En mensjevik i TV

Titta där ja, nu sändes ju inslaget med mig i. Om man bortser från att det svider i fåfängan att inse hur plufsig man har blivit så tycker jag att det var ett helt godkänt inslag. Den viktigaste delen i intervjun kom med - den del där jag påpekar att jag (liksom alla lärare) strävar efter att vara objektiv.

Det här tar emot lite, men jag måste också tacka Lodenius för hennes stöd. Det hade varit enkelt för henne att anslå en demagogisk ton och dra upp några av partiets mer spektakulära pinsamheter (och gudarna ska veta att det finns en del att ta av där), men hon valde den hedersamma vägen och stod upp för åsiktsfriheten. Lodenius förefaller att vara en hedervärd fiende, i vart fall för tillfället.

Några av mina elever intervjuades också. Lyckligtvis så förefaller det som om ingen på allvar tycker att jag har varit partisk i klassrummet, utan kritiken inriktar sig mest på att min person överhuvudtaget tillåts existera i deras närhet. Nå, sådan kritik kan jag stå ut med.

Facklan

Nu i dagarna talas det i mitt lilla parti om ett byte av partisymbol. Det sägs att SD-facklan är för radikal och extremistisk och att vi bör bli som alla andra partier och skaffa en blomma istället. På förslag är en blåsippa.

Blåsippan är vacker, det ska erkännas. I vanlig ordning handlar det dock inte enbart om en symbol (som förstås kan vara nog så viktig). För mig representerar facklan frihet för Sverige och svenskarna och att SD just är ett alternativ som inte är detsamma som något av de gamla förstelnade partierna. Om jag hade velat vara aktiv i ett parti som var likadant som riksdagspartierna så hade jag lika gärna kunnat stanna i Centern.

Symbolbytet ser jag som en del i partiledningens strategi att "medialisera" partet - dvs i klartext att kasta bort allt som är det minsta kontroversiellt, byta symboler, utesluta medlemmar och kväva opposition. Sådant uppskattas inte av mensjeviken, och alltså tänker jag behålla facklan. Jag föreställer mig att den lär synas en del här på bloggen.

Rapport så småningom?

Tack vare signaturen Germania blev jag nu ikväll tipsad om att Anna-Lena Lodenius också blivit intervjuad i frågan o m vi sverigedemokrater är lämpliga som lärare. Det sägs inte uttryckligen att det är mitt fall det gäller, men det verkar troligt. Det kanske blir ett längre reportage?

Intervjuad av SVT

Nu rör det på sig!

Jag har inte skrivit just nånting om det tidigare, men jag har alltså arbetat som gymnasielärare i samhällskunskap (bl.a.) den här terminen. Nu har elever och lärare på min skola fått nys om mitt politiska engagemang och snacket har gått. Idag kom en reporter från Rapport till skolan och intervjuade mig, rektor och - sannolikt - några elever. Enligt uppgift till mig så kommer inslaget att sändas under helgen.

Egentligen tycker jag att hela saken är lite fånig. Det är liksom inte så att jag är den förste läraren i världshistorien som har haft ett politiskt engagemang privat, men bara för att man är SD:are så förutsätts det att man inte är professionell.

Nå, det ska bli kul att se inslaget och vilken vinkel reportern lägger på det. Jag får uppdatera efteråt.

Gärna majtal, men först en rejäl kravall

Visst är det härligt att få ta ut sin ilska över kapitalismens kontroll över produktionsmedlen?

Det tycker i vart fall Reclaim the City, som höll någon sorts manifestation i centrala Stockholm idag. Det är en smula oklart vad deras budskap gick ut på, men de verkar inte tycka om skyltfönster iallafall.

Enligt polisen så har det inte varit möjligt att upprätta någon god dialog med extremvänstern i år. Nä, det kan jag just tro. Det beror på att extremvänstern ser poliskåren som mer eller mindre fascistiska lakejer. Ingen idé att tala med fascistlakejer, visst?

Nå, vilka är det nu som är hotet mot demokratin? Är det inte dags för en artikelserie - drypande av moralisk rättfärdighet, förstås - i de stora kvällsdrakarna? Ni vet, en uthängning av de 66 mest våldsbenägna vänsterextremisterna i Sverige? "De hotar demokratin", det blir väl en bra rubrik?

Jodå, mycket troligt.

"Votering är begärd och skall verkställas"

Så var då riksårsmötet slut. Jag satt mötesordförande igen, och det var faktiskt ganska roligt. Det var också kul, riktigt kul, att återse flera gamla bekanta, som Marcus Frisk från Gävle och MK från Skåne. Särskilt med MK fick jag och Zackarias tillfälle att ta en lång diskussion om strategi, vilket var mycket intressant och stimulerande.

Mest nöjd tror jag att jag är med att jag lyckades få valberedningen och några andra förslagsställare att jämka sig till ett gemensamt förslag till riksvalsedel. Ytterligare en oändlig rösträkning vid personvalsvotering hade varit svår att stå ut med.

Mest missnöjd tror jag att jag är med att RÅ idiotförklarade distrikten genom att underkänna deras förmåga att ta fram valkretslistor. Oerhört irriterande. Nu kommer alltså 18 namn att bli desamma på alla rikets listor. Det ska vara distrikten som tar fram listorna. Medlemmarna lokalt borde få avgöra vem som ska kandidera i valkretsen.

AFA lös i stort sett med sin frånvaro. Ett ombud från Bohuslän hamnade i bråk på lördagsnatten och fick en rejäl blåklocka, men några allvarligare skador verkar inte ha uppstått.

Det är farligt att bada

Många har säkert hört talas om våldtäkten på Husbybadet.

Hursomhelst: enligt obekräftade uppgifter idag så är den häktade alltså en utlänning med oklart ursprung.

Är någon förvånad?

Själv är sitter jag här med influensa för närvarande och har inte riktigt ork att uppbåda den allra starkaste indignationen, men ändå. Ibland blir man ju kallad för fördomsfull och jag förnekar inte att jag, när jag hörde nyheten, omedelbart vände mig till en bekant och lite ironiskt frågade i vilket land den här våldtäktsmannen kunde tänkas ha sitt ursprung. Nu visar det alltså att mitt antagande förefaller vara riktigt. Är man fördomsfull om man får rätt?
- - - - - - - - - -
Uppdatering 18.30:

Stockholms Tingsrätt har stängt för dagen och Västerortspolisens stationsbefäl vill vare sig bekräfta eller dementera utan uppmanar mig att ringa utredaren på kontorstid. Jag lär få anledning att återkomma i frågan.

Infomöte i Uppsala

Igår hade vi ett litet infomöte för nya intresserade i Uppsala med närområde. Vi bjöd på fika och undertecknad fick tillfälle att lägga ut texten kring SD:s politik i olika frågor samtidigt som vi som är aktiva fick presentera oss lite. Det verkade vara rätt lyckat. Minst en ny medlem och en ny kandidat till kommunfullmäktige anmälde sig.

Jag får lov att säga att det här nog faktiskt var ett av de mest välorganiserade infomötena vi har hållit här i stan någonsin.

Efteråt hann vi med en snabb samling av ombuden till RÅ för att tala lite om situationen på riks och hur vi ska ställa oss i de frågor som kommer upp i år.

Möten, möten, möten

*pust*

Äntligen är man hemma igen efter en intensiv period av vad vi i SD kallar "mötesbögeri". :-)

Söndag 19 februari var det distriktsårsmöte för SD Uppland. Undertecknad fick nöjet att dels bli distriktsordförande för ännu ett år och dels bli förstanamn på den lokala riksdagslistan. Tack, tack!

Tisdag 21 februari blev jag värvad som mötesordförande på SD Stockholms distriktsårsmöte. Stockholmsdistriktet är ju mycket större än mitt hemdistrikt, så mötet var riktigt välbesökt. Ordföranden i distriktet (Johan Rinderheim) valdes om och olika upplägg inför valet diskuterades. Eventuellt blir det en länslista till riksdagsvalet också där, frågan överläts till distriktsstyrelsen.

Slutligen visade det sig att jag lyckades komma loss till ett besök på riksorganisationens valkonferens i Skåne. Det var ett intressant möte där man fick möjlighet att träffa flera gamla kämpar och strategifrågor kunde benas ut. I bästa fall kan även undertecknad få en intressant roll att spela i jakten på valresurser, mer om detta senare. Vi fick också en inblick i hur Dansk Folkeparti har lagt upp sin organisation, vilket verkligen var en väckarklocka.

Allt som allt en slitsam men givande period. Idag är det skönt att vara hemma och ta det lite lugnt, men några saker ska ändå fixas, såsom kontakter med tjänstemän inför länets val osv osv. Ingen rast, ingen ro!

Partiledardebatten

Den här aftonen har jag spenderat med några andra SD:are för att beskåda hur de etablerade partierna debatterar mot varandra på bästa sändningstid i reklam-TV.

Det är på många sätt ett sömnpiller att hänga med i debatter av det här slaget, men då och då blixtrade det faktiskt till. Det var intressant att se hur GP föll undan inför borgarnas påpekanden att ansvaret för skolans misslyckande till stor del skall placeras på hans axlar och lika roligt att se hur både Reinfeldt och GP aktade sig för att göra alltför välvilliga yttranden till förmån för fri invandring. De vet nog att en del av deras väljare inte är särdeles invandringsvänliga. Mer förutsägbart var väl att alla tävlade om att gulla med invandrarna, alla ville vara den som var mest emot diskriminering, alla anklagade varandra för att bära ansvaret för integrationens misslyckande. Ingen vill sitta med Svarte Petter, förstås.

Det är också intressant att se hur skickliga främst Reinfeldt och Persson är rent retoriskt. Vi har trots allt en bit kvar innan vi har debattörer i deras viktklass. Vi är på väg, men vi är inte där än. Jag kom ändå på mig själv med att flera gånger önska att en Åkesson eller Jansson hade fått sitta där för att klämma till med lite fräscha aspekter på invandringsfrågorna. Kanske i en senare debatt, vem vet?

Det allra bästa var nog trots allt att bli påmind om vilka det är som är den verkliga fienden. Det är knappast någon hemlighet att debatterna och motsättningarna inom partiet stundtals antar krigsproportioner, men trots allt är det de etablerade vi kämpar mot, inte varandra.

Jag skulle önska att fler partikamrater tänkte så.

Jimmie Åkesson i radion

Efter att ha brottats med lite tekniska problem fick jag till sist höra den debatt mellan Jimmie Åkesson och Laila Freivalds som ägde rum för några dagar sedan.

Några reflexioner: för det första är det värt mycket att vi för kanske första gången någonsin får tillfälle att gå upp i debatt mot en minister. Jag har varit med i partiet sedan 1994 och jag kan på rak arm inte påminna mig att vi någonsin har fått debattera mot någon regeringsmedlem tidigare.

För det andra så slår det mig också som uppenbart att Freivalds inte har någon erfarenhet att debattera mot någon av oss eller mot någon från den riktiga världen, efter vad det verkar. Hon stakar sig, gör (i vart fall för en gammal debatträv) uppenbara misstag (som att själv tala om muslimska extremister) och det är också uppenbart att hon avskyr SD och Jimmie så mycket att hon har svårt att tänka klart. Jag brukar känna likadant inför nyliberaler, men av en garvad socialdemokratisk regeringsmedlem borde man väl ändå förvänta sig lite mer?

För det tredje: Jimmie gjorde en stabil insats. I mina öron framstod han som den resonable av de två, en ljusets riddarvakt som ville hålla fast vid yttrandefriheten. Mycket snyggt. Hade jag själv gått upp mot Freivalds hade jag nog kläckt ur mig något betydligt råare.

Dagen efter

Då står vi här då.

För vad som förefaller vara första gången sedan andra världskriget så har en svensk tidning stoppats tack vare en intervention från säkerhetstjänsten och staten.

Det är inte helt lätt att ta ställning i det här debaclet angående SD:s publicering av muhammedbilderna. Å ena sidan så är det naturligtvis för jävligt att ett gäng fanatiska mussar ska få diktera yttrandefriheten med hot om våld, å andra sidan så får vi kanske också tänka på att det inte är vi SD:are som kommer att få ta den första stöten utan snarare de svenskar som befinner sig i utlandstjänst. (Visserligen uttrycktes det en del oro för attacker senast jag var på rikskansliet, men nu är vi ju ganska välbefästa där.) Kanske är detta vad som borde ha fällt avgörandet för oss från första början. Nå, även om yttrandefriheten måste värnas så väger trots allt oskyldiga svenskars liv tyngre än våra politiska hänsyn. Hade det bara varit våra egna liv vi riskerade så hade det inte varit mycket snack.

Vad som nu står uppenbart är att islams anhängare har vunnit. Genom våld och hot har de lyckats begränsa yttrandefriheten i Europa. Sveriges och västvärldens regeringar är inte längre någon garant för ursprungsbefolkningens rättigheter.

Jag föreställer mig att Karl Martell vänder sig i sin grav.

Franz Schönhuber död

När jag sitter här och skaffar lite information om läget hos de tyska partierna så upptäcker jag att Franz Schönhuber har avlidit den 27 november 2005. Det är förvånande, eftersom jag allt trodde att nyheten om hans död skulle ha spritt sig tidigare.

Schönhuber var ju en man som under sin levnad hann med att arbeta i alla de tre stora invandringskritiska partierna i Tyskland. Han var med om att grunda och leda Republikanerna, gick sedermera med i DVU och ställde kort före sin död upp på en av NPD:s listor. Under sin tid i DVU besökte han också ett av Sverigedemokraternas valmöten inför valet 1998. Vi hade informell kontakt med ett flertal olika europeiska partier på den tiden. Vi såg det då som självklart att seriösa nationalister i olika länder skulle kunna ha kontakt, trots skilda förutsättningar och bitvis skilda åsikter.

Franz Schönhuber och nuvarande partisekreterare Björn Söder 1998.

Det förtjänar att sägas att även om vi fick mycket kritik för Schönhubers deltagande (han var soldat i den franskspråkiga Waffen-SS-divisionen Charlemagne i sin ungdom) så betraktade vi kontakterna med nationalistiska organisationer i andra länder som principiellt och praktiskt önskvärda då. Även om han politiskt var fel ute i sin ungdom så inträffade trots allt det där för mer än 50 år sen, resonerade vi. Han distanserade sig också tydligt från sin ungdoms misstag och var en välkänd journalist och programledare i Tyskland under många år.

Sedermera har DVU och NPD kommit att närma sig varandra och har ställt upp gemensamma listor inför valen där. Det där är problematiskt för oss eftersom NPD är ett avgjort mer radikalt parti än DVU var. NPD är i stort sett den tyska motsvarigheten till ND och förespråkar såvitt jag kan förstå en återgång till de tyska gränserna av år 1937. Det verkar dock som om de talar rätt tyst om det, möjligen av juridiska skäl.

Tidigare fick jag frågan om jag betraktar NPD som ett broderparti. Nej, det gör jag inte. SD har numer inga kontakter med något tyskt parti vad jag vet.

Nytt år, nya tag

Jag insåg nu att det är dags för en uppdatering. Det går minsann undan när det är juletider. Först några förutsägelser:

2006 skall då alltså bli året när Sverigedemokraterna förhoppningsvis kommer in i riksdagen. Själv är jag kanske lite mer tveksam. Jag tror att vi kommer att gå framåt, kanske till 2 % ungefär. I nuläget tror jag inte att vi räåcker ända fram, men fler kommunala mandat lär det bli.

Valet i övrigt är svårtippat. Borgarna verkar ha ett lätt övertag i mätningarna, men se t.ex. den här artikeln om viktade mätningar. Sossarna har ju en traditionellt stark slutspurt, men jag hoppas trots allt att de förlorar i slutänden.

Jag förutspår också ytterligare en bok om SD från Expos sida. De lär ju komma med något innan valet, annars blir jag besviken.

I Det Andra Partiet tror jag på ytterligare intriger. Den nye partiledaren lär skaka om organisationen.

För egen del då? Tja, det börjar kanske bli dags att byta bostad. Kanhända återvänder jag till norduppland om det fungerar yrkesmässigt.

Medias lögner

För någon tid sedan ägde en våldtäkt rum, en våldtäkt så brutal att den t.o.m. höjde sig över den stundom slentrianmässiga rapporteringen dessa händelser plägar få. Fyra killar i övre tonåren våldtog två svenska tjejer och misshandlade dem grovt, bl.a. med batong. Aftonbladet rapporterar från rättegången och visar samtidigt fyra profiler på gärningsmännen - två svenskar, en finne och en somalier. Det verkar alltså vara ett etniskt blandat gäng där de majoriteten är svenskar.

Men vänta lite nu! När man kollar på Efterlysts reportage om dådet ser man ju något helt annat! Jag citerar: " De fyra männen var cirka 17-20 år. De var svarta och talade svenska med brytning." Samtliga är alltså somalier - men hur kan AB då hävda att de är svenskar? Jo, förmodligen är det så att tre av de fyra kulturberikarna har skaffat sig medborgarskap här, två av dem i Sverige och en i Finland. Då blir de plötsligt inte utlänningar längre.

På det här viset vrider media till debatten ("svenskar begår de flesta våldtäkter") och vad det här räknas som i statistiken är inte svårt att gissa. När man läser såna här vilseledande, ja rentav lögnaktiga artiklar som inte syftar till annat än att blanda bort korten för medelsvensson så uppfylls man av ursinne. Det är tamigfan för jävligt att reportrar på en av Sveriges största tidningar kan bete sig på det här viset och är ytterligare ett bevis på att media i detta land ägnar sig åt propaganda.

Uteslutningen

Så kom den då till sist, uteslutningen. Jimmy Windeskog uteslöts alltså av partistyrelsen idag. Detta är ett mycket sorgligt beslut. Dels är det sorgligt på ett personligt plan - Jimmy och jag arbetade tillsammans i partiet under många år och rörde oss i kretsarna av det s.k. "slyngelgänget" (rätt få av oss är kvar nu) och Jimmy var med vid min sons dop. Otaliga är de bägare vi har svingat tillsammans.

Framför allt är det dock sorgligt för partiets framtid. Partiledningen har fortsatt på den inslagna vägen och satsar på att SD genom anpassning och genom att låta huvuden rulla skall kunna få media på vår sida. Det är en felaktig strategi som kommer att köra partiet i graven om det fortsätter i denna takt. Om vi själva anammar etablissemangets språkbruk, om vi själva börjar peka finger och skrika "rasist!" åt varandra - vilka blir det kvar då, egentligen? I medias ögon och i etablissemangets ögon är vi alla rasister.

Jag önskar Jimmy lycka till i framtiden, vilken väg han än väljer. Jag kommer att fortsätta att läsa hans blogg med intresse.

Att demontera en folkrörelse

Under förra veckan kom beslutet: Centertidningar köps upp av Hjörnesfären. Som gammal centerpartist kan jag inte annat än fälla en tår i stillhet. Det var i centerrörelsen jag gjorde mina allra första politiska erfarenheter och jag kan inte annat än beklaga att partiet och rörelsen nu har schanghajats av flumliberaler, precis som en stor del av det övriga politiska fältet.

Tydligen är det en del av överenskommelsen att de landsortstidningar som tidigare ägts av Centern skall bibehålla sin politiska profil. Vi får väl se hur det blir med det. Som jag ser det så är det obegripligt att man som politiskt parti avhänder sig den bästa informationskanal man har tillgänglig - en egen tidningskoncern. Det enda sätt jag kan få det att gå ihop på är om ledningen anser att deras intressen redan tillgodoses av etablerade media, och om deras politiska profil inte skiljer sig mer från övriga liberala partiers så kan man verkligen undra vad partiet har för existensberättigande.

Partiet som äter sina barn

Den stora nyheten i mitt lilla parti den senaste veckan har varit uteslutningsärendet som har öppnats mot Jimmy Windeskog. Det är inte alls konstigt eller någon överraskning att det kommer. Som jag sade redan i samband med partiledarvalet så var uteslutningar att vänta i framtiden och mycket riktigt - huvuden fortsätter att rulla.

Jimmy har alltså skrivit ett blogginlägg där han menar att det är olämpligt att som partiföreträdare i SD själv ha adoptivbarn. Jag håller med Jimmy om att utländska adoptioner knappast är av godo för någon i längden och det tror jag att det är många i partiet som håller med om. Vi har ju trots allt beslutat om att de särskilda bidragen till adoptioner skall tas bort när vi får tillfälle att påverka saken.

Måhända är det alltså olämpligt, men Wiklander var ju vad jag kan förstå inte ens medlem och SD inte ens bildat när adoptionen ägde rum. Jag tänker inte kritisera valet av Wiklander ur den synvinkeln. Däremot tycker jag att man kan kritisera såväl Wiklander som resten av partiledningen för att de nu har valt att öppna uteslutningsärende mot Jimmy. Som ledande företrädare för partiet så får man allt leva med att medlemmarna har synpunkter på hur man agerar och vad man tar sig för - även privat. Börjar man utesluta medlemmar för att de kommer med synpunkter som känns obehagliga så har partidemokratin fått sig ytterligare en kyss och taket i SD har sänkts än mer.

En moské brinner

När jag kommer hem efter helgens resor får jag höra av partikamrater att en moské har brunnit i Malmö. Efter lite sökningar på nätet får jag fram att det inte rör sig om någon omfattande brand - brandkåren var snabbt på plats och branden kunde släckas utan större skador.

Polisen anser att dådet självklart är organiserat och i någon mening måste det väl vara det. Den som kastar in brandbomber i byggnader agerar sällan på stundens ingivelse. Det är väl kanske mindre troligt att det är organiserat i betydelsen att någon organisation i en bunkerliknande källare någonstans har suttit och tänkt ut en kampanj av brandbombsdåd. Då är det nog troligare att det rör sig om en liten grupp nära vänner som bestämt sig för att slå till, oklart i vilket syfte. Som malmöpolisen själv säger så är det inte uteslutet med vare sig islamister eller högerextremister (sic).

Ingen vill ha en situation där brandbomber blir en del av vardagen. Ändå förutspår jag att vi kommer att få se mer av det här. Det är inbyggt i hela det mångkulturella projektet att konflikter mellan olika folkgrupper eller religiösa grupper kommer att uppstå. Bygger man in konflikter i samhället så ökar risken för den här typen av händelser drastiskt.

Krigsmaktens korrekthet

*suck*

Här vaknar man på morgonen och besämmer sig för att ta en snabbtitt på morgonnyheterna innan avresa mot fjärran nejder, och vad ser man?

Det politiska korrekta etablissemanget slår till igen. I en opinionsundersökning redovisad i DN slås det fast att många försvarsanställda är negativt inställda till invandring. Ja, "intoleransen" är faktiskt på ungefär samma nivå som i befolkningen i stort. "Vi måste ha en betydligt högre ambition. (...) (V)i har ett demokratiskt uppdrag (...) där mänskliga rättigheter är en viktig del," säger brigadgeneral Axelsson.

Jaså, men hör här: MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ÄR INTE SAMMA SAK SOM MASSINVANDRING!

Brigadgeneral Axelsson är en idiot (ni får ursäkta språket, men jag blir genuint förbannad av det här.). När jag låg i lumpen så fanns det ett talesätt som ofta upprepades för den som agerade idiotiskt. Jag tycker att brigadgeneralen bör ta det till sig:

"Gör om, gör rätt."