oss ”missnöjesväljare.”

Jag betvivlar detta. Det är en förenkling att tro att likheterna mellan NyD och SD är så stora att vi kommer att agera på exakt samma sätt. Det är också för enkelt att tro att vi inte inser att det är nödvändigt att hålla hårt i partigruppen i riksdagen.

Jag har såpass mycket insyn i partiet att jag törs säga att ett av de viktigaste kriterierna för att bli uppsatt på valbar plats är att man förmår samarbeta med resten av riksdagsgruppen. Våra riksdagsmän kommer tveklöst att handplockas av styrelsen med just detta i åtanke. Det är naturligtvis möjligt att det kan smälla till i personvalet i någon valkrets, men om partiledningen har något alls att säga till om så kommer det att bli en grupp ledamöter som förstår att lyda partipiskan. Ny Demokrati bildades bara några månader innan valet och hade ingen chans att sätta ihop en samtrimmad grupp på det sätt som SD kommer att göra. Det är med andra ord osannolikt att riksdagsgruppen kommer att splittras annat än i någon enstaka fråga och antagligen då inte i någon fråga som är av större betydelse (jag kan möjligen tänka mig att röstsplittring kan förekomma när det gäller enstaka motioner).

Det där med ”missnöjesväljare” är jag också skeptisk till. Många debattörer tycks tro att vi på något sätt lurade väljarna och att de som röstade på oss inte egentligen håller med om programmet utan bara röstade på oss för att jävlas. Jag kan hålla med om att det nog kan finnas en sådan grupp bland våra väljare, men om något så skulle jag vilja säga att den andel av våra väljare som är att betrakta som sverigedemokratiska ”kärnväljare” är att betrakta som tämligen hög jämfört med andra partier. Utrymmet räcker inte till för att gå in på enstaka undersökningar, men t.ex. har valforskaren Marie Demker hävdat (i just NEO) att SD nu har en grupp kärnväljare. Ser man på annan forskning så verkar våra väljare också i hög grad ha en åsiktsprofil som överensstämmer med med partiets ställningstaganden. Ur min synvinkel så verkar det snarare som att det är troligt att vi kommer att behålla de väljare vi får snarare än att de skingras.

I vinter släpps också en rapport från institutet Ratio som just behandlar våra väljarframgångar. Jag ska givetvis läsa den och återkomma med synpunkter.

Jörg Haiders död

Imorse dog alltså Jörg Haider i vad som förefaller ha varit en bilolycka på vägen till en familjemiddag. Det är sorgligt, inte bara för Haiders själv och hans familj utan också för Österrike och för nationalismen i hela Europa. Vi står alla idag svagare utan Jörg Haider.

Som kunde väntas har givetvis motståndare av olika slag tagit bladet från munnen och gläds åt dödsfallet. Exempel:

Anna Rahm. Ohyra. JJ.N. Trollharen Immanuel. Fredzilla.

Nyval som alternativ

Peter S-W har ett intressant debattinlägg om följderna av valet 2010, när nu Mp har bundit sig till SAP. Jag instämmer i hans analys att det förmodligen är en smula korkat av grönkoftorna att redan nu binda sig till SAP, när de antagligen skulle kunna dra åt tumskruvarna på både vänster och höger i ett läge där SD kommer in i riksdagen. För tusan, även om vi inte kommer in i riksdagen (Ha! Trolig ubåt, som vi sa när jag låg i lumpen) så skulle de kunna idka utpressning i ett läge när de själva är vågmästare. Obegripligt. De måste förutsätta att vi inte kommer in och att SAP kommer att vinna valet med stor marginal. Det är lite av ett tärningskast det.

Alltnog, PSW utgår ifrån att SD:s riksdagsgrupp skulle ge sitt passiva stöd till en borgerlig regering hellre än att släppa fram Sahlin (vilket är otänkbart) eller pressa fram ett nyval.

Jag är inte så säker på det. Jag sitter ju inte i PS längre, men jag anser mig ha rätt god personkännedom och kunskap om hur resonemangen går. Jag tror faktiskt att det finns lägen där vår riksdagsgrupp skulle fälla såväl borgerliga som socialistiska regeringsalternativ vid omröstningarna och kanske också pressa fram nyval. Jag tror faktiskt att de flesta situationer skulle sluta så. Den enda situation där vi antagligen inte skulle göra så är ett läge där vi nätt och jämt tar oss in (säg 4-4,5%, ungefär som kd 1994) och opinionssiffrorna dyker direkt efter valet. Ett sådant läge skulle antagligen minska viljan att ta risken av ett nyval. Om vi å andra sidan har lite marginal till spärren (säg 5% och uppåt) och opinionssiffrorna tar ett litet skutt i glädjeyran efter riksdagsinträdet så är det ju tänkbart att vi t.o.m. skulle ha ett bättre läge efter ett nyval. I så fall finns ju inget att förlora på att glatt fälla alla regeringsalternativ som går, om de etablerade nu är dumma nog att inte göra blocköverskridande överenskommelser.

Tredje största parti?

Igår var Åkesson här i länet för att träffa lokala aktivister och kf-ledamöter samt ge sin syn på den kommande EU-valskampanjen. Han passade på att förnya vår gamla målsättning om att bli tredje största parti. Och se!

s 44,9 (-0,7)
m 28,4 (+4,3)
fp 4,9 (-3,2)

mp   4,8 (-0,8)
c  4,5 (+-0)
sd  4,5 (+2,4)
v    4,3 (-1,9) 
kd  3,2 (+-0)
övr  0,5 (-0,1)

Nu handlar det bara om tiondelar...

Vad beror det här på då? Tja, jag tror ju t.ex. att förra månadens nedgång i huvudsak var slumpartad. I absoluta tal så utgör de som svarar "SD" i undersökningarna ett rätt litet antal. Jag tror inte att instituten ännu har lyckats hitta en riktigt bra metod för att vikta just vårt parti. Jag vet inte riktigt om jag tror på att finanskrisen har inneburit en vinst för oss. Om den hade haft någon effekt så skulle jag snarare ha gissat att den var negativ för oss. I kristid så sägs det ju att folk sluter upp bakom regeringen och det är ju inte direkt så att särskilt många har frågat oss vad vi tycker om saken.

En annan detalj - 73% av befolkningen röstar på SAP eller M. Fascinerande. Gissningsvis är det en långsiktig följd av mediaexponeringen och att klasskopplingen till röstandet har försvagats mycket. Icke desto mindre så föreställer jag mig att C borde ångra att man sålde av sin tidningskoncern.

Sydsvenskan DN SvD

Miljöpartiet nu för EU

Så, Mp:s medlemmar röstade för att släppa kravet på utträde ur Europeiska Unionen. Trevligt att de bekvämade sig att låta medlemmarna avgöra, tråkigt att en röst tystnar i utträdesfrågan, positivt att Mp visar färg. Det blir allt tydligare vilka det är man ska rösta på om man vill gå ur EU.

EU-frågan är i hög grad en nationalistisk fråga. Vill man att Sverige ska behålla sitt självbestämmande så bör man stödja ett nationalistiskt parti. Miljöpartiet har aldrig varit nationalistiskt i grunden och alltså var det egentligen ett logiskt steg för dem.

Jag baxnar

Det här kan väl för fan ändå inte vara sant? Ungdomsgäng som skjuter - SKJUTER - mot ett äldreboende och reaktionen på det blir att dra bort väktarna eftersom det är för farligt för väktarna att vara kvar?

Vad fan, finns det ingen som har någon ryggrad över huvudtaget? Ställ ut beväpnade vakter och skjut skarpt, säger jag. Ska såna där gatugäng få terrorisera våra gamla helt fritt?

Uppdatering:

TT-ELA rapporterade visst om det tidigare i veckan. Givetvis verkar det största problemet vara att SD kanske tjänar på det...

Gudars skymning!

Demonstrationsläget

SDU med hr. ungdomsansvarige Almqvist i spetsen har rört på sig och gjort något bra - demonstrerat mot svenskfientlighet. Det gläder mig att ungdomsförbundet tar initiativ till sådana här aktioner - det är precis sånt har som har saknats i förbundet.

Jag noterar också att mycket lite har förändrats sedan jag själv var ute på torgen sist. Rödingarna finns fortfarande där och saboterar torgmöten så mycket det bara går. Jag noterar också att högt uppsatta lokalpolitiker deltar i AFA-demonstrationerna, t.o.m. så högt uppsatta som Ilmar Reepalu själv. Det säger rätt mycket om var deras sympatier ligger och hur mycket snacket om det öppna samhället är värt.

Den liberale doktoranden och samtalstonen

Ibland när man svävar runt i bloggvärldens mer stillsamma nejder så kan man hitta ett och annat som är ganska intressant.

Det här inlägget är skrivet av en doktor i Lund och han diskuterar en händelse i Almedalen för ett tag sedan. Alla som är offentliga SD:are känner igen det - företrädare för etablerade partier vänder en ryggen och någon kommer fram och ska ge en spydig kommentar. Inget nytt där.

Det intressanta är resonemanget som Lundamannen sedan för fram - den samtalston vi väljer är avhängig vår tilltro till att också motparten är ärlig och på jakt efter sanningen. Om vi inte tror att den vi talar med ens försöker tala sanning (eller tror på att sanning existerar) så är det meningslöst att hålla en civiliserad samtalston eller att ens tala med vederbörande.

Jag instämmer. Det är ungefär så jag ser på diskussioner med politiska motståndare också. Det är för mig uppenbart att ganska många etablissemangspartister på låg- och mellannivå håller med om en hel del av det man säger och dessutom lider av rätt stora vanföreställningar om vart SD står. Sådana människor föröker jag vara någorlunda korrekt mot och när tillfälle ges så kan man ju försöka ge dem en bättre bild av SD än vad de har. Jag vill gärna tro att de egentligen inte har några stora problem med vårt program och att de helt enkelt inte har förstått vad det är som håller på att hända. Kanske kan man värva över en och annan av dem - det är ju trots allt ungefär så jag själv och många andra hamnade i SD från början.

Däremot så finns det också "riktiga" motståndare. De är ofta framstående företrädare för sina respektive partier och har förstått precis vad det är som pågår och skiter i det. Det kommer aldrig att gå att få något samförstånd med en sådan människa - för att återkoppla till Lundamannen så tror jag inte att vi och de har samma uppfattning om sanningen och inte strävar efter att uppnå samförstånd eller ens att de spelar rent - och mot sådana har jag mycket svårt att ens vara artig. De är ju trots allt (precis som Tobias Lindgren säger i samma diskussion) landsförrädare.

S-v-mp och valkretsarna

Jag ser i tidningen att Mp tänker sig att samarbeta med socialdemokraterna inför valet 2010. Jag måste säga att det där förvånar mig lite. Jag hade nog uppfattat det lite som att Mp åtminstone i början av mandatperioden försökte hålla lite öppet för ett samarbete med borgarna vid nästa val, om resultatet skulle bli så. Jag köper att de hellre samrbetar med sossarna i och för sig, men det är ju faktiskt ett tänkbart resultat att vi blir vågmästare i Uppsala nästa gång. Det är troligt att vi tar ett mandat till och blir det jämnt mellan blocken så kan det avgöra majoritetsförhållandet om inget av de andra partierna vill samarbeta över blockgränsen.

Efter att ha frågat runt lite försiktigt så verkar det som om ingen av de övriga partierna verkar räkna med den här möjligheten. Gissningsvis hoppas de på att vi åker ur fullmäktige nästa val, vilket verkar mindre troligt. I måndags spikade fullmäktige förslaget till valkretsindelning, och det verkar bli tre valkretsar som ser ut ungefär som förra gången. Med det underlaget är det som sagt troligt att vi tar två eller möjligen tre mandat.

Lustig detalj, förresten - ju fler valkretsar det är, desto mer vinner stora partier på det. De enda som var för fem valkretsar (vilket vi hade förlorat stort på) var socialdemokraterna. Originellt nog så var de mycket uppriktiga med sina skäl - "Vi vill ha fem valkretsar eftersom vi tjänar på det", som Jan Ask sa (fritt citerat).

Anders Eklund

Det meddelas att barnamördaren Anders Eklund nu snart kommer att få sin dom. Jag har svårt att se att det kan bli något annat än livstids fängelse, givet vad det är han har gjort sig skyldig till. I det här läget kan det ändå vara värt att säga det:

Eklund ska ha dödsstraff. Det finns inga ursäkter för en sådan som han. Det enda tänkbara straffet är dödsstraff.

Om det som säges i förtroende

Värsta sortens förrädare

Jag instämmer.

Två miljarder till

I övriga nyheter meddelas att regimen har beslutat lägga ytterligare två miljarder på invandringen. Den här gången ska utlänningar få introduktionsbidrag/socialbidrag parallellt med att de också arbetar.

Undrar om inte jag också ska gå ner till soc och fråga om jag kan få lite bidrag som extrainkomst ovanpå arbetet?

Nåja, man får väl vara glad att de åtminstone öppet redovisar den här kostnaden.

Stenkastning 2

Mer information: Radio Uppland rapporterar att busstrafiken stoppades tack vare ytterligare stenkastning under kvällen i... just det: Gottsunda.

Se också DN.

Stenkastning

Nu på morgonen rapporterar UNT och Dagens Nyheter att stenkastning mot ambulans och buss har ägt rum på Dag Hammarskjölds väg. Det sägs inte exakt vart detta ägde rum och den vägen är sju kilometer lång.

Tidigare har andra större städer drabbats av stenkastning mot utryckningsfordon och bussar. Man kan bara hoppas att den trenden inte sprider sig hit.

Andra bloggare har också tagit upp saken.

Nedåt i Landskrona

Enligt en artikel i Helsingborgs Dagblad så har väljarstödet för oss i Landskrona dykt från 22,3% till 14,8%. Onekligen en rejäl minskning, men tyvärr inte så oväntat (Dagens Nyheter har nu hängt på).

Valresultatet i Landskrona var vårt bästa i hela Sverige, vilket berodde på den oerhört förmånliga situation vi hade där under valåret. Vi hade välkända lokala företrädare, en hög andel arbetslösa och en skadeskjuten arbetsmarknad och en hög andel invandrare med en i lokala media uppmärksammad våg av invandrarrelaterad brottslighet. Vad jag har sett hittills pekar på att just dessa faktorer är bland de viktigaste för att vi ska nå höga resultat.

Folk var alltså missnöjda med invandringspolitiken och såg oss som ett tänkbart alternativ. Valet kom och gick och få saker förändrades omedelbart. Utan att ha statistik på bordet så vågar jag gissa att mycket av situationen i Landskrona är i stort sett detsamma som det var före valet. Den enskilde väljaren kan då ställa sig frågan vad det var för mening att rösta på oss.

Så långt är det knappast någon överraskning. Alla partier drabbas av vad vi kan kalla "de brustna förhoppningarnas missnöje." Vi drabbas säkerligen extra hårt eftersom våra väljare med stor sannolikhet är mer rörliga. Vår grupp av inbitna kärnväljare existerar men är ännu ganska liten och för den som redan har bytt parti en gång är det antagligen ganska lätt att byta en gång till. I Landskrona nådde vi antagligen en lokal topp i maximeringen av vårt potentiella väljarstöd år 2006 - vilket inte är samma sak som att detta potentiella väljarstöd inte kan öka och/eller maximeras en gång till.

Nu kommer förståsigpåare och politiska fiender säkert att glädjas åt nedgången. De kommer att slå sig för bröstet och basunera ut att SD inte klarar av att ta ansvar och att väljarna kommer att tappa intresset för oss. Två små påminnelser:

1. Det är fortfarande 14,8% som säger att de skulle rösta på oss igen. Det är fortfarande långt över vårt väljarstöd på riksnivå.
2. Alla undersökningar visar att en förkrossande majoritet av våra väljare prioriterade invandrarfrågan högst av allt. Gissningsvis har de väljare som nu har glidit tillbaka till (s) och (fp) kvar dessa åsikter. Hur ska ni hantera det?

Tradition och fason

Det finns fortfarande här och där representanter för etablerade partier som jag kan betrakta som relativt vettiga. Några sådana har funnits bland dem som en gång i världen fanns med kring det avsomnade nätverket Engelbrekt.

För några år sedan läste jag rätt ofta Jacob Söderbaums blogg. En annan representant för den "riktiga" högern som jag då och då har läst är Dag Elfström. Nu har dessa två och ytterligare några startat en gemensam blogg där de kommenterar diverse dagshändelser. Än så länge så verkar de flesta inläggen bestå av det material som tidigare fanns på deras personliga bloggar, men det verkar lovande. Därför väljer jag att länka till deras blogg här till höger.

För säkerhets skull ska jag kanske säga att jag inte håller med om allt vad de konservativa herrarna skriver och att de helt säkert inte vill förknippas med SD.

Ett par små steg

Man kan bedriva politik på många sätt. Ikväll togs ett par små steg mot ett bättre Uppsala (och Sverige) när Uppsala kommunfullmäktige avskaffade de socialistiskt influerade policydokument som kommunen har använt under ett flertal år. Bland dem fanns t.ex. integrationspolicyn, som bland annat innehöll följande pärlor:

• "de flesta invånare skulle kunna definieras både som invandrare och som svenskar "
• "Integration berikar alla"
• "Kommunens arbetsmarknads- och sysselsättningspolitik ska särskilt uppmärksamma utsatta individer och grupper."

Ni vet, det där vanliga fluffet som betyder att man ska lägga ut grova pengar på nya integrationsprojekt och prioritera utlänningar framför svenskar (och förresten finns det inga svenskar, bla bla bla). Nu är det borta.

Ibland känns det extra skönt att åka hem från fullmäktige.

Johan Rinderheim avgår

Jag förmodar att det är dags att jag ger min syn på det som har hänt i partiet under helgen.

Alla som håller någon som helst koll på vad som händer i partiet är ju vid det här laget medvetna om att Johan Rinderheim har valt att lämna SD. Partiets officiella syn på saken känner bloggläsaren säkert redan till - ”det är synd men han får skylla sig själv.”

Jag anser att det är mycket sorgligt. Det är en epok i Sverigedemokraterna som tar slut i och med Johans avgång och jag beklagar att det gick så här långt. När jag fick reda på att partiledningen hade ställt kravet att han skulle lämna alla poster förutom kf-platsen i Nynäshamn så blev faktiskt t.o.m. jag lite överraskad. Jag hade inte trott att de skulle vara riktigt så fräcka. Jag menar, alldeles oavsett vilka anklagelser som framkommit så är Johan vald av Stockholms medlemmar och hade ända till slutet stöd ifrån de övriga representanterna i distriktsstyrelsen. Dessutom väcktes aldrig ens något ärende i frågan i riksstyrelsen utan det hela hanterades ”informellt”. Huruvida partistyrelsen ens har fått studera de konkreta anklagelserna låter jag vara osagt.

Ur min synvinkel så förefaller de anklagelser som lagts fram inte vara av sådan natur att de borde ha lett till uteslutning – för ingen skall tvivla på att det är vad det här hade lett fram till i slutänden. Jag vet att det fanns vissa i Stockholm som har partiledningens öra som ansåg att Johan var olämplig som distriktsordförande, men ärligt talat, killar – det hade varit hederligare att lägga fram ett förslag på någon annan ordförande vid årsmötet i så fall. Nu togs det aldrig upp inför medlemmarna.

Jag kan bara önska Johan lycka till i sitt fortsatta politiska arbete. Jag betvivlar inte att vi också i framtiden kommer att stöta på varandra i olika sammanhang.

Reggaefestivalen igen

Nu har alltså reggaefestivalen avhållits. Resultatet?

250 gripna för narkotikabrott, varav flera var artister - ja, somliga t.o.m. "världsledande" i genren.

Här på bloggen har det dykt upp flera kommentarer till mitt gamla inlägg om reggaefestivalen. De anonyma festivalbesökarna menar där att det inte bara är så att hasch och marijuana är en del av reggaefestivalens kultur - de försvarar det också och menar att det är synnerligen lämpligt att röka på i festivalsammanhang.

Det här är kanske lite småaktigt, men vad tusan:

Vad var det jag sa?

Politisk historia

De senaste två dagarna har jag spenderat betydligt mer tid än vad jag egentligen har lust att tänka på framför de TV-sända riksdagsdebatterna. Förutom att jag kan konstatera att det är långt ifrån alla riksdagsledamöter som besitter någon som helst retorisk talang, så är det lite kul att se hur Sveriges (i teorin) högsta beslutande organ fungerar i stort sett som en lite större och mindre färgstark version av ett SD-årsmöte.

Det har givetvis rört sig om FRA-lagen. Frågan har inte berörts särskilt internt i partiet, även om partiledaren nu har tagit bladet från munnen. Jag är hursomhelst skeptisk. En bestämmelse om att FRA teoretiskt får avlyssna all kommunikation? Jösses. Vart tog privatlivet vägen? Jag kan hålla med om att det kan behövas avlyssning vid en del tillfällen, men någon gräns får det ändå lov att finnas.

Annars tycker jag som sagt att det är kul (eller kanske snarare intressant - fenomenet är ganska deprimerande) att det visas öppet hur partiledningar och gruppledare kör över intern opposition och oliktänkande i riksdagspartierna också. Även om jag knappast håller med Karl Sigfrid, Fredrik Federley eller Annie Johansson i någon politisk fråga i övrigt så kan jag åtminstone känna en viss sympati för deras försök att stå upp för den egna övertygelsen.

Hur kommer det att gå då? Tja, frågan återremitterades i morse strax efter nio, kommer tillbaka om någondag med en liten extraskrivning om att vi verkligen måste se till att det här inte missbrukas och sen röstar alla för den.

Så går det till.

Vi vinner (igen)!

Idag kom ett brev från kammarrätten i Stockholm, dit alltså Uppsala kommun överklagade länsrättens beslut om att kommunen har missgynnat oss rörande partistödet.. Kammarrätten har bestämt sig för att inte bevilja prövningstillstånd. Vi vinner alltså igen!

Eventuellt kan kommunen få för sig att överklaga också detta beslut till regeringsrätten, men det förefaller långsökt. Nu kommer rimligen partistödsbeslutet att betraktas som ogiltigt och jag förutsätter att vi kommer att kompenseras för detta.

Ett nytt kapitel

Det har ju varit tyst på bloggen ett tag efter RÅ. Jag tänker inte dölja att jag är besviken över hur resultatet blev och jag har tagit mig en del tid till att fundera hur jag ska gå vidare med mitt politiska engagemang. Jag har kommit fram till att det nog är läge att trappa ned lite och ägna sig åt annat ett slag. I mer än 14 år har jag varit aktiv i SD här i länet och flera av dessa år har jag varit det på olika ledarpositioner. Det är nu dags att lämna över till nya krafter, i vart fall för tillfället.

Jag har ju varit distriktsordförande fram tills nu och tillika ordförande för lokalavdelningen. Jag lämnar över dessa funktioner till vice ordförandena fram tills nästa årsmötesrunda i början av nästa år. Båda två är garvade herrar med lång erfarenhet från näringslivet som knappast kommer att ha några problem med att utföra jobbet. Gruppledarskapet i kf tänker jag överlåta på en av suppleanterna. Det är visserligen en smula oortodoxt, men enligt de signaler jag har fått från tjänstemännen så ska det inte finnas några formella hinder för en sådan lösning.

Jag vill betona att jag inte tänker lämna partiet eller kommunfullmäktige eller ens någon av de berörda styrelserna. Jag stöder fortfarande partiets politiska inriktning. Vad det handlar om är helt enkelt att jag vill trappa ned en smula.

KF 26 maj

Jag och von Essen (kd) efter KF. Bilden tagen av en snabb Erik Pelling (s).

Japp, kf igen. Den här gången kom min motion om reggaefestivalen (som jag har skrivit om här och här) fram till behandling eftersom jag själv var krasslig vid förra mötet. Jag var väl kanske inte särskilt optimistisk gällande chansen att den skulle gå igenom, men det var lite spännande att se hur kristdemokraterna skulle göra eftersom jag ju citerade deras kommunalråd Gustaf von Essen i motionen. Det blev en lång debatt (en timme eller så) och faktiskt - von Essen höll i sak med mig om det olämpliga med reggaefestivalen i snart sagt varje inlägg. Dessutom fick jag höra från vänsterns Lisa Boëthius att hon visserligen accepterade festivalen för tillfället, men fortsätter missbruket på året festival så kanske hon omprövar sitt beslut. Med andra ord är det väl läge att upprepa motionen till nästa år.

Precis som förväntat så gjordes också jämförelser med Valborg och det allmänna stöket under denna festdag. En stor skillnad är givetvis att alkohol är lagligt medan knark inte är det.

I övrigt så valde vi att yrka avslag på en taxehöjning i äldrevården. Höjningen motsvarar ca 0,1% eller så av äldrenämndens budget medan höjningen kan bli smärtsam för den enskilde. Dessutom är de 18 miljoner höjningen förväntas dra in en icke föraktlig del av den skattesänkning som planeras av alliansen. Inte för att jag har något mot skattesänkningar, men då finns det andra saker man kan finansiera dem med.

Erik Pelling och Johan Lundqvist har också skrivit om mötet.

RÅ 2008: Hemma

Kom precis in genom dörren hemma i Uppsala. Ett par snabba kommentarer - allt gick som PS ville med ett par modifikationer. RÅ valde att köra över styrelsen i bensinskattsfrågan, så nu förspråkar vi sänkt bensinskatt. Det blev också en het debatt kring vår inställning till religiösa friskolor. Skall vi vara mot alla sådana eller också fortsättningsvis acceptera kristna sådana? För totalförbud var flera skåneombud, för kristna skolor var paret Kronlid från Örebro samt PS. Till slut gick RÅ på PS linje, men många stödde minoritetslinjen.

RÅ 2008: Dag 2

Okej, det visade sig att jag ropade hej för tidigt. Den bärbara datorn klarade inte av att hålla signalen till nätverket. Just nu står jag vid en hotelldator - jag har smitit ut en stund.

Vad kan man säga hittills? PS-valet gick ganska smärtfritt. Jag har haft en hel del synpunkter på PS, men den här gången lyckades de flesta invändningar man kunde ha mot VB:s förslag lösas i förväg. Jag är någorlunda nöjd med hur det blev. Jag är också positivt överraskad av den VB som valdes till nästa år - det kan nog bli bra.

Igår kväll hölls gruppdiskussioner ang. dagens ärenden - en mycket bra idé som verkligen gjorde att flera frågor fick en rejäl diskussion och att flera vanliga ombud som inte är uppe i talarstolen så ofta fick säga sin mening.

Idag, däremot, så led partiet ett stort nederlag. Stadgeförändringen som jag har talat om tidigare gick igenom med siffrorna 125-29, så nu är partiet betydligt mer toppstyrt. Lyckligtvis blev det åtminstone ett par små förbättringar av förslaget och debatten var iallafall konstruktiv och inte så präglad av fientlighet som många diskussioner har varit de senaste åren.

Nu: debatt om det regionalpolitiska programmet.

RÅ 08: Start

12:58

Nu sitter vi i mötessalen och väntar på start. Folk forsar in genom dörrarna och en av Ekerotharna läser högt ur stadgarna från podiet för att testa ljudanläggningen. Jag hade befarat att det skulle vara lågt deltagande, men salen är nästan helt full.

RÅ -08: Ankomst

Okej, nu har Uppsalas ombud anlänt i all sin glans till RÅ. Och fröjdens! Det finns en nätuppkoppling! Jag ska försöka uppdatera fortlöpande från mötet. Men först - dags att registrera sin ankomst.

Ny försvarsblogg

Jag har tipsats om en blogg som behandlar vårt f.d. försvar på ett initierat sätt. Jag lägger till den i länklistan så får vi se om den fortsätter att vara intressant. Mycket nöje!

Wiseman's Wisdoms

Ibland blir det inte som man vill, del 2

Igår var det kommunfullmäktige och den här gången märktes det för första gången av hur känsligt ett litet parti är för enskildas bortfall. Jag själv fick nämligen förhinder igår av hälsoskäl. Förstereserven Joakim Hallin var bortrest på kurs hela dagen och andrereserven Stefan Petersen kunde inte sitta hela mötet p.g.a. familjeskäl. Hade vi haft lika många platser som vilket annat kf-parti som helst så hade vi nog hittat folk att stoppa i luckorna, men som det blev så stod stolen tom mellan 16.15-22.00. Illa.

Det hela var extra illa eftersom det för det första var bokslutsmöte, för det andra var dags för en mp-motion om särskilda anti-SD-kampanjer och för det tredje var dags för min egen motion om Reggaefestivalen.

Så, vad hade jag sagt om jag hade varit där då? Jag hade nog för bokslutets del pekat på att överskottet visserligen ser bra ut, men att det inte är konstigt att det blir så när man ställer ett 1%-igt avkastningskrav på all verksamhet (alltså i realiteten ett dolt sparkrav). Jag hade också pekat på att man i vanlig ordning inte har undersökt hur mycket invandringen kostar kommunen. För mp-motionens del hade jag yrkat avslag med hänvisning till att det är dolt partistöd (och hotat med att överklaga beslutet till länsrätten). Gällande min egen motion så hade jag förstås yrkat bifall och pekat på hyckleriet i att tycka att reggaefestivalen är dålig men sedan inte göra något konkret åt saken.

Ungefär så. Men som sagt - så blev det inte.

En kapitulation och en offensiv

Ibland går det inte som man vill.

Tommy Funebo är en person som jag i det längsta har försökt undvika här på bloggen. När han uteslöts ur partiet (för de facto så var detta vad som skedde) så ansåg jag att det bästa var att ignorera honom, precis som vi i regel har ignorerat de flesta andra personer som har avpolletterats. Så småningom skulle han väl tröttna, tänkte jag.

Nu håller inte detta längre. Han fortsatte envist sitt korståg mot Sverigedemokraterna och har nu lyckats etablera sig som en ”SD-expert” som ofta tillfrågas av media. Detta är illa nog, men dessutom så har flera partiföreträdare valt att kommentera hans bloggutspel i olika sammanhang och nu har han ju definitivt legitimerats genom att ges plats i partiets jubileumsskrift. Det går inte att låtsas som om han inte finns längre, den försvarslinjen har fallit.

Så vad tycker jag då själv om Funis? Enkelt uttryckt: inte. Vad han gjorde sig skyldig till under sitt sista år i SD och under tiden därefter var något som jag och många med mig aldrig kommer att förlåta honom för. Icke desto mindre så ska jag vara så ärlig att jag ändå säger att Tommy Funebo är en intelligent och beläst man som har en god förmåga att förstå hur saker och ting hänger ihop, även om han sällan håller sig för god för att tumma på sanningen om det gynnar honom. Funebo har i regel angripit mig hårt på sin blogg, men någon enstaka gång har han faktiskt öppet erkänt att han har instämt med något jag har sagt eller skrivit. Därför skall jag inte vara sämre karl - jag håller faktiskt med om mycket i Funebos senaste inlägg.

I SD-Kuriren skriver Göran Olsson om den föreslagna stadgeändringen som kommer att diskuteras på det kommade årsmötet. Jag är mycket kritisk till förslaget. Till viss del har förslaget tagits upp på SDU:s forum, men där blir man tyvärr bortklippt om diskussionen blir för hård. Jag anser att stadgeförslaget leder till en ökad maktkoncentration inom partiet och att de vanliga medlemmarna får ännu mindre möjlighet att påverka (eller för den delen ens förstå) vad det är som sker på riksnivå. Riksårsmöte vartannat år, 40% av pengarna in till riks, programförslag som antas av partistyrelsen... hur skall detta kunna ses som något annat än maktkoncentration? I huvudsak så har förslaget försvarats av PS-majoriteten och deras närmaste medarbetare ute i landet. Funebo tycker att jag ska citera Lenin och kräva all makt åt sovjeterna, men jag nöjer mig med Marx: "Intresset ljuger inte."

En uteslutning

En uteslutning har ägt rum i Småland. Kjell-Åke Stoneblaster från Växjö har uteslutits av någon anledning som ännu inte är helt officiell.

Jag har bara träffat karln ett par gånger i samband med förlidna årsmöten. Mitt starkaste minne av honom är hans enorma polisonger.





...och det här blev visst det hundrade inlägget också. En smula typiskt, kan man tycka, med tanke på ämnet.

RÅ 2008: Debatten

Mjahaja. I mitt förra inlägg så trodde jag ju att man skulle kunna diskutera på SDU-forumet, men det gick ju inget vidare. Jag får väl ge mina synpunkter här istället då.

Dags för ännu ett årsmöte... det sista?

Nu börjar det dra ihop sig till riksårsmöte igen. För en gångs skull så finns det en hel hög med förslag till årsmötet, såväl från styrelsen som från diverse medlemmar. Själv hade jag tänkt lägga min dödsstraffsmotion i år, men jag blev övertalad att låta bli.

Jag ska se om jag inte kan haspla ur mig mina synpunkter på de olika förslagen här också, men tills vidare pågår diskussionen här.

Citerad i UNT

Idag citerar UNT ett remissvar rörande stadens utveckling som jag gav. De väljer att fokusera hårdast på en, ehm, framträdande del på Näckenstatyn vid järnvägsstationen.

Näcken får inte vara näck.